Fortsätt till huvudinnehåll

Men morfar är inte ung!

Vi är på allergimottagningen för att göra årets kontroller. Vi får en ny läkare för den gamle som följt dottern sedan hon var liten har börjat på nytt jobb. Dottern nya läkare visar sig vara lika empatisk som hon är kort. Hon kommer nog från Indien att döma av brytningen. Krulligt, svart hår, med inslag av grått har samlats till en knut i nacken. Hon har så snälla ögon, den här läkaren. Hon undrar hur det är. Som vanligt säger min dotter, "okej". Men det är inte okej. Hon har nästan varje dag ont i magen, ont i huvudet och mår illa. Det här gör att hon mer sällan, än tidigare kommer iväg till skolan. Jag säger att vi kan inte ha det så här som vi har det. Det är ohållbart. Något måste göras!

- Jag förstår, säger den snälla doktorn.

Hon ordinerar många olika tester. Tester vi inte gjort tidigare. Vi pratar om allergi och vi pratar om ADD. Hon lyssnar, förstår. Hon vill så väl.

Min dotter behöver gå på toaletten. Jag och läkaren blir ensamma i mottagningsrummet. Hon tittar på mig med sorgsen blick och frågar på bruten, vacker, svenska;

- Har hon inga vänner?

- Nej, nästan inga.

- Men släktingar då?

- Jo, hon har en kusin som hon är med ibland, de tycker mycket om varandra och så har hon en väldigt snäll vän som hon känt sedan hon var liten som är i samma ålder som hon och så har hon sin morfar, säger jag, nästan som för att trösta läkaren.

- Men, morfar är inte ung!

Och det har hon ju rätt i. Man måste få ha vänner i sin egen ålder som man kan spegla sig i, som man kan få bekräftelse av. Morfar är bra, han är inte ung, men han är faktiskt en bra kompis till min dotter, när hon nu inte har så många kompisar.

Min dotter kommer in i rummet igen. Vi pratar lite till. Sedan tas blodprover. Vi skall snart tillbaka och göra andra, större, jobbigare prover. Det känns väldigt bra när vi säger "hej då" till vår nya läkare. Hon verkar så snäll den där läkaren som till och med är kortare än Lillagubben. Empati sitter inte i en människas längd och morfar är, som sagt inte ung.

Jag berättar för min dotter om samtalet jag hade med läkaren när hon var ute. Vi skrattar så vi kiknar. Det känns bra. Det blir säkert bra. Man måste tro på det. Det blir bra det här.

Förövrigt föreläste jag på "Familjestödsenheten" här i Göteborg igår kväll. Nästan bara föräldrar i publiken. Det är en skön känsla när man berättar något och så tittar man ut över åhörarna och noterar att över hälften nickar igenkännande med ett litet leende på sina läppar.... Vi behöver sådant, alla människor, att få känna igen oss i varandra, att få spegla oss, att få känna att vi tillhör en grupp och inte känna oss "utanför".
En kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Vad kan vi göra hemma?

Frågan kom från ett par förtvivlade föräldrar som jag träffade för ett tag sedan. Skolan fungerade inte för deras barn. Hen hamnade ofta i konflikter. Pedagogerna visste inte hur de skulle göra och hela skoldagen blev därför jobbig för barnet. När sedan föräldrarna kom för att hämta sitt barn fick de ofta höra om saker som barnet gjort. Detta i sin tur gjorde att föräldrarna skällde på barnet när de kom hem.  Barnet mådde naturligtvis inget vidare, precis som barn som har det tufft i skolan, alltid gör.  Vad kan vi göra hemma? Frågan var så klok och den är så viktig att ställa sig, både som förälder, men också som pedagog.  Du kan försöka, som förälder och som pedagog, att fokusera på vad du kan göra för att stärka barnet. Fundera på vad som är bäst för ditt barn/din elev, ställ din egen frustration och ilska vid sidan av, om du kan. Barnet blir inte stärkt av att hen hör dig klaga på barnets föräldrar eller pedagoger. Du kan lyssna på ditt barn/din elev, utan att döma ditt barn eller…