ÖoB, kärlek och barnuppfostran
För tredje natten i rad ligger jag här ute i soffan och försöker hålla humöret uppe på mig själv samtidigt som jag hör mina egna rossliga andetag. Soffhörnet är en utomordentligt bra plats att ligga och munandas på när de igenkorkade bihålorna skriker efter högläge.
Vi släpades oss ut på en liten utflykt idag, jag, maken och Lillagubben. Inte för att vi måste, men för att maken blir piggare om han får shoppa lite. Vi åkte till Överskottsbolaget. Inte min favoritaffär, men en av makens. Jag som helst köper ekologiska och kravmärkta varor får krypningar i kroppen av att gå runt på ÖoB. Där, om någonstans vet man ju med största säkerhet att man i alla fall inte får tag på någon ekologiskt odlad vara med kravstatus. Maken älskar ÖoB för det är så billigt. Han köper å andra sidan gärna ekologiskt och kravmärkt för att glädja mig så varför skulle inte jag kunna glädja honom i bland genom att följa med på ÖoB och köpa billiga saker? Vissa kallar det säkert för ryggradslös. Jag kallar det hellre för kärlek.
Mycket folk var det som tagit sig till lågprisvaruhuset denna lördagseftermiddag. Mycket prisglädje fanns det längs gångarna, men mycket stress och irritation var också inklämd här och där. Jag tänkte på hur vi pratar med våra barn när vi är stressade och irriterade. Vi skäller och gnäller på dem på ett sätt som vi aldrig skulle tillåta oss att göra mot någon annan. Varför gör vi så? Vi älskar ju våra barn mest!
På kvällen åt vi 80-tals efterrätt a la "aftereigt på inlagda päron i ugn" och såg på mitt favoritprogram "Downton abbey" (heter det så?). I mitten av filmen ville Lillagubben prata läskedryck med mig. Han hade tusen frågor och därför hörde inte jag vad skådespelarna sa i filmen så jag snäste åt honom att vara tyst. Konstigt det där att vi snäser åt våra barn på ett sätt som vi inte gör mot andra. Varför? Vi älskar dem ju mest! Respektlöst är det. För att de inte vet hur vi som är vuxna vill ha det. Är det så säkert att så som vi vill ha det är rätt då? Jag sa förlåt till Lillagubben för det var fånigt och respektlöst att snäsa åt honom, tyckte jag.
All kommunikation bygger på tvåvägsrespekt. Om jag inte kan respektera mitt barn/min elev o s v så kan jag inte begära att hon/han skall respektera mig. Jag tänker fortfarande på det där ordet Hägglund tyckte var så viktigt (läs nedan i bloggen) "karaktärsdanande". Tycker fortfarande att det är lika irriterande att vi vuxna skall "karaktärsdana" barnen som skall växa upp och bli nästa generations vuxna. Det handlar inte om att "dana" någon, det handlar inte om makt, kamp och rädsla. Jo, ofta gör det nog det.
Men.
Det borde handla om respekt, tvåvägskommunikation, om nyfikenhet och om kärlek.
Nu skall jag försöka sova här i soffan. Håll tummarna för att snuvan är borta imorgon. Jag längtar nämligen efter min säng!
Vi släpades oss ut på en liten utflykt idag, jag, maken och Lillagubben. Inte för att vi måste, men för att maken blir piggare om han får shoppa lite. Vi åkte till Överskottsbolaget. Inte min favoritaffär, men en av makens. Jag som helst köper ekologiska och kravmärkta varor får krypningar i kroppen av att gå runt på ÖoB. Där, om någonstans vet man ju med största säkerhet att man i alla fall inte får tag på någon ekologiskt odlad vara med kravstatus. Maken älskar ÖoB för det är så billigt. Han köper å andra sidan gärna ekologiskt och kravmärkt för att glädja mig så varför skulle inte jag kunna glädja honom i bland genom att följa med på ÖoB och köpa billiga saker? Vissa kallar det säkert för ryggradslös. Jag kallar det hellre för kärlek.
Mycket folk var det som tagit sig till lågprisvaruhuset denna lördagseftermiddag. Mycket prisglädje fanns det längs gångarna, men mycket stress och irritation var också inklämd här och där. Jag tänkte på hur vi pratar med våra barn när vi är stressade och irriterade. Vi skäller och gnäller på dem på ett sätt som vi aldrig skulle tillåta oss att göra mot någon annan. Varför gör vi så? Vi älskar ju våra barn mest!
På kvällen åt vi 80-tals efterrätt a la "aftereigt på inlagda päron i ugn" och såg på mitt favoritprogram "Downton abbey" (heter det så?). I mitten av filmen ville Lillagubben prata läskedryck med mig. Han hade tusen frågor och därför hörde inte jag vad skådespelarna sa i filmen så jag snäste åt honom att vara tyst. Konstigt det där att vi snäser åt våra barn på ett sätt som vi inte gör mot andra. Varför? Vi älskar dem ju mest! Respektlöst är det. För att de inte vet hur vi som är vuxna vill ha det. Är det så säkert att så som vi vill ha det är rätt då? Jag sa förlåt till Lillagubben för det var fånigt och respektlöst att snäsa åt honom, tyckte jag.
All kommunikation bygger på tvåvägsrespekt. Om jag inte kan respektera mitt barn/min elev o s v så kan jag inte begära att hon/han skall respektera mig. Jag tänker fortfarande på det där ordet Hägglund tyckte var så viktigt (läs nedan i bloggen) "karaktärsdanande". Tycker fortfarande att det är lika irriterande att vi vuxna skall "karaktärsdana" barnen som skall växa upp och bli nästa generations vuxna. Det handlar inte om att "dana" någon, det handlar inte om makt, kamp och rädsla. Jo, ofta gör det nog det.
Men.
Det borde handla om respekt, tvåvägskommunikation, om nyfikenhet och om kärlek.
Nu skall jag försöka sova här i soffan. Håll tummarna för att snuvan är borta imorgon. Jag längtar nämligen efter min säng!
Kommentarer