Julklapp i advent och boktips

jag sitter här i soffan och njuter av söndagslugnet. Lite julpynt har vi fått upp här hemma, men inte allt. Lagom dos för att inte få "julchock" är alltid bäst...

Idag har tänkt att ge bort ett par exemplar av min ena bok, "Man dör inte men man blir en ganska knäckt människa", bara för att det är roligt att ge bort något så här i jultid. I boken har jag intervjuat 12 föräldrar till barn med npf-diagnoser. De berättar sin historia som på många sätt påminner om varandra. I boken finns också en undersökning som jag gjorde för fyra år sedan på 300 familjer. Hälften hade barn med diagnoser och resten hade barn utan diagnoser. Fokus på frågorna ligger på tre områden; skolan, fritiden och familjen.

Så här går det till. Du skriver en mening innan torsdag den 4 december om varför du vill att jag ska skicka boken till dig. Jag drar lott. Ett par vinnare utses. Jag skickar boken i brev till dig. Du läser boken eller ger bort den i julklapp till någon som du tror behöver läsa den. Nedan kommer några boktips till dig som vill ge bort en tänkvärd bok i julklapp. (Nästa blogginlägg kommer jag att tipsa om fler böcker, framförallt nyskrivna, svenska böcker som riktar sig till barnen).

Den här boken kan du vinna med gratis frakt. Det enda du behöver göra är att skriva en mening om varför  just du vill ha boken. 

Min första bok som jag skrev för sex år sedan. Handlar om hur det är att växa upp och gå i skolan när man har add.

Bokens titel säger precis vad boken handlar om. Inte förrän vi accepterar vårt liv och slutar kriga, kan vi leva livet, fullt ut. 

Fantastiskt trevlig bok om en kille som har autism. Mycket läsvärd!

En bok som fått alldeles för lite genomslag. Om du vill veta lite mer vad som ligger bakom att adhd och autism blivit så misstänkliggjord är det här en bra bok. Inte svår att läsa fast den tar upp så svåra saker. 

Mycket bra bok för lärare om man vill förstå barn som inte har fått möjlighet att lyckas i skolan. 

Boken som fick mig att förstå min dotter. För flickor, kvinnor och anhöriga, lärare etc till flickor och kvinnor som har svårigheter inom npf-området. 

Mycket bra bok om man vill förstå varför det blir fel så ofta för barn, ungdomar och vuxna med npf-svårigheter. Finns en senare version som vänder sig till skolan, men den här boken är faktiskt bättre, tycker jag. 

Boken har några år på nacken, men den kan hjälpa dig och andra att möta utan att hamna i affekt eller skapa affekt. 

Sluta demonstrera - börja demonstrera!

Jag vaknade av fågelsång mitt i natten. Jag kunde inte somna om, fåglarna sjöng så högt. Mitt i natten. Fåglar har i hela mitt liv sjungit på våren och på sommaren, inte på vintern. En vän postade ett inlägg på Facebook igår. En fjäril hade flugit förbi henne när hon satt utomhus en stund i solen. På Aktuellt har de ett inslag om att alla svampplockare kan passa på att plocka ett tag till - skogen är fortfarande full av ätbara svampar.

99 av 100 klimatforskare (eller är det fler) är eniga. Vi människor påverkar jordens klimat. Ändå gör vi inget. Vi fortsätter göra de saker som vi tycker är viktiga för oss, just nu. Ingen tanke på kommande generationer.

I lördags var det stor demonstration i Göteborg, mot Västlänken och mot trängselskatt. Människor vill  kunna åka bil som de "alltid" gjort, utan att behöva betala trängselskatt. Jag kan konstatera att det är synnerligen få barn med i tåget som demonstrerar mot att man inte kan åka billigare med sin bil och mot att man vill gräva upp under Göteborg för att göra möjligt för fler tåg att komma och gå till Göteborg. Nästan inga barn går, som sagt, med i tåget. Mest är det gamla pensionärer, en och annan ung, yngre, medelålders, men mest äldre. "Grinig gubbe", "besvärlig" står det bland annat på deras västar.

Jag tycker det är dags att vi människor, du och jag och alla demonstranter på Götaplatsen i Göteborg i lördags börjar ta ett personligt ansvar för att våra, mina, dina och deras efterlevande, barn, barnbarn och barnbarnbarn ska kunna leva på jorden också. Det är dags att vi börjar ifrågasätta vår livsstil. Sluta tävla om vem som har mest. Börjar nöja oss med resor som inte går runt jorden jämt. Tar vårt ansvar. Som de vuxna vi är. Fortsätter demonstrera, men för våra efterkommandes skull, inte för vår egen bekvämlighet. Fortsätter demonstrera mot politikerna i alla länder för att få dem att börja ta ansvar för våra efterkommande skull.

Vad tycker du?

I en bil på väg till månadens läger

En mamma kör sin dotter till månadens läger. De pratar på om allt möjligt, mest är det dottern som pratar. Hon bubblar som en flaska nyöppnad champagne. Hon hade suttit med en av sina lärare under förmiddagen. Läraren hade gått igenom betygskriterierna för uppgiften med flickan.

- Mitt arbete snuddade vid ett A, sa dottern och strålade.
- Ett A sa mamman, med glädje, stolthet men också mycket lättnad, det är ditt första va?
- Mm.

Flickan kom in på ett nytt ämne, det handlar om att stå upp för någon som är svag, som är utanför. Dottern är säker på vad hon ska göra - stödja den som är utsatt och säga ifrån.
Det har gått några år sedan flickan var den utsatta, den som så ofta var mobbad, fast skolans personal försökte allt de kunde. Det har också gått några år sedan flickan alltid kände sig misslyckad när hon var i skolan och när hon kom hem för att göra de eländiga läxorna.

Mamman myser där i bilen när hon tänker tillbaka på åren som gått och hur bra det faktiskt blev, när hennes dotter fick växa i den takt hon behövde, då man tog bort alla tvång och jämförelser med andra barn, när man bara mätte flickan med flickan.

- Du är fantastisk, sa mamman till sin dotter där i bilen, påväg till månadens läger.

Dottern då? Jo, hon fortsatte bubbla på om något av allt skoj hon upplevt de senaste dagarna.

En människa - är bara människa

I ett inslag på nyheterna ikväll berättar en kvinna om sin man. Han var rektor på den skola som flickan Yara gick på. Mannen fick kritik efter Yaras död, att han inte gjort tillräckligt mycket, inte anmält misstänkta missförhållanden i flickans hem till socialtjänsten. Mannen blev arbetsbefriad av sin arbetsgivare, kommunen och man nämnde honom i nyheter och annat efter flickans död. Ingen av dem som satt över honom har tagit på sig något. Inte för att Yara aldrig fick hjälp, inte heller att mannen, en månad efter den "offentliga avrättningen" som hans fru kallar det för körde med bilen rakt in i några träd.

Om mannen är den som bär allt ansvar för flickans död eller inte har jag ingen aning om och det är nog inte så många fler än den förra rektorn och några till väl initierade som kan svara på den frågan. Den före detta rektorn kan inte svara eftersom han är så skadad efter bilolyckan.

Det är fruktansvärt att flickan misshandlades till döds, men det är inte det jag vill ta upp här på min blogg ikväll.

Det är sorgligt, men inte ovanligt, att en ensam person får stå vid skampålen. Ofta ser vi det i massmedia, men ibland ser vi det också inom andra område. Att kommunens tjänstemän sett det som ett lätt sätt att inte själva bli utsatta för stupstock, genom att lägga all skuld på mannen är uppenbart. Men vi människor är faktiskt bara människor. Även om vi jobbar inom skolans värld, eller inom kommunen.

Jag är inte troende, men jag tycker att en och annan tanke, ett och annat citat tål att användas från religiösa skrifter, som "den som är utan skuld, kasta första stenen".

Nu hoppas jag att de människor som intervjuades på nyheterna idag, mannens chefer inte blir utsatta av en massa arga människor som vräker ur sig ilska och frustration.

Vi människor är ju faktiskt bara människor. Vi gör fel, fast vi oftast försöker göra rätt.

Den som är utan skuld, kasta första stenen.

Viktigt med rätt info om npf-svårigheter!

I söndags sände tv4 ett inslag autism. Många blev upprörda. Man pratade om att pojken som var med i programmet varit "sjuk" och blivit "frisk från sin autism". Att det fortfarande 2014 finns såpass mycket okunskap om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar att ett sådant inslag kan slinka igenom utan att någon reagerar. Fast å andra sidan är jag inte förvånad, tyvärr. För okunskapen finns på så många ställen och hos så många människor, tyvärr.

Jag tänker på den gången då jag och yngsta dottern var på BNK (Barnneurologiska kliniken) i Göteborg för ett utskrivningssamtal. Ett par dagar senare skulle hon fylla 18 år och tillhörde därmed inte BNK längre.

Med rätt bemötande kan fjärilen lyfta, men om media och andra informationskanaler sprider information som inte stämmer, för att de inte vet bättre, då får människor med npf aldrig chansen att lyfta. 

Vi hade en trevlig pratstund med läkaren och jag och min dotter kunde berätta hur bra hennes liv blivit, hur bra hon mått det sista året sedan vi sågs senast. Den stora skillnaden var att hon sedan högstadiet fått gå i en grupp på en skola där så gott som alla elever har npf-svårigheter och där alla haft en besvärlig grundskoletid. Ingen mobbade henne längre, ingen ifrågasatte henne, ingen exkluderade henne, ingen kränkte henne som det så ofta gjordes förr. Allt det jobbiga, fast min dotter, sedan hon fick sina diagnoser hade haft många duktiga och förstående lärare.

Min dotters läkare sa;
- Det är tyvärr det vi upplever ofta med barn som går här på BNk att det lättar för dem när de slutat grundskolan, vilket ju är väldigt tråkigt eftersom skolan ska vara bra för alla barn.

Jag känner igen det av samtal och mejl jag får från föräldrar och vuxna som berättar samma sak. När man inte längre måste manglas och pressas mot andra barn utan npf-svårigheter (och nej, det är inte samma sak att ha lite svårt med något då och då som "vanliga" majoritetsbarn kan ha, det är en vääääldigt stor skillnad) ljusnar det ofta vid horisonten.

Det är frustrerande att det skall vara så svårt att förstå. Som att alla andra bor på jorden, medan jag och mitt barn med diagnos, "bor på Mars". Det är frustrerande att människor som påverkar samhället har en så föråldrad, förvrängd syn på npf-svårigheter och så lite kunskap om diagnoser att man inte alls förstår det. Det är, trots att tv4 tagit bort inslaget och bett om ursäkt, bedrövligt att man sänt det för människor som inte vet något om autism/adhd/add sedan innan tycker sig veta massor (fast fel) efter att de sett inslaget.

En kvinna, bloggare, lärare och föreläsare skrev ett blogginlägg för några år sedan. Hon raljerade över hur hon satt och lyssnade på någon, men inte kunde sitta riktigt still och var tvungen att röra lite på sig "kanske har jag adhd som alla andra" skrev hon på sin blogg som om alla som har svårt att sitta still och är lite uttråkad någon gång då och då har adhd. Jag skrev till henne på bloggen och påpekade det för henne och att det kränker människor som kämpar med sin funktionsnedsättningar varje dag, året om, livet ut. Hon tog bort inlägget, men det gör ju inte så mycket egentligen för det som gör något är hennes inställning som hon sprider vidare till andra när hon föreläser.

Så länge som föreläsare, utbildare, politiker och andra som påverkar/styr samhället inte förstår något (eller väldigt lite) av det som har med npf-svårigheter att göra så kan vi som "bor på Mars" banka våra huvuden blodiga utan att skapa förändring, tyvärr.

Tillit och anknytning

Jag var i Stockholm och föreläste i onsdags. Det var en konferens som Friends och UnderbaraAdhd anordnade gemensamt. Konferensen ville rikta ljuset på det faktum att barn, ungdomar och vuxna med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar mycket oftare än andra människor hamnar i situationer av mobbning, som mobbad eller som mobbare.

Jag var där som föreläsare, förälder, lärare och kbt-councellour - hur gör vi för att hjälpa de barn som blir mobbade och de barn som mobbar. Numera har många av oss kunskap om vad det är för svårigheter man behöver kämpa med när man har npf-svårigheter. Fortfarande står vi ofta och stampar kring HUR vi ska göra för att HJÄLPA. Att det är svårt vet många, men HUR man ska göra för att underlätta eller få det att fungera i skolan, det är sällan man diskuterar. Jag tror att det beror på att man faktiskt inte vet det. Det är lättare att beskriva det svåra. Svårare att beskriva hur man ska underlätta. Om du förstår hur jag menar. Det pratade jag om. HUR man kan göra. HUR man kan tänka. VAD man kan göra.

När jag pratar med elever, föräldrar och nära anhöriga om vad som varit jobbigast med att vara mobbad eller ha ett barn som blir mobbat är svaret alltid detsamma.

- Att man inte trodde mig, att man inte tog mig på allvar, att man inte stod på min sida.

Det handlar om tillit och anknytning. Om jag upplever mig vara utsatt och mobbad, men min lärare (eller andra vuxna för den delen) talar om för mig att det inte är så farlig som jag upplever. Då får tilliten en ordentlig törn hos barnet. Om det händer flera gånger så kan det till slut bli som hos flera barn jag känner till - man slutar lite på vuxenvärlden.

Att känna tillit, att känna att man har någon att luta sig emot när det är jobbigt, det kan vara skillnad på liv och död i ett barns liv. 

Att vi vuxna tar barnens känsla på allvar. Känner jag mig mobbad - då måste de vuxna runt mig hjälpa mig. Inte säga att det inte är så farlig, men säga att jag hör vad du säger, jag ska göra mitt bästa för att hjälpa dig. Jag står på din sida. Vi ska försöka få stopp på mobbningen.

Detta kan vi säga, måste vi vuxna säga utan att skälla på den som mobbar.

Den eller de som mobbar måste få veta att det de gör är fel, men vi måste också ge alternativ till mobbningen. Vi måste fysisk och psykiskt bygga bort mobbningen genom att göra konstruktiva lösningar som hjälper mobbaren att sluta, för i förlängningen mår inte heller den som mobbar, bra av det den håller på med.

Tillit, anknytning - att barnet/eleven känner trygghet i att de vuxna runt hen inte sviker eller skäller, men ger svar på hur man kan göra, stöttar, hjälper till att hitta nya vägar - vare sig du är mobbad eller mobbare - det är att vara vuxen.

Om Friends, npf och mobbning

På onsdag ska jag till Stockholm för att föreläsa på Friends och Underbara adhd´s dag som handlar om barn och ungdomar med npf och mobbning. Jag sitter och filurar på vad jag ska säga, jag har bara en timme på mig så det gäller att vara effektiv:)

Jag har skrev mycket som handlade om mobbning på min första blogg eftersom vi var så drabbade i familjen för några år sedan. Här kommer en av de texter jag skrev:

Läser i Aftonbladet om mobbare. Några gånger per år kommer temat upp. Man vrider och vänder på det, vill komma åt problemet. Både bland reportrarna, läsarna och även lärarna på skolorna (vi är ju ändå föräldrar till barn, de flesta av oss) - och ändå blir det inga förändringar. Barn mobbas (och vuxna också för den delen) varje dag, i vårt avlånga land, på vårt runda klot. 

Ställer du frågorna till vilken vuxen som helst (nästan);

- Tycker du att det är okej att mobbas, skulle du ingripa om du såg någon bli mobbad?"

Så blir svaren; "Nej", på fråga 1 och "ja" på fråga 2.

Ändå pågår mobbning varje dag. Och varför det då?

Jo, mobbning är ju en värderingsfråga. Om du anser dig mobbad av mig, men jag anser att jag inte mobbar dig, bara inte vill vara med dig. 

Är du mobbad då?

Många svarar nej på den frågan. Många föräldrar ställer frågan till sina barn, "gjorde du si eller så mot henne", dottern eller sonen tittar upp med änglaansiktet och säger näpet "neej, verkligen inte". Och då är det ju så. Mitt barn mobbar inte.

Så fortsätter mobbningen. För på skolan ser lärarna bara det som finns ovanför ytan, men isberget under ytan ser man inte/väljer man att titta bort ifrån.

Så fortsätter mobbningen. 

Hur skall vi få stopp någon gång?

Vi måste, både som pedagoger och som föräldrar vrida på det stora, ibland livsavgöraande problemet mobbning fler gånger än vad vi gör idag. Vi måste koppla bort våra känslor för vårt barn/vår elev och koppla på vuxenansvar. Vi måste stoppa mobbning på alla sätt vi kan. Inte genom att lägga skulden på den eller de elever som gör det, men stoppa det så snart vi upptäcker det och ta det på allvar - på en gång. Vi måste förbereda oss, efteråt, för att vara förberedda inför framtiden. Bygga bort mobbning, fysiskt som psykiskt. Vi pedagoger måste ta ansvar för mobbning som sker i skolan och mobbning som sker utanför skolan - om det påverkar eleven i skolan. Som föräldrar måste vi inse att alla barn mobbas eller retas flera gånger under sin uppväxt. Vi kan älska våra barn samtidigt som vi erkänner för oss att de inte alltid är snälla mot andra barn. Så är det för alla barn. Det är inte farligt. Det blir farligt först när vi blundar för det.  

Jag har pratat med flera barn, ungdomar och vuxna om vad som varit det avgörande för om de orkat fortsätta att tro på att det kommer att gå bra och det är om vuxenvärlden tror på vad jag som utsatt elev säger, tror på att det jag säger är den sanna känslan för mig. Vi glömmer ofta det, tolkar det utifrån det vi ser, men den upplevda sanningen finns ju faktiskt bara hos den som känner sig mobbad. 

Om du vill läsa på min första blogg som jag skrev för några år sedan så kan du gå in här. Kanske ses vi i Stockholm?!

We did it!

Inte var det lätt och inte var det självklart hur vi skulle göra. Dessutom var det inte självklart att det skulle bli gratis, men nu är det gjort. Nu har vår dotter fått sitt lämplighetsintyg och kan äntligen börja övningsköra. Det är inte så att man bara kan söka "lämp" och få det om man har en diagnos. Nej, då måste man genomgå tester och få ett läkarintyg på att man är okej så att man kan övningsköra. Märkligt egentligen för om man inte fixar körkort så märks ju det när man övningskör med trafikskola och när man kör upp, om inte annat.

Tack alla som hjälpt till att tipsa och framförallt tack till BNK här i Göteborg som  tog emot vår dotter fast hon blev utskriven på grund av ålder hos dem för några år sedan!

På tal om extrajobb som jag och maken lagt ner för att hjälpa vår dotter att få börja övningsköra så lägger jag ut två bilder som brukar ingå i mina föreläsningar jag har kring barn och unga med npf-diagnoser och hur man kan göra och tänka för att underlätta och lyfta människors med extra svårigheter så att de kommer åt sina lättheter.

Så här kan det se ut om man tittar på tiden jag som förälder och mitt barn behöver lägga på olika kringaktiviteter om man inte har npf-svårigheter.

Det här är istället ett exempel på hur det kan se ut hos ett barn och hens familj, vad man behöver lägga tid och energi på under en vecka. Skillnad va? (Majoritetsbarn = en av alla barn som är ungefär likadana som alla andra. Minoritetsbarn = ett av de barn som är unika, som det inte finns så många av, som därför anses "onormala" eftersom det inte finns så många av dem. Jag tycker "unika barn" eller "minoritetsbarn" är mycket trevligare att säga och tänka).

Ursäkta den dåliga bildkvalitén, klicka på bilden så ser du den i större format.

Kränkande när man försöker

Likt en självplågare följer jag "Arga snickaren" på Kanal 5 fast jag egentligen inte står ut med att se programmet.

Ikväll var det dags igen. Jag blir så trött när jag hör kommentarer som, "förr var det stökigt här, men nu när du fattat hur du ska göra så blir det bra". Hurtigt! Bra tänkt! Om det gällt en person som inte har svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet.

Mamman i kvällens avsnitt har adhd, ändå får hon ett bemötande och förståelse som inte tar någon hänsyn till hennes funktionsnedsättning. Alltså, det är jättebra att mamman får hjälp av Anders och hans team, men hon behöver ju långtgående hjälp. Mycket hjälp. Hjälp som bland annat boendestöd. kanske läxstöd, psykologiskt stöd och stöd att hitta strategier för att få en fungerande vardag.

Mamman håller nästan ihop det. Hon är så tacksam och hon säger att hon lärt sig mycket och att hon ska göra det ena och det andra efter att Anders och hans team lämnat hennes radhus.

Att säga till någon med en funktionsnedsättning att den kan, bara den vill eller försöker tillräckligt mycket, är kränkande vare sig man sitter i rullstol och du tycker att man bara kan resa sig upp och gå, eller om man har adhd/autism och du tycker at man kan fixa sitt liv bara man skärper sig. 

Jag ser mamman och tänker på en ung tjej som jag lärde känna för några år sedan. Hon försökte göra rätt, att hitta sin plats i livet, uppfylla mål och krav som socialtjänst, försäkringskassan och arbetsförmedlingen ställde på henne. Hon "skärpte" sig inne på kontorsrummet med tjänstemännen. Sedan föll hon ihop som en våt fläck. Orkade inget. Hatade sig själv för att hon inte gjorde det som tjänstemännen på socialkontoret förväntade sig av henne, som hon lovat dem.

Tjejen orkade inte leva. Hon försökte, men orkade inte.

Hon fick också höra hurtiga kommentarer från människor som inget förstod. Människor som trodde att hon bara skulle skärpa till sig lite, så skulle hennes liv falla på plats.

Jag har sett detta så många gånger. Hör det. Både som lärare och stödperson, men också som mamma.

Människor gör rätt när de har förmåga. Man misslyckas för att man inte kan eller orkar, inte har förmågan - man kan vara bra ändå. Man kan vara en tillgång.

Att få höra att man kan, om man vill när man faktiskt inte kan, fast man vill - är kränkande för den som gör sitt bästa, men ändå inte når ända fram.