Först psykiatri - sedan npf-diagnos

Jag fick en kommentar från "Hanna", 19 år och hon beskriver så bra hur många barn och ungdomar som har add får kämpa sig igenom varje dag. Barn vars svårigheter inte syns, man bara antar att de är lite extra lata, sega, ointresserade, svagpresterade och så vidare. Så går de genom skolsystemet med ständiga misslyckanden och tillkortakommanden och så utvecklar de andra psykiska besvär som medicineras och tas om hand, fast man hittar inte vad mycket av svårigheterna beror på. Hanna har fått hjälp nu, men varför skall det behöva ta sådan tid och varför skall man behöva lida så mycket först? 

Alldeles för ofta får ungdomarna med add (och/eller autism) psykiatriska sjukdomar så som ångest, självskadebeteende, depression o s v. Alldeles för ofta får ungdomarna med add (och/eller autism) förs kontakt med psykiatrin under flera år. Alldeles för ofta blir hela familjen först utredd utifrån och in och inifrån och ut INNAN man börjar fundera på om det kan handla om någon svårighet inom det neuropsykiatriska området. Det borde ju gå hand i hand de där frågorna egentligen, tänker jag. (Nora är ett exempel på det jag just skrev om. Hon är den flicka som blev våldtagen av en polischef och som det varit reportage om i SR, fick efter flera år av depression och misär - diagnosen adhd. Nu mår hon bättre, säger hon på slutet av programmet som du kan lyssna på här).

Jag streckläste din bok igår och jag har aldrig blivit så berörd, samtidigt som jag fick en tröst för jag har aldrig känt igen mig så mycket. Min barndom påminde mycket om din dotters, jag var långsam, alla andra barnen lärde sig skriva och stava före mig, dem lärde sig klockan före mig och jag fick alltid kämpa extra hårt. Jag skrev inte speciellt fint heller, och det tycker jag fortfarande inte. Än idag kan jag skämmas över min skrivstil. Matte och engelska fungerade inte så jag har i hela mitt liv haft specialundervisning. Jag var mobbad till o från men till skillnad från din dotter så hade jag en äkta vän vid min sida varje dag i skolan, och henne har jag kvar än idag. Så jag har haft enormt tur där. Jag och mamma storbråkade vid varje läxläsning. Jag vet egentligen inte vad mamma tänkte under den här tiden....men hon ska läsa din bok och kommer nog känna igen sig mycket i dem tankarna du hade/har..

På högstadiet blev det ännu värre, jag orkade inte ens försöka plugga, och när jag försökte så somnade jag eller så glömde jag bort allting dagen efter. Allting gick in i ena örat och ut i det andra. Lärarna reagerade på att jag alltid fick IG på prov och att jag enligt dem inte gjorde läxor och resultatet av det så började dem kalla mig lat och dum... vad jag än gjorde så misslyckades jag. På syslöjden satt jag mest och pillade, jag fick aldrig klart något. När mina klasskamrater gjorde fina grejer som dem kunde ge bort som gåvor och liknande så kom jag oftast inte hem med något alls. Jag och mamma har upptäckt att jag bara har en enda grej hemma som jag gjort på slöjden i skolan.. en enda.. på 9 år.. Jag klarade inte ens av att sticka, när vissa hade gjort stora halsdukar hade jag knappt kommit igång.

När jag var 13 blev jag djupt deprimerad, fick diagnosen depression .. låg mest och sov, hade ingen som helst kontakt med omvärlden..helvetet bara fortsatte.. misslyckande i skolan.. skrik och bråk hemma.. utebliven läxläsning. det var 20-tal psykologer och läkare som försökte förstå sig på mig och ville ge mig konstiga diagnoser.. jag fick äta antidepp och hade konstanta mardrömmar . när jag var 15 blev jag inlagd på psyk i ungefär en månad. Det var självmisshandel och självmordstankar. Jag fick personligt stöd med läxläsning på avdelningen och tack vare att vi tog det i min takt så gick det bra, plus att jag kände jag kunde lita på läraren jag hade och att hon var snäll mot mig så var jag glad när jag gick dit. På gymnasiet fortsatte allt med lärarna och jag fick även där höra att jag var lat, en annan påstod jag hade dålig attityd. Själv förstod jag inte varför.. jag som verkligen ansträngde mig...Jag fick återigen stöd i engelska och matte. När jag var 17 år fick jag göra tester, och mina lärare fick svara på frågor.. och efter det kunde dem konstatera att jag hade ADD. Då hade jag gått till samma läkare sen jag var 13, och han hade lite ångest att det hade tagit sån lång tid innan han förstod vad som hela tiden hade tyngt mig. Han erkände att det finns så dålig information om ADD men efter mitt fall ska inga behöva vänta 4 år på en diagnos!

Idag är jag 19 år och kämpar fortfarande, men jag idag lärt mig leva med min ADD på ett helt annat sätt, och sen äter jag concerta som har fungerat bra för mig. I samma veva som diagnosen kom blev jag friskförklarad från depressionen och har insett idag att mitt funktionshinder var den stora boven till att jag blev så deprimerad. Jag är så glad att du kämpade hårt för din dotter och att ni fick diagnos relativt tidigt, högstadiet är en jobbig tid för alla nyblivna tonåringar, men för oss med med osynliga funktionshinder är det ett helvete, speciellt om ingen vet om det och man inte får den extra hjälpen som man behöver. Det var den hjälpen jag inte fick, därför gick det som det gick för mig. Men idag lever jag ett bra liv, jag vet att jag alltid kommer få kämpa hårdare än alla andra, men det är den jag är, så jag försöker istället fokusera på det jag vet att jag är duktig på. Det är inte alltid så lätt för fortfarande har jag väldig låg självkänsla, att jag misslyckats så mycket har präntat sig fast i mig. Att jag är ful, dum och långsam. Kan också säga att det inte är många som tror på mig när jag berättar om mitt funktionshinder.. jag får ofta höra att jag överdriver.. för det är så många som tror att ADHD är DAMP, och jag har ju inte damp. Så numera brukar jag vara tyst om det, det är synd att det finns så mycket okunskap. Men med ditt engagemang med föreläsningar och med din bok så sprider du kunskap och det är både jag och vi andra med dessa funktionshinder väldigt tacksamma över. En dag vill jag återvända till mina gamla högstadieskola och berätta för mina lärare som kallade mig dum och lat att dem haft fel. Jag kämpade mer än vad många andra i skolan gjorde, men eftersom dem hade bättre betyg än mig så syntes det inte.

Alla har lättheter!

Jag fick ett mejl häromdagen. Mejlet kom från en kvinna som ställde några frågor, bland annat undrade hon varför jag har "Alla har lättheter" som rubrik för min blogg.

Tänkte passa på att berätta varför, här och nu.

När min dotter var som mest utsatt i slutet av lågstadiet och i början av mellanstadiet så var allt väldigt svart kring vår familj. Svarta tankar och svarta upplevelser. Det var svårt att se ljusa färger och hopp i det läget. Det är lätt att se alla svårigheter när man kämpar i motvind. Det är svårare att se lättheterna. Men alla människor har lättheter.

Tyvärr har vi som lärare ett uppdrag kring barnen som växer upp, som inte går ihop med många av barnen med npf-diagnoser. Vi ska ge alla en rättvis skolgång och vi ska ge alla "samma chans". Tyvärr blir det ofta tvärtom när det gäller barn med npf-svårigheter.

Många av barnen har svårt att hitta/visa sina lättheter för att vi prackar på dem så mycket av det vi menar är viktigt att de kan. Tyvärr försvinner lättheterna i ett moln av mörka och svarta krav. Vi jobbar så mycket med det som är svårt hos barnet att barnet aldrig får visa sina lättheter eller ens orkar se dem själv.

Alla har lättheter och vi måste vara duktiga på att leta efter dem. Vi måste släppa några "måsten" för att släppa fram lättheterna i ljuset. Det är inte lätt. Som lärare har vi krav på oss att barnen skall nå upp till målet. Tyvärr kämpar vi så mycket med målen att vi ibland inte hinner se individen och det som individen är bra.

Lättheterna är de som vi kommer att jobba med när vi är vuxna. Det är de som lyfter oss, som ger oss självkänsla och ljusa tankar.

Lättheterna är extremt viktiga för en människas utveckling.

Tyvärr glömmer vi det ibland för alla mål som alla elever måste nå...

Men det är lättheterna som är de viktiga. Samhället behöver inte bara människor som sitter på en stol och kan skriva utredningar och matematiska rapporter. Samhället behöver helt andra insatser av helt andra människor också.

Ibland tror jag att vi glömmer det.

Förresten var det en väldigt trevlig föreläsning med både skolpersonal och föräldrar. Det är egentligen det bästa. Att vara hela gruppen som befinner sig kring barnen i skolan - både föräldrar och personal. Det som var tråkigt var att mamman som var den som drog igång just den här föreläsningen inte kunde kommer. Hoppas det kan bli en annan gång!

Läckande energi

Jag körde min dotter hela vägen ut till hennes praktikplats denna morgon. Det tar 25 minuter enkel resa. Jag gjorde det för att  hon behövde det. I bilen på hemvägen kom jag att tänka på hur mycket energi som går ur kroppen för att lösa händelser som uppkommer i spåren av npf-svårigheter. Inte för att någon part vill det, men för att det blir så.

Jag har jobbat med barn i särskilda behov till och från i hela mitt vuxna liv. Jag har jobbat med barn och ungdomar med olika funktionsnesättningar så som synsskador, rörelsehinder, intellektuella funktionsnedsättningar. Aldrig någonsin tidigare har jag tömts på så mycket energi som jag gör i npf-land. Ibland känns det som om jag är alldeles för nära ett svart hål som bara slukar all energi i dess närhet. Så här tror jag att det känns för många i "npf-familjen" inte för att någon tycker att det är vidare roligt, men på grund av många andra orsker. Därför försöker jag hela tiden hitta sätt att förhålla mig på så att den energi jag har, inte läcker i onödan...

Varför det är så och hur man kan göra för att behålla energin tänker jag skriva om, men inte idag för idag har jag inte tid. Nu skall jag förbereda mig för kvällens föreläsning på Stenbroskolan som en mamma på skolan ordnade. Väldigt kreativt och positivt initiativ, måste jag få säga:)

Hur gör du för att inte läcka energi eller för att samla energi? Tipsa gärna mig och andra som läser här genom att berätta om dina knep.

Boxning och föreläsningar

Jag ska till Friskis och Svettis och leda mitt sedvanliga aerobicpass idag. Det känns lite segt just nu, men jag vet att rörelsen i aerobicpasset ger mig energi. När jag var som mest utmattad och ledsen under och efter allt det jobbiga med min dotter och hennes skola/mobbning/"kamrater så var det mitt enda vattenhål. Det ställe jag två gånger i veckan vilade hjärnan på från alla tankar om hur jag skulle hjälpa min dotter att inte må så dåligt, att inte bli utsatt, att inte känna sig misslyckad, att få andra att förstå - att förstå själv.
Det går liksom inte att tänka på något annat än olika stegkombinationer när man leder aerobic...

En gång i bilen hem efter träningen lyssnade jag på ett radioprogram. Det var en boxare som intervjuades. Hon skulle tävla i något mästerskap. Vad hon heter, vet jag inte för det hade de talat om innan jag satte på min radio. 

Men jag tyckte det var så roligt det hon svarade på reporterns fråga;

- Vad kan du likna det att gå upp i boxningsringen med om du jämför med något som inte har med boxning alls att göra?

att jag måste berätta det här;

- Det skulle väl vara när man föreläser för en stor grupp av människor. Man blottar sig på samma sätt. Det är samma anspänning. Det ger en kick på samma sätt. Det enda är väl att man inte får stryk samtidigt, men det är väl kicken man får som gör det så svårt att sluta.

Boxning och föreläsning. Det tyckte jag var en väldigt rolig liknelse faktiskt. Jag ser ingen likhet alls mellan de två aktiviteterna. Jag skulle vara fullständigt, vettlöst, vettskrämd om jag stod och väntade på att gå upp i ringen och kanske bli nedslagen - frivilligt, men jag är inte det minsta rädd när jag skall föreläsa. Bara glad. Faktiskt.

Här kan du gå in och läsa om mina föreläsningar och gärna sprida dem så fler får information om dem. 

Jag ser på min statistikräknare att några av er som läser mig bor i andra länder och då blir jag så nyviken. Vilka är ni och var bor ni? Berätta gärna, gärna! 

En till om kost

Jag skrev om mina tankar kring kost och npf-svårigheter igår. Både här på mejlen och på facebook har några av er kommenterat kring detta och då framförallt era egna erfarenheter av att inte ändra i kosten eller erfarenheter av att ha ändrat i kosten.

Det är ju så att olika människor reagerar olika på kost. För en del blir livet till en stor förändring när man tar bort kolhydrater, gluten och mjölk från maten, för andra blir det ingen skillnad. (För några fungerar det väldigt bra med medicin, andra märker ingen skillnad) Åter andra har en så pressad livssituation och/eller har barn som det är/känns fullständigt hopplöst att ändra i kosten eftersom barnet bara äter några få livsmedel som det är  och det kan vara nog så traumatiskt att då ta bort en av de få livsmedel som barnet för tillfället vill/kan äta. 

Vad jag försöker belysa så ofta det går här på min blogg är just det att det ser olika ut för olika människor och att vi måste acceptera och respektera olika människors val. Det är så lätt att man tänker "så gör inte jag alltså är det fel" eller "om de bara hade gjort så, så hade deras liv blivit jättebra". 

Så är det ju inte. Ingen av oss människor har full räckvidd att kika in på någon annans liv. Det är många, många, många parametrar som leder fram till att någons liv ser ut på ett speciellt sätt. Därför blir en ensidig beskrivning i form av t ex "bara du tar bort gluten- och mjölkprodukter ur maten så kommer livet att bli mycket enklare för er" ofta förödande för människor. Om man inte gör det där som det står i tidningen om - så är man en mycket dålig förälder. Så kanske man gör det där som det står i tidningen och det ändå inte blir något resultat... Vad gör man då för fel!?

Missförstå mig inte. Jag är säker på att många av oss människor skulle må mycket bättre med mer "nyttig" kost, mer motion, mer positiva tankar, fler stunder till återhämtning etc, etc. Problemet är att när man lägger det som en förklaring till att människor har det svårt - så skuldbelägger man människor som redan kämpar med så mycket. 

Därför: Prova gärna att äta alternativ kost. Att ta bort gluten. Att ta bort mjölk. Att sluta äta kolhydrater. Eller något annat alternativ. Fortsätt forska på det och allt annat som kan tänkas underlätta för människor som har det tufft! 

Men.

Sluta skuldbelägg människor som redan har det tufft som det är. 

Trevlig helg!

(Förresten, om jag inte kommenterar eller skriver något här eller på facebook så får ni ha fördragsamhet med det - jag har helt enkelt inte tillräckligt många timmar per dygn, som det ser ut just nu).

Kost och npf-svårigheter

Det diskuterades kost och npf-svårigheter på jobbet häromdagen. Någon hade läst en artikel om hur mycket "bättre" man blir om man har npf och börjar äta gluten- och laktosfri kost. Jag har läst några artiklar i det där ämnet och jag har kikat i den danska boken om familjen som helt la om sin kost och därmed "befriade" sin son från autism...

En artikel från februari förra året (det här poppar upp med jämna mellanrum i media och nu var det ett tag sedan sist) berättar att en forskarundersökning pekar på att barn med adhd kan få lindrigare svårigheter om de äter allergifri mat. En grupp barn fick äta en diet bestående av ungefär 10 livsmedel som är minst allergena. En annan grupp fick äta som vanligt. Efter fem veckor av dietmat kunde man konstatera (i den här enda undersökningen kanske bäst att tillägga) att väldigt många av de barnen som fått 10 livsmedel att kalasa på under fem veckor så hade många "adhd-symtom" lindrats.

I resten av artikeln beskriver journalisten ett aktivitetscentrum för människor med npf där man är noga med att deltagarna får "nyttig" mat (vad nu det är, det ser nog lite olika ut i olika länder det där, jo jag vet egentligen, långsamma kolhydrater, fiberrik kost, sockerfri mat bland annat). Där kunde man konstatera att deras deltagare mår "mycket bättre" när de inte äter "makaroner och ketchup".

Artikeln blandar ihop äpplen och pärorn. Därmed blandar människor som läser artikeln också ihop äpplen och päron. Forskarna har inte tittat på "nyttig" kontra "onyttig" mat ("oslarviga" kontra "slarviga" föräldrar...). Man har jämfört hur barn med adhd mår om de äter mat som för nästan alla människor inte framkallar någon allergi. Kanske skulle man kunna dra det så långt att de flesta människor mår bättre av att äta kost som innehåller mindre gluten och lactos? Kanske skulle man kunna säga så att de föräldrar som orkar, förmår att laga sådan mat som inte innehåller gluten och laktos har mycket energi och därmed också mycket energi att hjälpa sitt/sina barn med andra bitar som är svåra i och med autism och/eller adhd/add? 

Diet på 10 livsmedel är nämligen näst intill omöjligt att hålla, om man är en familj där ingen är hyperallergisk mot all annan mat (jo, jag har träffat en sådan familj när jag gjorde ett reportage åt en tidning, tio livsmedel blir väldigt begränsande och det var ingen rolig vardag de hade, kan jag lova, efter att ha träffat den familjen).

Vad som händer, när man läser artikeln som jag refererar till och inte har någon kunskap om npf-diagnoser?  Att man lätt missuppfattar det som står och tolkar in det lite fel.

Man tror helt enkelt att bara föräldrarna till barn med add/adhd/autism/aspergers slutar ge sina barn makaroner och ketchup till middag så blir barnen "fria" från sin diagnos.

Trots att jag precis beskrivit hur svårt det är att laga mat på tio livsmedel så måste jag ändå skriva detta:

Tänk om det varit så enkelt att det bara varit att lägga om kosten så slapp man allt det jobbiga det innebär att ha en hjärna som fungerar lite annorlunda jämfört med "majoritetsmänniskorna" (alltså dem med en typ av hjärna som det finns flest avi världen)!

Ibland blir man lite utmattad, som när man försöker få människor att förstå och som att jobba väldigt mycket. Tur att det är dags för aerobicsträning i eftermiddag så jag kan ladda lite energi...! 

Är det värt det?

Igår fick jag ett mejl av en mamma till en tjej med diagnosen add som går på högstadiet. Mamman undrar om det är värt att kämpa. Hon undrar vad man skall göra när barnet inte längre orkar gå till skolan. Hon undrar vad man skall säga till rektorn som säger att tjejen måste ta lite mer initiativ själv för att få vara med i klassens gemenskap.

Det är värt att kämpa! Men. Det är inte säkert man orkar. Som barn eller som förälder. Ibland, eller till slut, ska jag säga, så finns ingen energi kvar att kämpa med. Då måste man lyssna på kroppen och ta en paus. Som förälder och som barn. Det går inte att kämpa när man ingen energi har och när man inte får någon energi att fylla på med.

Det är värt att kämpa! För att barnet skall ha kvar sin självkänsla och för att barnet så småningom skall ta sig igenom högstadiet, men kanske inte exakt då när man står där i stormen.

Vi hade lärare som förstod och en organisation som ofta fungerade väldigt bra. Det var ändå nästan för mycket för att min dotter skulle orka.

Skolverket är bra, men ibland blir det fel. Som när lärare och rektorer känner sig så pressade av att göra som det står i Skolverkets lagar och regler, så man glömmer att man ibland måste hitta andra lösningar och alternativ för elever som inte är som majoritetseleverna.

Att få höra att ens barn (eller man själv för den delen) måste ta mer initiativ för att få vara med i klassgemenskapen är märkligt - när det är just det som är en del av funktionsnedsättningen, alltså förmågan att skapa sociala relationer - på det sättet som majoriteten av elever i grundskolan gör.

För ett par år sedan sa jag;

- Bara man klarar grundskolan, så kommer resten också att fungera.

Även vuxenlivet kan lägga många krokben och gräva en och annan grop, speciellt när man har npf-svårigheter, men bara man får behålla självkänslan när man växer upp så kan resten, bland annat studier, repareras när man blir äldre.

När du står där i orkanen och det känns som att allt som skall vara fast kring dig eller/och ditt barn snurrar med en faslig hastighet så försök att vila i det att det är okej att ta en annan väg, ett annat beslut för att få livet att fungera. Ibland måste man vila. Så fortsätter man att kämpa när orken kommer tillbaka. Det är värt att kämpa! I sin egen takt...

Jag lyssnade på Immanuel Brändemo igår. Det var både intressant och trevligt. Vi två pratar om samma saker, fast ur lite olika perspektiv när vi föreläser. Han som mitt i det att ha npf-varianter (som Immanuel tycker att vi borde säga istället för funktionsnedsättningar) och jag som stående precis bredvid och som lärare. Intressant och roligt att prata lite med en person där både jag och Immanuel känt till varandra under några år, men aldrig setts i riktiga livet. Kul, tyckte jag att det var, i alla fall.

Immanuel efter föreläsningen då vi fick en pratstund och då jag fick ta en bild på honom. Tack för igår, Immanuel!

Regler - för vem?

Vi spelar "rundbadminton" i idrottsgruppen. Vi har bänkar på mitten av salen och barnen har var sitt badmintonrack. Vi slår på bollen och sedan gäller det att byta sida snabbt för att vara beredd när bollen singlar ner igen. Vi missar ofta, men det gör inget. Vi tar upp bollen och fortsätter köra. Ingen vinner. Ingen åker ur heller.

Killen som har svårast att ta motgångar stannar upp i spelet och säger;

- Kan vi inte köra med prickar så den som har tre prickar får gå och sätta sig?

Jag svarar; 

- Men det känns så tråkigt att vara den som åker ut, tycker du inte. Är det inte bättre att spela så bra man kan hela tiden istället?

- Jo, jag tänkte inte på det, att det känns tråkigt att åka ut.

Jag tänkte på rundbadnintonen och det faktum att den som är sämst i något alltid skall åka ut först när jag såg en gammalt avsnitt av "Biggest loser" härom veckan. (Det är helt makalöst vad några lyckats gå ner i vikt de veckorna de tävlar, jag hoppas att de lyckats hålla dieten nu när tävlingen är över). Den som gick ner procentuellt minst i vikt fick åka hem varje vecka  -

men,

men,

är det inte den som missar flest bollar i badminton och den som går ner minst procentuellt i vikt som behöver vara kvar - och träna på att träffa badmintonbollen och på att gå ner i vikt...

Skolan får besök av av Immanuel Brändemo idag, som skall föreläsa i eftermiddag. Det ser jag mycket fram emot! Läs gärna Immanuels intressanta blogg här.

Svenny Kopp och osynliga barn

Om man har en elev eller ett barn med svårigheter som betecknas adhd utan hyperaktivitet (add) med eller utan autismspektrumstörning behöver man, som jag ser det, annan information än om man har ett barn med adhd.

Varför det, kanske du undrar. Jo, för att svårigheterna kan vara de samma på insidan, men de kan se så annorlunda ut på utsidan.

Har du kunskap om adhd och vad det innebär så hittar du förmodligen de barnen och förmodligen hade du hittat dem även utan kunskap om adhd eftersom barn med adhd hittas, eftersom de syns för det mesta. Förmodligen hade du inte förstått dem eller mött dem på rätt som, om du inte haft kunskap om deras svårigheter, så är det nog. Men du hade hittat dem. De syns och hörs och därför måste vi som pedagoger försöker hitta sätt att hjälpa dem på, så att övriga elever i klassen kan få arbetsro.

Vi kanske inte hjälper dem på rätt sätt alla gånger - men vi ser dem och vi försöker hjälpa dem.

Med barn/elever utan den hyperaktiva delen fungerar det tyvärr alldeles för sällan att vi ser dem i klassrummen. De barn som är hypoaktiva hittas senare och då har man ofta utvecklat andra svårigheter så som tvång, fobier, ångest, självskadebeteende o s v.

Vi måste lära oss mer om hur vi möter barn/elever med npf-diagnoser och vi måste lära oss att se barnen/eleverna med npf-svårigheter som inte är hyperaktiva. Det är livsviktig! Svenny Kopp pratar om det på en föreläsning hon hade i september. Den är lärorik, hennes föreläsning. Se den gärna här.

Vill du veta mer/känner du en pedagog som vill veta mer? Tipsa gärna om föreläsningen där vi pratar barn som är hypoaktiva med add och eller autismspektrumstörning. Lär mer om den här. Sprid gärna länken vidare. Tack!

Viktiga minnen glöms aldrig bort

Vissa händelser sitter som karbonpapper fastetsade i min hjärna. Till den dag jag dör kommer hjärnan att ha dem arkiverade. Lätta att ta fram, vid minsta "minnesretning" - till skillnad mot de flesta händelser som passerar i livet, som bara hamnar i "skräpgarderoben" dit minnen kastas in huller om buller, för att aldrig öppnas igen. 

Jag minns killarna som började skratta när taxigubben som körde från festen höjde volymen på radion när nyheterna startade - den där natten när Olof Palme blev mördad. 

Jag minns rummet på GP-s nyhetsredaktion i Kungsbacka där jag praktiserade den dag då terrorattackerna i New York inträffade. 

Jag minns min farfar sista gången jag träffade honom. Han tog tid på mig när jag försökte jogga genom halvmetersdjup snö. Jag minns hur jag grät i bilen efter telefonsamtalet som berättade om hans bortgång, låten som spelades på radion (I wish it would rain down) när regnet öste ner på på utsidan...

Jag minns dagen då jag och och min man varit på BNK och fått reda på vår dotters diagnos, vinden - så stilla, dagen som låg i startgropen, ljuset från solen som fortfarande var på väg upp. Jag minns sorgen, frustrationen, bitterheten. 

Men.

Jag minns också den lunchrasten då jag precis lagt på luren efter ett långt samtal med min gamla lärare från Idrottshögskolan. Eva, som undervisat klassen i specialpedagogik när jag gick på GIH. Vi hade pratat om min dotter. Jag som bara såg svarta färger då.  Eva hade pratat om de ljusa, om färgerna i regnbågen. 

Jag småsprang.. Jag skulle gå ikapp de andra från jobbet. Vi skulle äta lunch på en restaurang i närheten. Det var vår i luften. Himlen var molnfri. Jag gick snabbt i förhoppning att komma ikapp de andra. Så slog de mig plötsligt;

Min dotter är fantastisk, med egenskaper som väldigt få människor har. Blixten med kunskap och förståelse slog ner i mig, trots himmel utan moln. 

Jag upprepade vad jag just tänkt. Högt den här gången. 

- Min dotter är tamejfaan helt fantastisk!

Jag gick vidare med vetskapen. Minnet av känslan, stoppade jag i arkivet som rymmer de viktigaste minnena. De minnen jag kommer att bära med mig, lätta att ta fram, tills den dag jag dör.

Positiv energi

Januari månad är en tung månad för många. Negativa tankar tar, tyvärr lätt över och sprider sig som en löpeld. Enligt forskare är det lättare att "smittas" av negativism än av något som är positivt, tyvärr. Tänk om det varit tvärt om.

Nu tänkte jag därför gå lite mot strömmen och sprida ett klipp som jag garanterar att du blir glad och positiv av. Mänsklig värme, kärlek, omtanke. Det är det i det här klippet och glädje. Se, lyssna, skratta och njut!

Barnhistoririer som piggar upp

Barn kan ganska ofta säga saker som får oss vuxna att häpna, att rodna, att kikna av skratt. Här kommer två små historier som jag personligen varit med om. Gissa om jag häpnade, rodnade eller skrattade när jag hörde dem...?
 
Samtal med en åttaåring en långfredag;
- Egentligen är jag och Jesus ganska lika.
- Jaha, varför det då?
- För vi har lika mycket otur. Idag gick min gunga sönder och Jesus fick hänga på korset. Fast egentligen hade kanske Jesus lite mer otur än mig.

Samtal på annandag påsk mellan två kompisar;
- Tänk om man var den sista människan på jorden!
- Mmm.
- Tänk vad coolt, då skulle man få göra precis som man ville. Jag kunde köra flygplan till Vita huset och allt, fast jag kanske inte hade varit så duktig på att flyga flygplan...

Allt blir inte som man tänkt sig - eller - klokare med åren?

Förr, innan barnen dök upp i mitt liv (känns som en evighet sedan fast det bara är 17 år) var jag väldigt säker på hur allt i mitt liv skulle bli och hur man uppfostrar barn, punk.

Mina barn skulle bli riktiga friluftsmänniskor och aldrig sitta inne. De skulle inte få spela tv-spel och se på film bara när vi gick på bio. En timme, högst skulle de få se på tv och då skulle det vara "Bollibompa", högkvalitativt barnprogram som skulle avhandlas. Godis, om jag såg ett barn äta klubba någon annan dag än lördag så fnös jag tyst åt det och tänkte att mina barn, de skulle minsann inte äta godis. Jo, kanske en tablettask på lördagar. Jag hade många åsikter om barnuppfostran, hur barn skulle vara och hur föräldrar skulle bete sig.

Så slog bomben ner. Första barnet föddes och jag blev mamma och herregud vad annorlunda allt blev. Sedan kom de två bonusbarn in i livet och inte allt för lång tid efter det dök vår plutt (som numera är tio år) upp, herregud, herreguuuuuud var livet blev annorlunda.

Nu sitter barnen och spelar tv-spel med kompisar, medans jag sitter här och BLOGGAR, va, vilken förälder jag är! (Samlar energi, kallar jag det för när jag bloggar...). 

Ibland känns det som om jag får slå knut på mig själv för att få ungarna bort från tv´n. Dataspel smyger de iväg och spelar så fort jag inte har koll på  dem och igår käkade sonen choklad - MITT PÅ BLANKA FREDAGEN! Och om jag föreslår en lång promenad (ja, eller bara en halvlång också) med hundarna så tittar de frågande på mig och fnyser på näsan, "skall det verkligen vara nödvändigt, vi kan ju sätta oss i uterummet och andas frisk luft, typ".

Ja, livet blir inte som man tänkt sig, men ibland när jag vänder på det och tittar på det snett utifrån så känns det faktiskt som om det blev bättre än jag tänkte mig.

För inte har man någon aning, innan de kommer, hur underbara, härliga upplevelser man får och hur underbara, härliga känslor man får för sina barn.

Sol och kyla

Ytterligare en januarivecka efter jullovets sköna ledighet - fullkomligt fullllllproppad av jobb. Då är det skönt med en ledig lördag. Solen skiner och naturen ligger och väntar på att vi skall komma och promenera med våra hundar:)
Långkalsonger på, för här i Göteborg är det -9 grader och jag vet att det är ingenting för er norrlänningar som läser min blogg, men här i Göteborg tycker vi att det är svinkallt.

Ha en härlig lördag och njut av livet här och nu - det tänker jag göra. Jag är nyfiken av mig... Vad gör du en ledig lördag när du är ledig och vill ta det lugnt, som idag, kanske? Berätta!

Media och npf förr och nu

Ibland när jag pratar med människor om npf-frågor, efter en föreläsning, på min mejl, i telefon, på skolor eller någon annan stans där mänsklig kontakt uppstår, får jag frågan;

- Men bokstavskombinationerna fanns ju inte för 40 år sedan. Är det inte bara vi, moderna människor som uppfunnit det för att ha något att skylla på när vi inte har tid att ta hand om våra barn - typ och har vi inte alla lite adhd i oss och jag har läst i tidningen att det inte stämmer...?!

Jag är ju inte forskare på området, så jag kan inte svara på den frågan ur ett forskarperspektiv, men jag kan svara på den ur ett medelålderslivs perspektiv med många års erfarenhet av att jobba med npf-frågor. 

Jag har minnen från min grundskoletid. Minnen från klasskamrater och skolkamrater. Många av barnen på min skola har trillat ur mitt minne, men jag minns Lutström, tydligt. Han kallades för "Slutström" av min systers klasskamrater och barnen på skolan. Han var "konstig" tyckte vi andra majoritetsbarn. Han betedde sig inte som vi andra. Han kunde bli arg, han gick hos specialläraren. Ingen ville leka med honom, men han var ofta hemma hos oss för min mamma tyckte lite synd om honom. Ingen visste vad som gjorde allt så svårt för honom, han blev utestäng. Så minns jag Hasse. Han gick i min klass. När vi gick på "lekskolan" som sexåringar så fick jag och ett par av de andra "duktiga" flickorna hålla fast Hasse medans fröken drog upp hans strumpor. Hasse ville ha strumporna löst sittande, men det tyckte inte fröken (och därmed inte vi andra barn heller) att han kunde ha. Vi fick hålla fast honom, medans fröken satte på honom strumpornaså, SOM DE SKULLE SITTA!

Jag minns också killen som tränade på telefonkatalogen och kunde alla som bodde i Kungsbacka som hette Andersson. Det var på högstadiet jag träffade honom. Vi var flera som fascinerades över hans specialkunskaper inom telefonkatalogsområdet, men det var minst lika många som gjorde narr av honom. Som drev med honom, utan att han förstod det riktigt, eller så visade han det inte. 

Vår granne hade flera barn. Ett av barnen kallade vi för Rogge. Han hade äldre bröder som det gick bra för, men för Rogge gick det bara utför. Alla klagade på honom. Hans mamma klarade inte av honom, inte skolan heller. Vi andra i bostadsområdet tyckte att han var ganska hopplös. Sedan flyttade mamman och hennesbarn.

På min högstadieskola hade vi en tjej som var väldigt försiktig. Jag upplevde henne som lite smutsig, hon såg sällan någon i ögonen, vågade aldrig säga ifrån. Hon smög längs med skåpen för att ingen skulle se henne och gå på henne - därför var det så många som gick på henne. Jag sa aldrig något till henne, men jag tog aldrig hennes parti - fast jag såg vad hon fick utstå. 

Jag har ännu fler udda figurer i mitt huvud. Barn och ungdomar som jag minns för att de var annorlunda, när jag växte upp. Ingen av dem fick någon ordentlig hjälp. Alla var utsatta, utfrysta, mobbade. Två av dem vet jag är missbrukare idag. De andra vet jag inte hur det har gått för.

Jag tänker på dem, när man hävdar att diagnoserna är påhittade av oss i det moderna samhället, för att slippa ansvaret för barnen. De fanns förr också, men vi förstod inte att hjälpa dem då. Numera är vi lite bättre. Men vi har fortfarande lång väg att vandra innan vi släpper in alla udda, härliga, fantastiska minoritetsmänniskor i övriga samhället. 

Media har ett väldigt stort ansvar när det gäller att förmedla rätt bild av saker och ting. Seriös media skall vara ansvarstagande och folkbildande. Inte sensationell och lösnummerhysterisk. Media har ett stort ansvar att sätta sig in i ämnet de skriver om innan det publiceras. Tyvärr har man för lite tid att göra djupa nedslag i ett ämne som journalist eftersom tid är pengar även på nyhetsbyråer. Media har ett ansvar att se till att informationen man släpper inte är felriktad eller feltolkad. Det blir oftare rätt numera. Trots det blir det fortfarande för ofta fel när det gäller information vad gäller npf-diagnoser. 

Jag tänkte ta upp dåliga exempel på artiklar som skrivits senaste åren (brukar spara på både bra och dåliga artiklar) om npf-frågor, men så tänker jag att det här negativa, att skriva om negativa saker sällan gör saker bättre. Därför stoppar jag ner artiklarna i byrålådan igen och nöjer mig med att skriva att media måste fortsätta att kritiskt granska information innan de skriver artiklar om människor med npf-diagnoser. De har blivit bättre, men det kan bli ännu bättre.  

(Förklaring: När jag säger "majoritetsbarn" så menar jag de barnen som det finns flest av, de som har lätt i skolan/ganska lätt i skolan, som knäcker koderna för hur man är, som kan spegla sig i många andra liknande barn.

När jag säger "minoritetsbarn" så menar jag de barn som det inte finns så många av, som är unika, som har svårt att hitta spegelbilder.9

"Duktig" - vårt språks värsta ord?

Har du tänkt på att vi använder ordet "duktig" till ett barn, även när det är nyfött? Frågor som "äter hon bra?", "sover han hela natten?" och "kan du duscha utan att hon blir ledsen?" besvaras av föräldern till barnet att det går så där, att det är jobbigt med det ena eller andra eller - "han/hon är så DUKTIG".

Som jag ser det kan inte ett litet barn vara mer eller mindre duktig. Ett barn gör så gott han/hon kan utifrån sina egenskaper som kommer med i paketet, liksom. Att ha ett "duktigt" barn är det bästa man kan ha.

Duktig är ett fast begrepp. Man går från värdelös till duktig (eller jätteduktig också ibland) på en skala som redan är satt. Men "duktig" borde vara relativt. Det borde vara personligt. En som har förmågan att springa fort, världsrekordford är ju duktig. Den som har korta ben som springer sitt allra, allra fortaste, men ändå långt ifrån världsrekordstid är ju också duktig - ufrån förutsättningarna.

Vi har lagt in allt på skalor där vi vet vad som är uselt, okej, bra och duktig för ett barn när det går i första klass. Men alla barn gör ju faktiskt sitt bästa, efter sin förmåga.

Duktig är förresten inget dåligt ord egentligen - om man använder det på rätt sätt - och låter alla vara det - för alla vill vara duktiga och är duktiga utifrån sina förutsättningar.

Jag föreslår att du som läser det här och jag idag skall säga minst tio gånger "du är duktig" till någon som inte brukar få höra det så ofta. Se vad som händer då... Eller så bojkottar du kanske ordet och försöker hitta något annat ord som till exempel "det där gjorde du bra". Berätta! Hur gör du?

Och.

Vilket är, enligt dig, svenska språkets "fulaste" ord?

Allt har sin tid - även sorgen

Jag har fått några mejl idag av mammor som funder på om det kan vara något inom npf-området som gör att deras barn har det så svårt. Någon mamma, vars barn precis skall påbörja en utredning och någon vars barn precis blivit utredd och fått en diagnos. Jag tänker tillbaka på vår resa. Hur vi, jag och min man, låg så olika i kunskap- och förståelsetrappan ett tag och hur det faktiskt höll på att knäcka vår relation.

Jag minns den där eftermiddagen när jag och maken satte oss i bilen efter första dagen av två på en föräldrautbildning hos "Familjestödsenheten" i Göteborg. Maken hade den dagen fått upp ögonen och jag hade suttit med och lyssnat på saker jag redan visste. Jag led den där dagen, orkade egentligen inte vara där, men var med för att maken skulle få chans att förstå.

Vi hade lyssnat på fem andra föräldrar/föräldrapar om deras barn och deras svårigheter. Varje berättelse kantades av gråt och sorg, ofta med frustration, desperation och vanmakt som övriga ingredienser. Jag grät också när jag berättade om vår dotter. Det var en jobbig dag det där, men maken hade liksom hämtat upp lite av det som jag låg före honom innan föräldradagen.

Jag satte mig i bilen, fullständigt urlakad. Flöt ut som pannkakssmet där på sätet. Visste inte vart jag skulle ta vägen. Orkade inte prata, inte tänka, inte sitta. Ville bara sova.

Maken var jättenöjd med dagen, såg fram emot morgondagen då han skulle få lära sig mer. Jag, jag ville bara sova. Jag hade börjat min sorgeperiod. Den går över. Sedan kommer accepterade och nyorientering, man hittar bra saker sedan, man blir glad igen. Men, först måste man få sörja

Om tolkningar

Jag vet en tjej som var hos sin studievägledare (SYV) häromdagen. Tjejen hade med sig sin mamma och man var hos vägledaren för att bestämma vad tjejen skall läsa nästa år när hon, förhoppningsvis fått godkänt i de basämnen som inte var godkända från högstadiet och som hon försökt läsa in detta året.

SYV ställde frågor och tjejen svarade så bra hon bara kunde. Mamman lyssnade. Efter ett tag sa SYV till tjejen:
- Det kanske inte är så att du egentligen har så stora svårigheter...

Som vanligt fick mamman komma in i samtalet och "översätta" det tjejen sa för SYV. För tjejen vill ju vara duktig och lyckas, som alla andra och tjejen svarade ju på alla frågor att det nog gick ganska bra så när SYV tolkade det som sades i rummet kom hon fram till att tjejen nog egentligen inte hade några direkta svårigheter. Tjejen hade liksom bara hamnat på IV-programmet som av en tillfällighet.

Det här tyckte mamman var väldigt jobbigt, att återigen behöva vara den som berättade om svårigheterna dottern har, som om hon vill att tjejen skall ha de, eller som att hon överdriver för att få andra att ställa upp mer. Fast det är ju inte så. Det är ju så att alla vill vara bra. Och det är ju så att vi tolkar in saker i vår egen vardag, våra egna erfarenheter, våra egna vardagsliv utifrån vår egen verklighet. Få människor lever i verkligheten av npf-svårigheter... Det är just därför det så ofta blir så himla fel när man har svårigheter som inte syns, så som add och atypsisk autism, eller aspergers, eller adhd, eller tourettes, eller alltihop i en hel hög.

Mamman gick från mötet med en kluven känsla. SYV hade förstått tillslut, men mamman undrade om hon ändå inte tyckt att mamman bara varit jobbig... Men så kom mamman på att det där med tolkningar, det sitter ju mest i huvudet på den som tolkar.

Så.

Mamman bestämde sig för att det varit ett bra möte, för SYV hade hjälp dem att hitta ett alternativ. Dottern var nöjd och därför var allt bra. Mamman hade fritt val att tolka hur mötet gått och hon valde att tolka det positivt. För det hade varit ett positivt möte på många sätt...

Ibland hamnar man i negativa spiraler. Då tolkar man det mesta som händer negativt. Man kan inte hjälpa att det sker, men man kan påverka sina tankar, med hjälp av hjärnträning på olika sätt. Det är inte alltid lätt att göra det, men det är inte heller omöjligt.

För det handlar inte om hur man har det - det handlar om hur man tar det - även om det är svårt att ta svåra, jobbiga, ångestfyllda, frustrerade saker på ett positivt sätt så när allt kokat ner till den lilla, lilla såsen så är det faktiskt det som gäller. Hur man tolkar och tar det som händer.

Hoppas du har en skön tisdag med fria och positiva tolkningar av dina upplevelser idag!

Pianotangenter och lådor

Min man brukar prata om pianotangenter när han pratar om människor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Han brukar säga att "alla saknar vi någon eller ett par tangenter på pianot, men för människor som har npf-svårigheter kanske det saknas en hel radda".

Tänk själv att försöka spela i en symfoniorkester där alla har instrumenten stämda och de flesta kan frambringa de ljud som dirigenten vill. Själv sitter du med ditt piano och spelar det bästa du kan, men det blir fel för att du saknar några tangenter eller för att du har blåa tangenter, röda eller gröna som spelar annat än vad som förväntas av pianot när du försöker ingå i orkestern.

Ingår du i en orkester där man strävar efter att alla skall spela likadant och matcha varandra på ett bra sätt, är du dömd att misslyckas. Kanske lär du dig undvika de blåa, röda och gröna tangenterna. Men de blåa, röda och gröna tangenterna är ju också en del i ditt piano och om du får använda dem på rätt sätt så kan du ju snarare bli en tillgång till orkestern genom att spela slingor som ingen annan kan.

Om du ingår i en annan orkester där man bejakar dina färglada tangenter, där fler har andra tangenter och där alla ses som en tillgång så kan du skapa fantastiska melodier med ditt piano...

En del med de färgglada pianona spelar själva på sin kammare. Sällan är det självvalt, men det blir lättare så. Man slipper alla nedvärderade kommentarer om att man inte är som alla andra pianon. Man slipper klagomål och skäll att man förstör och inte spelar som man "SKA" göra.

Att ingå i en orkester där alla instrument, vare sig de har blåa, röda eller gröna tangenter borde alla få göra. Även de med gula, orange, rosa och lila borde få ingå - om du frågar mig. För tänk vad fint det kan bli om vi övriga "svartvita" tangentspelare fick tillgång till lite färgglädje i vårt "dagliga musicerande" som vi  med ett annat ord kallar "livet". Alla hade vunnit på det. Alla hade blivit berikade av det.

Det svåra för barn som går i skolan, där pianotangenterna saknas eller har annan färg är att planen för vad man skall kunna och när man skall kunna det är så strikt att det blir så extra tydligt just i skolan. Just där man ska tillbringa så mycket tid. Just där man skall bygga sin självkänsla inför framtiden och skaffa kunskap inför kommande år i livet.

Jag brukar prata om lådan som vi lägger varje barn i när de börjar sex-årsverksamhet. Lådan som innehåller krav och förväntningar på eleven. Vi vill att den skall lyckas. Vi vill att den skall uppnå mål som vi i samhället ställt upp. För barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är lådan sällan anpassad efter just det barnets sätt att utvecklas. Därför fylls sällan lådan ut på det sätt vi förväntar oss.

Frustrationen över att inte fylla ut lådan blir stor hos barnet, hos föräldrarna och hos lärarna. Tänk om alla fick sin egen låda att fylla ut efter sin förmåga och sina behov.

Det hade blivit så mycket bättre då.

Musiken i orkestern hade också blivit roligare och mer spännande...

Läraryrket - ett av jordens viktigaste och svåraste yrken

SVT sände en serie som hette "Klass nio A" för ett tag sedan. "Proffspedagoger" följde en klass och dess lärare, men de undervisade inte. Nej, den här gången skulle de sitta bredvid, och hjälpa lärarna på skolan att utvecklas och på så sätt hjälpa eleverna i 9A.

Vilka fantastiskt duktiga pedagoger, kloka och tydliga, "proffspedagogerna" var.

Man borde ha samma uttagningsteknik till lärarutbildningar - som man har till bland annat journalistutbildningar och till skådespelarutbildningar. Alltså; man gör ett prov som tittar på om du har mer eller mindre talang för det yrke du vill utbilda dig till. Det är inte snällt vare sig mot elever eller lärare att lärarestudenter utbildar sig till pedagoger och sedan inte klarar av yrket.

Idag tog vi en promenad vid havet, jag och maken, medan sonen tränade pingis. Om man går genom skogen kommer man ut till klippor där man kan se ut till Ågrenska. Idag var det sol längst ute vid horisonten. 

Det sätt som "proffspedagogerna" hjälpte lärarna på skolan att utvecklas - det sättet borde lärarutbildarna på högskolorna ta efter. När man gör praktik är det meningen att man skall utvecklas och få kritik för att bli en bra lärare. 

Och så det sista, men inte det minsta.

Att jobba som pedagog är nog ett av de svåraste yrken man kan ha. Att se alla, att ha struktur, att efterarbeta, att vara rättvis, att vara tydlig och säga ifrån när det behövs, men inte vara arg, att samla information till utvecklingssamtalen och att undervisa.

Att jobba som pedagog är ett av de svåraste  och viktigaste yrken du kan ha.

(Den här texten skrev jag för två år sedan, då jag inte jobbat i skolan på länge. Nu, när jag jobbar som lärare igen, kan jag bara hålla med i vad jag skrev tidigare...). 

Om skolor och pedagogers kompetens

Det kom en kommentar som är intressant att ta upp.

""vanliga" skolan skulle fungera fint för barnen, om de bara anställer rätt personal och satsar på dessa barn, som behöver mer hjälp. har tyvärr dålig erfarenhet från skolan med mitt ena bar. autism mm. -utagerar istället för att prata i olika svåra situationer. OCH oftast UTAN stöd hjälp på skolan/fritids!"Det är så sant som det är sagt, det som står ovan. För om man har rätt hjälp och förståelse så kan man använda sig av sina förmågor, sina lättheter och växa upp till en människa som tror på sig själv och sina tillgångar istället för som det fortfarande alldeles för ofta blir, misslyckanden som leder till nya misslyckanden, som leder till nya o s v. 

Det stora problemet är att "rätt personal" det vill säga personal som har läst sig till och/eller arbetat sig till kunskap och som vill jobba med elevgruppen "barn med särskilda behov" är så svåra att få tag på för de finns inte i den mängd de behövs. Jag pratade senast igår med en lärare som är nyutexaminserad som menar att undervisningen kring barn med npf-svårigheter lyser med sin frånvaro på den lärarutbildningen där hen kommer ifrån. Mer om detta tänker jag skriva om snart, men nu skall äta upp min äggmacka och sedan ska jag cykla till skolan. jagHa en skön fredag! 

Om man inte ser...

Jag träffar ofta människor som inte riktigt förstår hur mycket som kan bli svårt vid npf-svårigheter, om man inte får det stöd, det bemötandet, den förståelsen man behöver - fast man tror att man förstår.

Fast å andra sidan...


Om man inte ser att man inte ser - hur ska man då förstå att man inte förstår?

Det gör väl ingen av oss egentligen. Ser det vi inte ser, alltså och förstår det vi inte förstår...?

Om gummiband och sockertrådsbarn

Jag träffade en tjej för ett par veckor sedan. Hennes känslor "satt på utsidan" som man brukar säga. Hon var glad, plötsligt blev hon ledsen, sedan blev hon glad igen. Plötsligt ville hon inte. Hon ville ha den maten, men inte den maten. Hon ville se det, men inte det andra. Hon åkte "berg-och-dalbana" i sina känslor, hela tiden.

Och jag tänkte.

Hon är som sockret jag smälter för att limma pepparkakshuset till jul. Sockertråden när den dragits ut och stelnat. Tänk dig stelheten och skörheten tråden besitter. Vid minsta tryck eller stöt på tråden så går den sönder i tusen bitar. Så var det för tjejen jag träffade. Tjejens känslor föll rakt ner på trottoaren och gick i tusen bitar - hela tiden. 

En del barn klarar bättre av stötarna som livet ger, medan andra barn behöver mer stötdämpning. 

Jag känner en kille som är som ett gummiband. Det spelar nästan ingen roll vad som händer, så finner han sig ändå. Hans gummiband tål nästan allt, utom när han blir anklagad för något han inte tycker att han har gjort. 

Några kallar tjejen för en "orkidéblomma". Jag brukar kalla barn som tjejen för "kronärtskockor" för det är de växter som jag tycker är absolut svårast att få att blomma... 

Det intressanta är vad "orkidétjejen" och barn som liknar henne gör med oss som befinner oss runt dem. Ofta reagerar vi precis motsat mot vad vi behöver. Vi blir stelbenta och rigida, istället för mjuka och följsamma. Vi blir irriterade och korttänkta istället för storsinta och "långtänkta". Vi blir stela som cement. Vi blir hårda och inte elastiska. 

Barn som "gummibandspojken" gör oss däremot mjuka och följsamma. Vi älskar nämligen barn som inte ställer till det. Som har förmåga att förändra sig i förhållande till förutsättningarna. Som alltid är glada och nöjda. 

Ett "gummibandsbarn" behöver bli mött mjukt och fint, fast han skulle klara sig relativt bra även om vi mötte honom på ett mer fyrkantigt, cementerat sätt. För "sockertrådsbarnet" är det absolut nödvändigt att vi är mjuka som bomull och inte cement. Alldeles för ofta blir det tvärtom, tyvärr.

(Det här inlägget skrev jag i somras, men så fick jag ett mejl av en kvinna som skrev att hon blivit starkt berörd av inlägget, att hon förstått saker på grund av det, så jag tänker att det kanske är idé att publicera det igen, idag när jag har ont om tid dessutom...). 

Förresten, positiva gärningar som sprider vingar på vattnet, jag sa ju att jag skulle berätta....

Lyckades inte med fem, men med två. 

1 Gav en person som var lite nere en extra kram i förrgårs kväll, fick en extra varm och god kram tillbaka...

2 Började samtala med en kvinna i hissen, bara för att... Blev en trevlig start på morgonen tack vare det samtalet... 

Lyckades du?

Vi behöver prata mer om Add också!

Jag fick ett mejl av en förälder. Det var ett långt och mycket fint mejl. I det står det bland annat så här:

"Jag tycker att ADD bara nämns i förbifarten till ADHD för det mesta. Lite lite om att det finns den lugna varianten men sen fortsätter texten ofta med det som gäller Hyper. 

Trots att jag jobbar med ungdomar som har autism, asperger m.m så har jag lyckats missa ADD!!! Vad säger det!? Då har jag ändå läst 2 årig distans kurs om autism och 15 poäng om pedagogik med inriktning spec.ped. Jag har hört det förstås men det har liksom slunkit förbi mig, inte lagt någon vikt vid det (även mina kollegor visade det sig). Detta tycker jag talar för att ADD skulle behöva "stå för sig själv" lite mer! Att vi kom på det gällande mitt barn var när jag pratade med spec.peden som vi har handledning med på mitt jobb och jag berättade om vår situation och hon undrade om det inte kunde vara ADD? Då började polletten trilla ner.....Som för så många andra så har det inte märkts så mycket förens i högstadiet och även kanske maskerats av livslång sjukdom."

Människor med adhd utan hyperaktivitet (med eller utan svårigheter inom  det autistiska området) är väldigt ofta dolda.  Vi ser dem inte, för de tar ingen plats och vi vet inte vad vi skall leta efter - och sist men inte minst, de har ingen som för deras talan. (Barnen på bilden har inget med texten att göra, annat än att symbolisera barnet med add som inte syns). 

Jag upplever, precis som författaren till mejlet ovan att ADD liksom försvinner ut i bruset av alla andra npf-diagnoser. Att ADD behöver bli särskilt från ADHD för det är så stor skillnad på de två diagnoserna. För att ADD behöver få lite extra uppmärksamhet så vi börjar hitta barnen med ADD-svårigheter tidigare än nu i högstadiet, gymnasiet när man börjat få "följdsjukdomar". En del vuxna tycks tro att ADD inte är så "farligt", man märker ju inte av dem som har ADD-diagnos och det måste ju betyda att de inte behöver så mycket hjälp. Jag tror att det är tvärtom. Om du har svårigheter som betecknas ADD har du svårt att få igång din motor och att hålla igång den, vilket innebär att du som person antingen får väldigt lite gjort eller inget alls - och ingen märker detta eftersom du ofta bara upplevs som blyg, seg, långsam och ointresserad. Livet passerar förbi dig och du sitter liksom bredvid... (Tro nu inte att jag tar ett steg bort från de andra npf-diagnoserna - alla är lika viktiga, men just därför, för att alla diangoser, alla svårigheter inom npf-området är lika viktiga behöver vi belysa ADD-problematiken lite extra).

Vårens öppna föreläsningar om barn med add (med eller utan autism/aspergers) "Add- den bortglömda diagnosen" får du gärna gå in och läsa om här och du får väldigt gärna hjälpa mig att sprida detta eftersom jag numera jobbar så gott som heltid på skolan för barn med npf-diagnoser vilket gör att jag inte har tid att sprida informationen själv. 

Tack för hjälpen!

(Var det någon som provade att starta några "goda spiraler" idag? Själv glömde jag av det i allt skolplaneringsarbete, ska försöka imorgon igen). 

Om en cykel, en hund och fem goda gärningar

Första arbetsdagen på länge. Jobbet here I come! Cykeln är framtagen. Däcken pumpade. Hjälm och lyktor placerade där de skall vara. Musiklistan fullproppad med massor av skön musik...

Jag är laddad för vårterminen!

Igår hade vi besök av en liten hund. Vi kallade hunden "Killen", men det visade sig att han hette Rambo. Han kom på oväntat besök. Våra två tikar höglöper just nu... Jag försökte anmäla till polisen - två gånger ringde jag - och blev kopplad och kopplad och kopplad tills jag blev bortkopplad. Två gånger! Inte konstigt att de har så svårt att reda ut brott:) Då kom någon i familjen på den lysande idén att ringa till "sambandscentralen" Mia. Mia är fantastisk. Hon känner till så gott som alla hundar, hussar och mattar i området. Dessutom har hon telefonnummer till de flesta! På en minut löste hon problemet och efter fem minuter var hunden hämtad, fast den hade gärna fått stanna för den var så go.

Rambo, alias Killen var vääääldigt sugen på att komma in och umgås med Molly och Pocka.

Jag har ett förslag för dagen och det är att vi startar en god spiral som sedan sprider sig som ringar på vattnet. Jag (och jag hoppas du som läser här) skall göra fem saker som gör gott för någon annan idag. Jag såg ett sådant förslag på facebook och vill så klart hänga på. Fem saker som gör gott för någon annan. Ett leende, en kommentar, en kram, en tjänst eller något annat som gör gott - som du inte BRUKAR göra. Vi gör ett försök idag tycker jag. Imorgon skall jag berätta mina fem goda gärningar.

Hoppas på att fler av er som läser här vill hänga med och vill berätta här i kommentarsfältet. 2013 ska ju bli ett riktigt bra år! Eller hur?

Snart skola och jobb igen

Många av oss har njutit av jullovet, andra har pinat sig igenom det. De flesta av oss skall gå till någon verksamhet nästa vecka. Några ska jobba, andra ska gå till skolan, några ska arbetsträna, andra ska söka jobb. Ytterligare några är sjukskrivna eller förtidspensionerade. 

För barnen och ungdomarna gäller allmän skolplikt så där är det skola som gäller - om man inte är sjuk eller "hemmasittare". Det är viktigt att tänka på det där med att ställa lagom krav på sig själv och/eller sina barn/elever för att inte "bränna ljuset i bägge ändar". Jag ska försöka förklara med hjälp av bilderna nedan. 

För barn/unga/vuxna som har förmågor som "väger upp" ungefär de krav som ställs på dem, blir vardagen ganska enkel att ta sig igen. 

För barn/ungdomar/vuxna som har förmågor, eller befinner sig i jobb, på skola där kraven som ställs är högt över det man klarar av att prestera blir det en ständig stress som "läcker" energi. 

När stressen blir så hög att den ofta eller alltid går över marginalen för vad vi människor egentligen klarar - så klarar vi att upprätthålla ett "normalt" liv en tid. Det är också lättare att vi "tappar det" alltså reagerar kraftigare på saker när vi inte har en buffert av "lugn. När sedan kraften fullständigt tagit slut kan det ta lång tid att reparera skadan och vi "går in i väggen" som det så fint heter. 

För ett barn som inte har mer svårigheter än "normalt" kan en vecka se ut så här när det gäller vad man som barn  och/eller förälder måste fokusera på. Det är "lagom" krav som det går att leva upp till. 

När man är en "Mika", som har npf-diagnoser så är det fullt upp med att bara få allt att flyta på runt sig själv/sitt barn (vad som är svårt kan se olika ut, men att det är mycket mer som krävs är detsamma) . Då gäller det att ha en förstående omgivning som anpassar  och förstår, så man inte hamnar i den berömda väggen redan som barn eller som ungdom.


Nästa vecka är det, som sagt nystart i skolans värld för alla barn i Sverige. Ta hand om själva och era barn/elever! Och glöm inte att njuta av det sista av ledigheten nu i helgen, om ni kan:)

Om relationer

Relationer är viktiga för oss människor. Att ha en vän, att tillhöra en grupp, att vara accepterad. Allt det där hör till området relationer. Relationer är viktiga eftersom vi människor är ett "flockdjur". Vi är skapta för att leva i en flock och därmed ha många relationer.

Jag skrev en intervjubok som heter "Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa" för ett par år sedan. Hela boken handlar ganska mycket om relationer, eller ska vi säga, det svåra i att få, ha och behålla en relation för människor med npf-svårigheter (autism/aspergers/adhd/add).

Bilden kommer från framsidan på "Man dör inte, men man blir en knäckt människa". Den symboliserar att man kan bli knäckt av livet (som trädet blivit), men ändå uppleva massor av fantastiskt, eller kanske just därför uppleva massor av fantastiska saker. Solen symboliserar hoppet...

Boken kom till efter att jag gjort en undersökning på 300 personer där hälften var föräldrar till barn med npf-diagnoser och den andra hälften var föräldrar till barn utan diagnoser. Barnen var mellan 7 och tjugo år. Jag gjorde 15 påståenden som man fick besvara genom att välja en av fem svarsalternativ. Svaren (som stämmer ganska väl med andra undersökningar) såg ut så här:


1 "Jag har en bra relation till barnets skola, lärare och rektor".

På det påståendet instämde 21% av föräldrarna till barn med npf-diagnoser helt.
I den andra gruppen, de 150 föräldrarna till barn utan diagnoser, där var det 57% som instämde helt.


2 "Mitt barn har vänner i klassen".

Av föräldrarn till barn med diagnoser höll helt med 26% i det påståendet.
I den andra gruppen höll 78 % av föräldrarna med.


3 "Mitt barn är/har varit mobbad i skolan".

25% av föräldrarna med diagnoser höll helt med på det påståendet.
I den andra gruppen var det 7% av föräldrarna som instämde helt.


4 "Mitt barn har vänner som hon/han träffar på fritiden".

22 % av föräldrarna till barn med diagnoser menade att deras barn har vänner på fritiden. Motsvarande siffra för den andra gruppen var 72%.


5 "Mitt barn tränar i en eller flera idrottsföreningar som bedriver lagidrott".

14% av föräldrarna till barn med npf-diagnoser menade att deras barn tränade med en förening.
45 % av föräldrnarna till barn utan diagnoser instämde helt på det påståendet.


6 "Mitt barn sitter mest framför datorn/tvn på sin fritid".

30% av föräldrarna till barn med npf höll helt med i påståendet.
Motsvarande siffra för den andra gruppen var 6%.


7 "Min familj har många vänner".

17% av föräldrarna till barn med diagnoser höll helt med i påståendet.
58% av föräldrarna i den andra gruppen höll med i påståendet.


8 "Familjen har en bra relation till släktingar"

35% av föräldrarna till barn med diagnoser menade att de har en bra relation till sina släktingar.
73% i den andra gruppen tycker att de har en bra relation till sina släktingar.

Övriga frågor/påståenden tar egentligen inte upp ämnet relationer så de frågorna lämnar jag till en annan gång här på bloggen.

Sifforna visar det som många barn, ungdomar och vuxna med diagnoser eller med familjemedlemmar som har en eller flera diagnoser upplever, även om inte alla gör det. Man är oftare ensam. Man har mer sällan vänner. Man tillhör inte alltid en grupp. Man är inte alltid accpeterad. Man har svårt att få relationer att fungera/bli accepterad etc, etc.

Men det fina i kråksången är att de här siffrorna kommer att bli jämnare. Ju mer information och förståelse vi får i samhället kring de här frågorna, desto lättare kommer det att bli. Det gäller bara att vi bloggande "npf-mammor" fortsätter att sprida vår information ihop med alla andra som jobbar för mer förståelse kring de här frågorna!

Det här inlägget har jag skrivit med inspiration utifrån Neurobloggarnas temaveckor som du gärna får gå in och läsa på. Många bloggare som skriver om npf-frågor och det i olika teman för nästan varje vecka! Gå in och läs mer här.