söndag 14 augusti 2011

Om drömmar som talar

Jag drömmer. Jag skall åka skidor med min dotter. Vi ställer oss på ett brett rullband. Det skall frakta oss högt upp till kabinbanan. Rullbandet har inget staket eller så som skyddar mot att trilla. Vi är ensamma. Utan förvarning lutar rullbandet uppåt mer och mer. Jag tänker "vi klarar oss aldrig upp till toppen, vi kommer trilla av". Plötsligt dansar jag en härlig "tryckare" med min man klädd i mörk kostym. Han är lätt orakad och vi dansar "cheek to cheek", det är en innerlig, kärlekfull dans. Så står jag på rullbandet igen, trillar nästan av i den branta uppförsbacken. Rullbandet lyfter, jag och min dotter svävar uppe i skyn, jag har svindel och är livrädd för att vi skall trilla av. Skräcken viker undan för det visar sig att vi har fallskärmar på oss. De vecklar ut sig. Vi svävar långsamt neråt. Stora, säkra, mjuka fallskärmar tar oss till fast mark igen.
Maken är där nere, vi dansar igen. "Cheek to cheek".

Vi människor drömmer mycket inför förändringar. Det är vår hjärnas sätt att processa, förbereda, smälta, klara av nya och/eller jobbiga saker. Min dröm tolkar jag som att jag är ganska orolig för hur det skall gå när skolan drar igång om en vecka. Vi har motgångar och kamp som väntar, men vi har också kunskap, förståelse och många kloka människor runt om oss som hjälper, som gör att vi kan klara oss ur det branta rullbandet, vi har ju fallskärmar. Vi har ju specialpedagoger och andra lärare som kan och som vill hjälpa. Vi har vår kunskap. Vi har vår och vår dotters kraft. Vår erfarenhet och vår vilja. Och som grädde på moset, tänker jag, så har vi ju varandra!

Har du drömt några drömmar senaste nätterna, eller någon annan natt som säger något till dig? Berätta om du vill.

2 kommentarer:

Hege F. sa...

Så fint å lese dette!

Eg kom på ein draum eg hadde for mange år sidan, i ei periode eg var skrekkeleg deprimert. Draumen kom tilbake gong på gong, og fulgte meg til slutt som ein ven.

Men det starta vanskeleg. Som ein klassisk fall-draum, der ein drøymer at ein fell og fell mot jorda, og vaknar med hamrande hjarte, rett før samanstøtet. Det er sikkert ein draum om manglande kontroll og mestring.

Men denne gongen hadde draumen ein vri. Akkurat før eg nådde jorda, retta eg ut armane, og braut fallet, gjekk over i glideflukt. Samanstøttet var avverga. Neste gong eg drøymte draumen, hugsa eg at eg kunne strekke ut armane og flyge. Dei neste gongane eg drøymte draumen, starta det med fall, som raskare og raskare gjekk over i glideflukt.

Etter ei stund begynte draumen i staden med at eg låg stille, for eksempel i vatnet, og at eg først begynte å stige, og sidan fekk fart og suste av garde. Det var skremmande, fordi farta var så stor, men og jublande og fantastisk. Dei siste gongane eg drøymte draumen, kjende eg spenning for forventning når eg kjende at denne draumen starta.

Det er lenge sidan eg har drøymt dette, men eg har tenkt at ein eller annan stad inne i mi hjerne fanst det framleis tru og håp og tryggheit, og at eg gjennom draumen sende trøystemeldingar til meg sjølv. Såklart hende dette parallellt med at depresjonen slapp taket. Men eg tenker også at draumane var der og hjalp meg med å riste av meg depresjonen :-)

Anonym sa...

Jodå, jag drömmer..hiskeliga.
http://orosmoln.wordpress.com/2011/08/11/jag-dromde-en-drom-en-gang/
Kram Rädda Mamman

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...