onsdag 1 juni 2011

Neddragning av särskilda undervisningsgrupper

I Mölndals kommun, grannkommunen till Göteborg har man ovanligt många särskilda undervisningsgrupper. Man har fått kritik från Skolverket för detta och på grund av det har det nu gjorts en utredning kring frågan. Utredaren, Kess Simmasgård kom , inte helt oväntat, fram till just det som Skolverket tycker. Mölndals kommun har för många särskilda undervisningsgrupper och bör inom fem år bli betydligt färre.

Kess Simmasgård föreslår, enligt tidningen GP, bland annat;
"Elever med adhd och liknande problematik skall endast i undantagsfall ingå i en liten grupp."
"Elever med autism kan med fördel undervisas i liten grupp, men de ska stegvis tränas i vanliga klasser."

Tänk, allt blir så fyrkantigt när det skall tas beslut. För det måste ju finnas barn och ungdomar med adhd och autism (eller både och eller med någon annan tilläggsdiagnos) som mår bäst av att gå i liten undervisningsgrupp. Om du frågar mig, med den personliga erfarenhet jag har i den här frågan, så tänker jag att fler barn, än vad som nu går i liten grupp, skulle behöva liten grupp och skulle därför också få tillgång till det.

Vad har du som läser min blogg för tankar och erfarenheter av inkludering och/eller särskilda undervisningsgrupper/skolor?

5 kommentarer:

Anonym sa...

Som alltid när det ska in och beslutas så generaliserar man alldeles för mycket. I skollagen står det ju att det ska anpassas efter varje elevs förutsättningar. Om detta verkligen efterlevdes skulle denna diskussion inte ens behövas.
Jag är helt övertygad om att om skolornas undervisning istället blev mer fyrkantig, med fasta platser, rutiner och traditionell katederundervisning så skulle fler barn både med och utan diagnoser må bättre i skolan rent generellt. Det blir mindre spring, färre ljud vilket skulle gagna långt fler än elever med npf.
Se nvet jag inte om det nödvändigtvis alltid måste vara i mindre grupper, men sjävlklart är det lättare att hjälpa elever med särskilda behov i en grupp med färre barn, då det blir fler minuter per elev "över".
Dessutom är det i mina ögon också själklart så att det är lättare att se vilka elever som är i behov av hjälp vilket många gånger undgår lärare till npf-elever då de itne ber om hjälp med samma tydlighet som övriga elever.

Jag har aldrig förtsått det system som gör att 25-30 elever ska byta klassrum inför alla lektioner och lärarna behåller "sitt" klassrum. Tänk så mycket bråk, stök och spring som skulle kunna undvikas genom att eleverna har ett hemklassrum och lärarna byter klassrum istället.

Kanske skulle då fler barn med perceptonssvårigheter klara av större grupper då i större utsträckning...

Anonym sa...

Hej Malene,

Jag är kluven. Vår son gick sexårs och ettan i en vanlig klass utan resurs - vi ville ha resurs men inte skolan. Våren i ettan bara brakade det. Vi bytte då skola, till en skola med mer kunskap om npf och där det även fanns särskild undervisningsgrupp. Vi sökte till vanlig klass men både de vanliga klasserna och den särksilda undervisningsgruppen var full. Skolan anställde då en extra person och sonen fick börja i lilla gruppen, där varje barn också hör till en "vanlig" storklass. Nu - ett år senare - har han endast deltagit i storklassen en handfull timmar. Jag märker att han blir alltmer isolerad från barn utan npf, han tappar mycket av sin sociala träning, det blir många krockar med de andra barnen som ju också har npf och han "härmar" också de andra barnen i lilla gruppen, exempelvis talar med entonig röst etc.

Jag skulle önskat att han fått resurs redan i sexårs. Då hade han kanske klarat vanlig klass. Jag hade också önskat att klasserna var mindre än de är idag. Jag är tacksam mot nya skolan att de anställde en extra person och personalen i lilla gruppen är suverän, men jag är bekymrad över "inslåsningen" i liten grupp och vad det innebär för den sociala träningen. Det blir verkligen en exkludering.

Anja Wikström

malene larssen sa...

Hej Anja och Lena.
Det är så svårt att lyckas kring barn med de här svårigheterna och det som gör det mest svårt, tror jag är att vi inte har tillräcklig kunskap, tid och resurser att möta varje barn just där det är och att vi ofta misstolkar ett barns svårigheter med att han eller hon inte gör sitt bästa, är lat, har slöa föräldrar etc. När vi får mer kunskap och därför kan anpassa bättre efter varje barns behov, samt förstår att barn gör om de kan, för inget barn vill misslyckas. Då tror jag att vi kan hjälpa fler barn att lyckas och då tror jag att barnen kommer att få plats på både vanliga grunskolor och mer specialskolor - eller, drömmen är ju att specialskolorna inte skall behövas för att kunskapen bland alla människor har ökat och därmed så har förståelsen ökat avsevärt. Man kan väl få drömma, eller hur...?

Anonym sa...

Hej!

Jag har en son som tillbringat fem terminer i tre olika särsklda undervisningsgrupper. Det fungerade endast i en av dem där man faktiskt försökte att följa timplanen och fokusera på skolarbetet. De två andra som han gick i var katastofala( den innan och den efter på nya skolan på högstadiet), med okunnig och outibildad personal som skulle ha hand om flera elever (enbart pojkar...också det en exkludering i sig) dessa pojkar med helt olika diagnoser och behov.
De tappade helt fokus på skolarbetet och tillbringade dagarna med att spela spel och fingervirka. Detta uppmärksammades inte av oss förrän det gått en termin och det tog ytterligare en termin innan han gavs tillstånd att få gå i sin ordinarie klass. Pedagogiken i lilla gruppen lades på en lägsta nivå efter någon annan elevs behov. Detta har givetvis skolinspektionen gett kommunen kritik för, men vad hjälper det oss? Jag har gjort tre anmälningar varav två gett kritik, den tredje innehåller samma sak och kommer med största sannolikhet att ge samma resultat.
Det har nu gått så lång tid utan adekvat hjälp att vår son blivit en hemmasittare.
Det vi har fått välja på är att antingen ha anpassad studiegång som automatiskt ges i en sådan liten grupp eller helt klara den "vanliga" skolan utan hjälp.
Dessa placeringar av dessa elever har sett permanenta ut och några av dem går fortfarande kvar där. Det finns inget arbete för att återanpassa dem i vanlig verksamhet, inte heller resurser för att ta emot dem där.
Dessa exkluderade elever har därmed inte samma rätt till utbildning - trots att de borde få det - som vanliga elever. De får endast läsa kärnämnen då det inte alltför ofta inte går att tillgodose undervisning inom samtliga ämnen.
Varför sklulle inte mitt bar ha rätt till undervisning som alla andra? Han har enbart ADHD, ingensom helst inlärningsproblematik.
Med min erfarenhet av dessa grupper vill jag påstå att dessa särskilda undervisningsgrupper kan vara en form av förvaring av dessa elever., med stora brister i uppfäljning , granskning och värdering av arbetet som sker där.
Dessutom underlättar det för pedagogerna i den ordinarie verksamheten, då de bråkiga eleverna försvinner.
Varför kan det inte finnas fler pedagoger ute i vanliga klasserna som faktiskt kan bemöta problemen eller behoven. Skolan idag är inte en skola för alla...
Jag tycker de ska förbjuda dessa grupper och helt se om rutinerna för att ta emot alla elever i skolan. Ska det finnas måste det finnas en läroplan även för dessa och en uppföljning och utvärdering.

Lena!

malene larssen sa...

Hej Lena. Det du beskriver innehåller flera bitar, tycker jag. Dels att man sätter ihop barn med särskilda och olika behov i en grupp med läraren som inte är specialutbildade på just barnen med särskilda svårigheter. Att man inte satsar på dem och gör individuell utvecklingsplan för varje elev utan låter dem sitta av tiden, lite grann, som det låter när du beskriver. Att man fyrkantigt inte ser till varje barns behov utan man har bestämt sig för att barn med särskilda behov skall gå i liten grupp, även om ni föräldrar (och kanske barnet också) vill något annat. Och så till sist säger det du beskriver att det är oerhört svårt att lyckas kring ett barn med särskilda behov, att det lätt blir fel och att man inte har tillräcklig kunskap om vad som bör göras för barn med särskilda behov. Det är klart att det skall finnas en läroplan för alla barn, en individuell plan för varje barn, så varje barn har chans att lyckas och har chans att trivas i skolan. Uppföljning och utvärdering borde vara självklarheter, tycker jag.
Malene

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...