Så var det julafton igen

Vi var på biblioteket en stund på förmiddags idag, sonen och jag. Vi passade på att läsa och titta, fundera över utställningen i rummet bredvid. Fullt med människor som går eller gått mot strömmen, som vågat, som kämpat för det de anser rättvisa. Flera av människorna på bilderna var döda. Det var lite sorgligt, men fint. Jag tänkte där jag gick och läste högt för sonen så han skulle få dagens dos av tankeverksamhet att vi människor borde kämpa mer, men vi borde också acceptera mer. Livet blir lättare då.

KBT handlar bland annat om det, att acceptera det man är med om. Jag hade en klient en gång för ett par år sedan som inte kunde ta till sig det att acceptera situationen hen och hens familj hamnat i.

- Om jag accepterar betyder det att jag slutar slåss för mitt barn, sa hen.

Men att acceptera handlar inte om att ge upp kampen för det man tror på eller ge upp den situation man hamnat i. Det handlar mest om att se det för vad det är, att finnas i nuet, utan rädsla för framtiden och därför, just för att man accepterar kan man möjligen få mer styrka att kämpa för det man tror på. Det är stor skillnad på de två sätten att se på acceptans.

Jag tror att många av hjältarna på pelarna i utställningshallen lever eller levde i acceptans för det liv de lever/levde och för vad det kan/kunde bära med sig av hot och våld. Jag tror att livet, hur det än ser ut, blir lättare när vi klarar av att acceptera det, hur jobbigt det än må vara. Det är inte lätt och det känns inte alltid rättvis.

Jag tror och tycker att vi människor behöver kämpa mer, för vår jord, för våra barn, för deras barns framtid, men vi måste också acceptera det liv vi lever, det liv vi föddes till - annars tar energin slut alldeles för fort.

Hur än din julafton blir hoppas jag att du accepterar den och att du fortsätter kämpa för det du tror på. Det kommer jag att göra, på mitt lilla sätt.

God Jul!