torsdag 30 juli 2015

Om att göra sitt bästa

Dagen har gått åt till att snickra, måla, dammsuga, gå ut med hunden och gå på konsert. En händelserik och trevlig dag, med andra ord. Det börjar dra ihop sig till arbete. Mitt arbete går mest ut på att arbeta som lärare för ungdomar med utvecklingsstörning och ibland npf-svårigheter. Ett par andra arbeten jag har är att prata för människor om vad npf-diagnoser är och vad det innebär att ha de svårigheterna och att coacha föräldrar till barn med npf-svårigheter.

Mina arbeten gör att jag ganska ofta träffar människor som berättar för mig, om sig själva och sina barn eller om andra föräldrar och deras barn. Ofta blir det så efter att man frågat vad jag jobbar med. Det lustiga med de där samtalen är att föräldrar som berättar om sina svårigheter och/eller sina barns svårigheter och familjens kaos gör det i ett jagperspektiv i förhoppning att jag skall förstå att de gör sitt bästa. Jag förstår. För jag vet att, i princip, alla föräldrar gör det de tror är bäst för sina barn.

När ett barn föds med förmågor som gör att de trivs, är glada och nöjda för det mesta, klarar det som vi föräldrar och andra, förväntar oss att man skall klara vid en viss ålder, så är det relativt lätt att vara förälder.

Det är lätt att vara en "god förälder" när ens barn har förmågor som gör att det har lätt för att fungera som vi andra förväntar oss att han eller hon skall göra. 

När ett barn föds och saknar vissa förmågor, som gör att de oftare än andra barn är ledsna, arga, gnälliga, känsliga så är det inte lika lätt att vara förälder. Vi tacklar det svåra på olika sätt. Ofta hjälper det inte hur vi tacklar svårigheterna, i alla fall inte i början, innan vi förstått hur vi skall göra - resultatet blir bara att barnet fortsätter att ha det tufft och reagera på det.

Det är nu vi kommer till det intressanta.

För när ett barn är på ett sätt som vi inte förväntar oss av ett barn i dess ålder och det är på sätt som vi inte uppskattar, då blir alltid föräldrarna ett samtalsämne för andra. Och som sagt, när man har ett barn som inte har de där förmågorna, som det så ofta blir fel för, som ofta mår dåligt, så är det inte så lätt att "göra rätt".

Så gott som alla föräldrar gör så gott man kan, efter bästa förmåga för att hjälpa sitt barn att må bra och lyckas, (visst finns det en liten promille som inte gör sitt bästa, men dem tänker jag inte prata om här för de är så få). "Det bästa" för sitt barn, behöver inte betyda att man gör på det sättet som någon annan gör. Man kanske gör på ett annat sätt som faktiskt också är ett bra sätt, trots att det inte är på det sättet som t ex du gör med dina barn... "Det bästa" behöver inte heller betyda att det är "det bästa" för barnet, men förväxla inte det med att man inte vill göra gott för barnet. Glöm inte när du pratar om en familj, vars barn har svårigheter, som ser ut som om man bara behöver skärpa sig lite, att den familjen också vill ha det bra och må bra. Man mår inte bättre, i en situation där man har barn i familjen som inte mår bra, av att det pratas bakom ryggen att "de gör fel si" eller "de borde istället göra så".

Jag vet att jag skrivit om detta förut och att jag pratar om detta på mina föreläsningar. Kanske tycker du att jag är tjatig? Själv anser jag att det här är en av de absolut viktigaste bitarna att förändra när vi jobbar med förändringar och förbättringar för barn som har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Inga kommentarer:

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...