Om Ågrenska och livets olika skeenden

Det är tre år sedan jag skrev texten här nedan. Tre fantastiska år för ett av mina fyra barn. Min dotter med diagnostiska svårigheter som jag sällan skriver om här längre. Då hade hon ett år kvar i grundskolan, detta gissel som, trots att pedagogerna och övrig personal på skolorna hon gick på verkligen var fantastiska, knäckte hennes självkänsla och hämmade hennes utveckling! Nu, sedan hon gått på en skola (August Kobbs i Göteborg, för er som undrar) med tjejer som har liknande svårigheter, så har hon vuxit i kanonfart till en tjej som jag inte längre oroar mig för. Hennes självkänsla har stärkts, hennes tro på sig själv och på framtiden har exploderat och hennes mamma har nästan ingen oro längre. Sådan kraft är den läkande kraften då man får vara bra som man är, utan att dömas till ensamhet och utanförskap. Min stora tjej är just nu på det lägret som jag skriver om här nedan. Nu är hon en frontfigur som hjälper och stöttar nya, yngre, lite skörare tjejer och hon är en klippa!

Nu är det semester som gäller och de stora bonusbarnen får hjälpa till att passa hundar och grönsaker!

"Igår var jag och maken förbi lägret och lämnade astmamedicin som tagit slut. Vi pratade lite med vår dotter. De skulle åkt till Liseberg och tittat på Carl-Einar Häckner, hela gänget igår, egentligen. Men vår dotter hade ont i magen och ville helst vara hemma. Då anpassade man sig efter henne och en flicka till på lägret som ville vara kvar. En ledare stannade hemma med de två tjejerna och resten åkte in till Göteborg. Att anpassa sig efter svårigheterna, inte sänka sig, hitta en lagom nivå och acceptera saker som är svåra - det är inte alltid att andra lyckas med det, men på Ågrenska är de fantastiska (känns som om jag upprepar något som jag sagt några gånger tidigare...).

På hemvägen ställde maken en fråga till mig;

- Vad har Ågrenska gett henne, undrade han.

- Det har gett henne något att längta till, vänner som hon ser fram emot att träffa, som hon kan relatera till, som hon kan berätta om. Det har gett henne spegelbilder där hon duger som hon är, det har gett henne en plattform, det har gett henne lycka, svarade jag min man.

- Det har också gett henne en chans att släppa taget om dig, för på Ågrenska känner hon sig helt trygg, det är nog det enda stället förutom hemma som det är så, hon har vuxit så mycket på att komma hit, tänk första året hon skulle på sommarläger kunde hon inte stanna hela veckan, men nu är hon så trygg. Det har gett henne oerhört mycket att få komma ut hit, fyllde dotterns pappa i.

Så är det. Ågrenska ger, precis som mamman vars dotter tidigare gick på Ågrenska höll med om, väldigt mycket till barnen som får chansen komma dit."

Lagom krav på alla barn och ungdomar som växer, men faktiskt också på oss vuxna - är nyckeln för att en människa ska orka och kunna växa vidare. Nu ska jag ta semester ett par veckor. Huset, hundar och tomatplantor passas av de stora, utflyttade barnen medan övriga familjen åker till Tjeckien för att hälsa på släkt. Det trodde jag inte heller att vi skulle kunna göra för några år sedan, bilåkande, timme ut och timme in, men det ska vi och det kommer att fungera alldeles utmärkt (tror jag, är väl bäst att tillägga).

Ha en skön sommar, så hörs vi igen om några veckor!