söndag 14 augusti 2011

Hur förklarar man saker som inte syns

Min dotter är hemma. Hennes rum är nystädat, av mig. Vi brukar göra så. Hon åker på läger en gång i månaden och jag grovstädar hennes rum tills hon är hemma igen. Hon älskar att komma hem till sitt nystädade rum och till oss, men hon älskar också att åka på läger.

Hur förklarar man för andra föräldrar till 16-åriga tjejer att man städar sin dotters rum utan att få en "oj, vad du curlar din dotter-blick, tillbaka"?
Hur förklarar man att hon inte kan åka iväg hur som helst på en resa, en övernattning, en påhälsning, ett besök utan att få den där blicken tillbaka? Spelar det någon roll med den där blicken, eller kan man strunta i den?

Problemet när man har svårigheter som lika gärna kunde vara "bortskämdaungesyndromet" är ju att när man pratar om saker som rör barnet med andra föräldrar så har ju de ungefär samma historia tillbaka, fast det inte alls är så, liksom. (Det här gäller, tror jag även vuxna med liknande svårigheter, när de försöker berätta och förklara sina svårigheter och frustration över saker som blir fel).

Hur gör man då för att få människor att förstå?

Jag vet inte. Efter sexton år med min dotter vet jag fortfarande inte. Jo, jag vet att det för det mesta är lika bra att undvika att prata om det (även om jag ju pratar massor om det när jag föreläser, men då vet jag ju att jag pratar i ett lärande syfte, människor som kommer vill ju lära sig). Jag vet att det bara är några man pratar med, som man vet förstår, som inte kommer med pekpinnar "så dääär kan du ju inte göra, det skall du inte behöva ta, din dotter måste lära sig, du måste sätta ner foten och säga ifrån", som med kroppsspråk och suckar visar att man inte förstår. Man märker ganska snart när man pratar med någon om personen förstår/har kunskap om vad det innebär att ha ett osynligt funktionshinder eller om den inte har det/har bestämt sig för att de där svårigheterna som jag pratar om inte finns.

Därför berättar jag för långt ifrån alla att jag fortfarande grovstädar min dotters rum en gång i månaden eller andra saker som andra föräldrar till barn utan npf inte förstår eftersom det är så svårt att göra det - förstå alltså. En pappa berättar för mig hur stökigt hans 16-åriga dotters rum är. Att han inte går in i det längre. Då säger jag inget om min dotters rum, om städningen och så menar jag, för jag vet att han inte skulle förstå ändå.

Nystädat rum med lite nya hjälpmedel inför skolstarten. Många hjälpmedel kan göra skolstarten lättare för barn med npf.

Tidigare hamnade jag ibland i absurda situationer. Människor som läst min bok som undrade, ville veta mer. Jag berättade och fick till svar att så var det för deras barn också. Sedan gick det några minuter där vi bägge föräldrar jämförde, tävlade i vem som hade "svårast" barn. Fast jag visste att vi pratade om två helt olika saker. Det hamnar jag aldrig i längre, jag har valt ut människor som jag pratar om svårigheterna med. Andra pratar jag med annat om. Det är inte konstigt att det blir så här. Det är nämligen väldigt svårt att förstå att för de flesta 16-åringar så går det att städa sitt rum (precis som jag kunde när jag var 16 år), men man väljer att inte göra det ibland. Medan det för andra 16-åringar är ett omöjligt projekt när det blivit för stökigt (trots uppmärkta lappar för var saker skall stå och minimalt med saker i rummet), när ett projekt skall avslutas, när en läxa skall göras etc. Skillnaden mellan en sextonåring och en annan, kan se hårfin ut för utomstående, men den kan vara milsvid för oss som finns på den andra sidan. Hur det är och känns i familjer där både barn och vuxna har adhd/add eller liknande kan jag bara ana. Det måste vara dubbelt jobbigt...

Man blir duktigare på det mesta med tiden, även att veta när man kan prata om saker utan att känna sig ifrågasatt...

4 kommentarer:

Anonym sa...

Förstår exakt vad du menar. Min 16-åring väljer att inte hålla ordning medans den äldre med NPF vill men inte kan ibland. Jag har också lärt mig att inte prata om detta till vem som helst för att jag helt enkelt inte orkar att bli ifrågasatt.
Vad bra du förklarar din/min/mångas situation i denna texten. Suveränt!

Kram
MizzLiz

Anonym sa...

Amen, halleluja och hela faderullanlej.
Tack för dina insiktsfulla inlägg. Kram Rädda Mamman

Hege F. sa...

Ja! Forstår så godt!

Anonym sa...

Ja det är lika svårt när man är vuxen. Det gör verkligen ont i hjärtat när folk tror att jag är lat och oansvarig. Jag kämpar varje dag och jag försöker göra mitt bästa.

Kan man få ångra sig?

- Du är inte en bra lärare för att du är en snäll lärare.   - Det är inte nyttigt för barn att curlas av sina föräldrar, det är inte heller ...