Om tider och stress - fast det är sommarlov

Redan, så här fem dagar efter skolavslutningen har barnen kommit in i sommarlovslunken. Igår blev jag, trots lunken, lätt kallsvettig då jag insåg att jag missat TVÅ tider till BNK (barnneurologiska kliniken). Skulle varit där elva igår förmiddag, såg lappen vid ettsnåret....

Jag HATAR att komma försent/missa tider och värst är det att komma försent/missa tider till saker som rör min dotter. Det är som om jag måste bevisa att "jag minsann inte har någon npf" för jag har tyvärr många gånger upplevt det som negativt när människor tolkar min familj som "en familj med svårigheter/funktionsnedsättning".

Idag skall jag och dottern INTE missa tiden till sjukgymnasten som hon skall få komma till för att se om huvudvärken kan förbättras med lite sjukgymnastik (fast sedan sommarlovet startade har dottern inte haft huvudvärk...)

I juli har hon flera besök till BNK och ett besök till ögonmottagningen där hon opererades när hon var åtta år.

Jag håller mina tummar att vi inte missar någon tid mer i sommar.

Kommentarer

Ulrika sa…
Vet vad du menar och håller med helt. Jag AVSKYR också att missa en tid. Har hänt en gång, det sitter i som en tagg fortfarande.
Anonym sa…
Här är en till som har "att missa tider" på listan över absoluta nonos. Hoppas att ni får träffa en duktig och insatt sjukgymnast! Jag är själv sjukgymnast och har jobbat en hel del med min tös med både avslappningsövningar, kroppskännedom och mental träning. Tycker att det funkar riktigt, riktigt bra. Håller tummarna!
Ulrika sa…
Till anonym

Det låter spännande. Finns det något material du kan dela med dig av vad gäller den sortens övningar och kunskap för ens barn?
Unknown sa…
Takk og lov at jeg ikke er ensom om å glemme timer, avtaler og viktige ting. Det er godt å lese om den følelsen man får når man har glemt noe.
Vi lever liv som er så fulle av tanker, bekymringer, sorger og gleder at hverdagslivets viktige men uvanlige hendelser blir borte for oss.
Bra at vi ikke er alene om å oppleve dette og føle oss mislykkede en kort stund.
Visst är det hemskt att glömma möten, men mitt i irritationen och "rädslan" att ses som dysfunktionell:

Är det inte lite härligt att ni lyckas koppla av så totalt att du glömde?

Hade allt varit stressigt och hopplöst hade du nog inte glömt...
Tack alla ni, fina som uppmuntrat mig i min glömska och till Prestationsprinsen; tack för att du hjälpte mig (och kanske andra) att se "misslyckandet" från en annan sida.

Populära inlägg