Fortsätt till huvudinnehåll

Om drömmar som talar

Jag drömmer. Jag skall åka skidor med min dotter. Vi ställer oss på ett brett rullband. Det skall frakta oss högt upp till kabinbanan. Rullbandet har inget staket eller så som skyddar mot att trilla. Vi är ensamma. Utan förvarning lutar rullbandet uppåt mer och mer. Jag tänker "vi klarar oss aldrig upp till toppen, vi kommer trilla av". Plötsligt dansar jag en härlig "tryckare" med min man klädd i mörk kostym. Han är lätt orakad och vi dansar "cheek to cheek", det är en innerlig, kärlekfull dans. Så står jag på rullbandet igen, trillar nästan av i den branta uppförsbacken. Rullbandet lyfter, jag och min dotter svävar uppe i skyn, jag har svindel och är livrädd för att vi skall trilla av. Skräcken viker undan för det visar sig att vi har fallskärmar på oss. De vecklar ut sig. Vi svävar långsamt neråt. Stora, säkra, mjuka fallskärmar tar oss till fast mark igen.
Maken är där nere, vi dansar igen. "Cheek to cheek".

Vi människor drömmer mycket inför förändringar. Det är vår hjärnas sätt att processa, förbereda, smälta, klara av nya och/eller jobbiga saker. Min dröm tolkar jag som att jag är ganska orolig för hur det skall gå när skolan drar igång om en vecka. Vi har motgångar och kamp som väntar, men vi har också kunskap, förståelse och många kloka människor runt om oss som hjälper, som gör att vi kan klara oss ur det branta rullbandet, vi har ju fallskärmar. Vi har ju specialpedagoger och andra lärare som kan och som vill hjälpa. Vi har vår kunskap. Vi har vår och vår dotters kraft. Vår erfarenhet och vår vilja. Och som grädde på moset, tänker jag, så har vi ju varandra!

Har du drömt några drömmar senaste nätterna, eller någon annan natt som säger något till dig? Berätta om du vill.
2 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…