Fortsätt till huvudinnehåll

Apropå telefonsamtalet...

Jag fick en kommentar av Jonas, som förstod att jag var bekymrad och som undrade om personen i telefonen var beredd att lägga skulden på mig och min dotter om det inte fungerar. (Läs inlägget nedan detta om du inte redan gjort det, så förstår du).

Tänker att jag gärna vill skriva lite om tankarna kring möten mellan föräldrar och "professionella".

Ofta när man har de där samtalen, som man inte har om ens barn är helt vanliga "Tommy och Annika-barn". (Tommy och Annika-barn brukar jag benämna de barn som går genom skolan utan allt för ståra svårigheter, det är de barnen, även om alla barn är unika så klart, som vi har flest av i skolan, som det är flest av sedan i vuxenlivet också). Ofta när man har de där samtalen, så finns det en tendens att lärarna, lägerledarna, fritidspedagogerna etc möter informationen med "det kommer gå alla tiders", "inga problem". Men vad man egentligen borde göra är att ställa frågor om just det som föräldern berättar är de specifika svårigheterna för barnet, så slapp man ringa upp igen och fråga om det när svårigheterna väl dyker upp. Så har barnet större chans att lyckas, för kunskapen finns nu hos "den professinella". Så n

När en förälder ringer eller sitter i ett möte och berättar om specifika svårigheter barnet med npf (eller andra svårigheter också) har så hade det varit mycket mer fruktsamt för mötet och framförallt för barnets chanser att lyckas, att man som "professionell" ställde vidare frågor. T ex "hur menar du då", "kan du ge ett exempel", "vad fungerar för ditt barn då", "vad tror du är bäst att jag gör då" o s v. Ta den tiden att försöka sätta dig in i hur det är för barnet, på riktigt, istället för att släta över med "det kommer gå alla tiders". Det vinner alla på i längen, tror jag.

Och skuldbelägg inte barnet när det blir fel, för - barn gör bra om de kan - inget barn vill misslyckas!
En kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…