Fortsätt till huvudinnehåll

Något skaver - eller - öppet brev till Gustav Fridolin

Den senaste tiden har jag hört olika utbildare inom skolväsendet prata om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och jag blir nedstämd. Det är tydligt att den kunskap och förståelse som jag hade önskat utbildarna besatt, till stor del saknas, eller ska vi säga, väljs bort.

Skolan försöker gå från att ha ett "kategoriskt" synsätt på eleverna = eleven är bärare av problemet. Till att ha ett "relationellt" synsätt = miljön kring eleven behöver förändras när eleven hamnar i svårigheter.

Det är en jättebra förändring i synsätt, men det finns problem med det. För det första; det är lätt att ha ett relationellt synsätt så länge som det inte blir problem, men vi hamnar ofta i det kategoriska synsättet (då vi ger eleven skulden för problemet) så fort det inte fungerar kring eleven. Och fungerar inte, det gör det ofta med elever i npf-svårigheter, om du förstår vad jag menar...

Ett annat problem är att det relationella synsättet dras ut till absurdum. Därför tycker man inte att lärarstudenter, eller ens specialpedagog/speciallärarstudenter behöver lära sig om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eftersom alla elever ska mötas på det sätt att det lyckas.

Det är bara ett litet problem med detta - om du inte vet hur svårigheterna ser ut, om du inte har kunskap och förståelse om dem, så hamnar du i det kategoriska synsättet på din elev varje gång det blir fel.

Jag förstår faktiskt inte varför det finns ett sådant motstånd i att förstå den medicinska delen i osynliga funktionsnedsättningar. man vill som pedagogisk utbildare inte ta till sig de medicinska kunskaperna - för att man anser det vara pedagogiska problem.

Men.

Lärare till elever i synskador eller i till exempel rörelsehinder tar hjälp av medicinsk kunskap, just för att veta hur man kan hjälpa eleven på bästa sätt. Varför är det någon skillnad mellan de olika funktionsnedsättningarna, undrar jag?

De relationella synsättet, det att man förstår att man måste ändra på miljön när eleven misslyckas är jättebra, men om man inte förstår att eleven också har en funktinsnedsättning som man måste förstå och lära sig om, då hjälper det inte att ha ett relationellt synsätt. Varför ska man som pedagog utbildas i att uppfinna hjulet själv, när man kan gå till vetenskapen? Och under tiden som man som pedagog försöker uppfinna hjulet (eftersom man inte fått kunskap om npf-svårigheter i sin utbildning till lärare, speciallärare eller specialpedagog) samtidigt som eleven möts av ständiga misslyckanden och mötet därför mellan föräldrar och lärare alltid eller ofta slutar i mer eller mindre krig?

Det är verkligen på tiden att man i lärarutbildningar runt om i landet börjar ta npf-problematik på allvar och lär ut förståelse, förhållningssätt och bemötande kring eleverna så föräldrar, elever och lärare kan börja lyckas i arbetet att få alla elever, även dem med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, att lyckas i den svenska skolan!


Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …