Apropå telefonsamtalet...

Jag fick en kommentar av Jonas, som förstod att jag var bekymrad och som undrade om personen i telefonen var beredd att lägga skulden på mig och min dotter om det inte fungerar. (Läs inlägget nedan detta om du inte redan gjort det, så förstår du).

Tänker att jag gärna vill skriva lite om tankarna kring möten mellan föräldrar och "professionella".

Ofta när man har de där samtalen, som man inte har om ens barn är helt vanliga "Tommy och Annika-barn". (Tommy och Annika-barn brukar jag benämna de barn som går genom skolan utan allt för ståra svårigheter, det är de barnen, även om alla barn är unika så klart, som vi har flest av i skolan, som det är flest av sedan i vuxenlivet också). Ofta när man har de där samtalen, så finns det en tendens att lärarna, lägerledarna, fritidspedagogerna etc möter informationen med "det kommer gå alla tiders", "inga problem". Men vad man egentligen borde göra är att ställa frågor om just det som föräldern berättar är de specifika svårigheterna för barnet, så slapp man ringa upp igen och fråga om det när svårigheterna väl dyker upp. Så har barnet större chans att lyckas, för kunskapen finns nu hos "den professinella". Så n

När en förälder ringer eller sitter i ett möte och berättar om specifika svårigheter barnet med npf (eller andra svårigheter också) har så hade det varit mycket mer fruktsamt för mötet och framförallt för barnets chanser att lyckas, att man som "professionell" ställde vidare frågor. T ex "hur menar du då", "kan du ge ett exempel", "vad fungerar för ditt barn då", "vad tror du är bäst att jag gör då" o s v. Ta den tiden att försöka sätta dig in i hur det är för barnet, på riktigt, istället för att släta över med "det kommer gå alla tiders". Det vinner alla på i längen, tror jag.

Och skuldbelägg inte barnet när det blir fel, för - barn gör bra om de kan - inget barn vill misslyckas!