Fortsätt till huvudinnehåll

Hur ska jag veta om jag curlar?

Jag får frågan "men hur ska jag veta om jag curlar eleven?" ibland av föräldrar till barn med npf. Det är en väldigt vanlig fråga när man jobbar med barn/har barn med svårigheter inom det neuropsykiatriska området. Därför är det en ganska vanlig fråga som jag får när jag föreläser. Det är också en relevant fråga och en mycket viktig fråga eftersom; a - numera gör vi föräldrar ofta mer för våra barn än vad som är nyttigt, b - om man inte gör saker för att man tror att man curlar, fast barnet/eleven egentligen behöver hjälpen så hamnar vi i ständiga konflikter som ju är väldigt onödiga och onyttiga för alla.

Hur ska man veta att man curlar, då?

Enklaste och bästa sättet är att sätta sig ner med barnet/eleven då när man inte håller på med det som man är orolig för är "curling". Eleven vet ju oftast bäst om den klarar en sak eller inte. Ta ett samtal med barnet/eleven om det du funderar på/är orolig för och berätta hur du tänker, med hjälp av bildstöd om man behöver och så förklarar du dina funderingar så enkelt och tydligt. Du är inte frustrerad vid tillfället, du dömer inte, du försöker lämna personliga känslor och åsikter utanför samtalet. Du säger vad du ser, te x;

"Jag har märkt att du har svårt för att gå ut och hämta väskan i hallen, du brukar fråga mig. Jag undrar om det beror på något särskilt att det är svårt?".

Eleven/barnet har alltid kloka saker att säga och kan ofta i situationer när den inte känner sig "inklämd" eller frustrerad ofta berätta varför det är svårt. Då får du ofta reda på om det är curling eller om det är att barnet verkligen inte kan hämta väskan, som det är i det här fallet.

Om samtalet visar att det inte är curling så är det bra. Då kan ni bestämma att ni fortsätter att göra så som ni gjort ett tag till. Om det visar sig att det är curling så kan du berätta varför du inte tror att det är bra att du hämtar väskan. Då är det bra om du tänkt ut vilka anledningar som gör att det är bra om barnet hämtar sin väska själv (har du ingen logisk anledning till varför, så blir samtalet inte så bra...).

Du frågar barnet/eleven om hen vet något sätt ni kan göra för att hen ska lyckas och så serverar du egna förslag som ni kan fundera över.

Så fungerar det!

Kanske en dag eller en vecka...

Sedan får man ta ett nytt samtal, för det mesta. Allt behöver man inte samtala kring, men man kan välja en sak som man försöker få barnet/eleven att utveckla, en sak åt gången och så hjälps man åt. På så sätt kan man känna sig mer säker på när man curlar (om man vill veta det och göra det) och när man inte curlar.

Ibland säger människor till mig "det där hinner inte jag", fast det är faktiskt så fantastiskt att när man väl kommer in i de här samtalen så "tjänar" man tid - på att det blir färre situationer då det blir bråk och misslyckanden.

(Mer om detta kan du läsa i Ross Greens böcker, han är grymt duktig på detta och en inspiration för mig).
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…