torsdag 29 september 2011

Men morfar är inte ung!

Vi är på allergimottagningen för att göra årets kontroller. Vi får en ny läkare för den gamle som följt dottern sedan hon var liten har börjat på nytt jobb. Dottern nya läkare visar sig vara lika empatisk som hon är kort. Hon kommer nog från Indien att döma av brytningen. Krulligt, svart hår, med inslag av grått har samlats till en knut i nacken. Hon har så snälla ögon, den här läkaren. Hon undrar hur det är. Som vanligt säger min dotter, "okej". Men det är inte okej. Hon har nästan varje dag ont i magen, ont i huvudet och mår illa. Det här gör att hon mer sällan, än tidigare kommer iväg till skolan. Jag säger att vi kan inte ha det så här som vi har det. Det är ohållbart. Något måste göras!

- Jag förstår, säger den snälla doktorn.

Hon ordinerar många olika tester. Tester vi inte gjort tidigare. Vi pratar om allergi och vi pratar om ADD. Hon lyssnar, förstår. Hon vill så väl.

Min dotter behöver gå på toaletten. Jag och läkaren blir ensamma i mottagningsrummet. Hon tittar på mig med sorgsen blick och frågar på bruten, vacker, svenska;

- Har hon inga vänner?

- Nej, nästan inga.

- Men släktingar då?

- Jo, hon har en kusin som hon är med ibland, de tycker mycket om varandra och så har hon en väldigt snäll vän som hon känt sedan hon var liten som är i samma ålder som hon och så har hon sin morfar, säger jag, nästan som för att trösta läkaren.

- Men, morfar är inte ung!

Och det har hon ju rätt i. Man måste få ha vänner i sin egen ålder som man kan spegla sig i, som man kan få bekräftelse av. Morfar är bra, han är inte ung, men han är faktiskt en bra kompis till min dotter, när hon nu inte har så många kompisar.

Min dotter kommer in i rummet igen. Vi pratar lite till. Sedan tas blodprover. Vi skall snart tillbaka och göra andra, större, jobbigare prover. Det känns väldigt bra när vi säger "hej då" till vår nya läkare. Hon verkar så snäll den där läkaren som till och med är kortare än Lillagubben. Empati sitter inte i en människas längd och morfar är, som sagt inte ung.

Jag berättar för min dotter om samtalet jag hade med läkaren när hon var ute. Vi skrattar så vi kiknar. Det känns bra. Det blir säkert bra. Man måste tro på det. Det blir bra det här.

Förövrigt föreläste jag på "Familjestödsenheten" här i Göteborg igår kväll. Nästan bara föräldrar i publiken. Det är en skön känsla när man berättar något och så tittar man ut över åhörarna och noterar att över hälften nickar igenkännande med ett litet leende på sina läppar.... Vi behöver sådant, alla människor, att få känna igen oss i varandra, att få spegla oss, att få känna att vi tillhör en grupp och inte känna oss "utanför".

1 kommentar:

Anonym sa...

Tack för din föreläsning igår Malene!

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...