Fortsätt till huvudinnehåll

Specialskolor

Jag blir inbjuden till en av Göteborgs stads (inom Efus verksamhet) specialskolor, eller resursskolor, kanske jag skall skriva. Gathenhielmsskolan heter skolan dit många barn och deras föräldrar med npf gärna hade sökt sig, tror jag. Jag träffar fyra av skolans lärare. Ulla visar mig runt och man bjuder på hembakt. Eleverna, som går på högstadiet, är 13 stycken den här terminen.

Förutom de 13 elever på på skolan finns ytterligare en grupp som kallas för "Flexgruppen på skolan. I den gruppen går elever som inte varit i sin vanliga grundskola på länge eller väldigt länge. Man börjar med korta dagar, bara för att ge barnen glädjen tillbaka.

Ulla visar mig runt på skolan. Jag ser konstverk som eleverna gjort.



Vi sätter oss i Flexgruppens klassrum. Här känns det som min dotter skulle kunna lyckas. Nu får ju hon så mycket stöd från skolans specialpedagoger, men det jag saknar är den där tillhörigheten, att få känna att "jag duger, jag räcker till, jag är okej". Barn med särskilda behov skall gå inkluderat i vanliga grundkskoleklasser, men det kan inte drivas till vansinnets rand. Det kan inte vara så att barn med särskilda behov skall gå inkluderat, bara för att man inte har lust att betala för dem på en annan skola. När grundskolan inte fungerar så måste det finnas sådana här alternativ, med kunniga och dedikerade lärare, som fångar upp, stöttar och hjälper barnen upp till ytan igen.

För dig som bor i göteborgsområdet, som har ett barn där det inte fungerar, gå in och titta på den här sidan och för dig som jobbar med barn med npf gå in och läsa också, kanske kan du titta förbi på ett studiebesök och kanske kan du tipsa något barn om verksamheten.

Fysisk inkludering är ofta bra, men leder tyvärr ibland till social exkludering och misslyckanden. Vi måste våga testa andra vägar i de läget. Gathenhielmskolan är ett alternativ.
Ulla och hennes kollegor, Annika och Åsa på Gathenhielmsskolan samt Flexgruppen.
6 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…