måndag 3 augusti 2015

Hur ska jag veta om jag curlar?

Jag får frågan "men hur ska jag veta om jag curlar eleven?" ibland av föräldrar till barn med npf. Det är en väldigt vanlig fråga när man jobbar med barn/har barn med svårigheter inom det neuropsykiatriska området. Därför är det en ganska vanlig fråga som jag får när jag föreläser. Det är också en relevant fråga och en mycket viktig fråga eftersom; a - numera gör vi föräldrar ofta mer för våra barn än vad som är nyttigt, b - om man inte gör saker för att man tror att man curlar, fast barnet/eleven egentligen behöver hjälpen så hamnar vi i ständiga konflikter som ju är väldigt onödiga och onyttiga för alla.

Hur ska man veta att man curlar, då?

Enklaste och bästa sättet är att sätta sig ner med barnet/eleven då när man inte håller på med det som man är orolig för är "curling". Eleven vet ju oftast bäst om den klarar en sak eller inte. Ta ett samtal med barnet/eleven om det du funderar på/är orolig för och berätta hur du tänker, med hjälp av bildstöd om man behöver och så förklarar du dina funderingar så enkelt och tydligt. Du är inte frustrerad vid tillfället, du dömer inte, du försöker lämna personliga känslor och åsikter utanför samtalet. Du säger vad du ser, te x;

"Jag har märkt att du har svårt för att gå ut och hämta väskan i hallen, du brukar fråga mig. Jag undrar om det beror på något särskilt att det är svårt?".

Eleven/barnet har alltid kloka saker att säga och kan ofta i situationer när den inte känner sig "inklämd" eller frustrerad ofta berätta varför det är svårt. Då får du ofta reda på om det är curling eller om det är att barnet verkligen inte kan hämta väskan, som det är i det här fallet.

Om samtalet visar att det inte är curling så är det bra. Då kan ni bestämma att ni fortsätter att göra så som ni gjort ett tag till. Om det visar sig att det är curling så kan du berätta varför du inte tror att det är bra att du hämtar väskan. Då är det bra om du tänkt ut vilka anledningar som gör att det är bra om barnet hämtar sin väska själv (har du ingen logisk anledning till varför, så blir samtalet inte så bra...).

Du frågar barnet/eleven om hen vet något sätt ni kan göra för att hen ska lyckas och så serverar du egna förslag som ni kan fundera över.

Så fungerar det!

Kanske en dag eller en vecka...

Sedan får man ta ett nytt samtal, för det mesta. Allt behöver man inte samtala kring, men man kan välja en sak som man försöker få barnet/eleven att utveckla, en sak åt gången och så hjälps man åt. På så sätt kan man känna sig mer säker på när man curlar (om man vill veta det och göra det) och när man inte curlar.

Ibland säger människor till mig "det där hinner inte jag", fast det är faktiskt så fantastiskt att när man väl kommer in i de här samtalen så "tjänar" man tid - på att det blir färre situationer då det blir bråk och misslyckanden.

(Mer om detta kan du läsa i Ross Greens böcker, han är grymt duktig på detta och en inspiration för mig).

Inga kommentarer:

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...