Fortsätt till huvudinnehåll

Men morfar är inte ung!

Vi är på allergimottagningen för att göra årets kontroller. Vi får en ny läkare för den gamle som följt dottern sedan hon var liten har börjat på nytt jobb. Dottern nya läkare visar sig vara lika empatisk som hon är kort. Hon kommer nog från Indien att döma av brytningen. Krulligt, svart hår, med inslag av grått har samlats till en knut i nacken. Hon har så snälla ögon, den här läkaren. Hon undrar hur det är. Som vanligt säger min dotter, "okej". Men det är inte okej. Hon har nästan varje dag ont i magen, ont i huvudet och mår illa. Det här gör att hon mer sällan, än tidigare kommer iväg till skolan. Jag säger att vi kan inte ha det så här som vi har det. Det är ohållbart. Något måste göras!

- Jag förstår, säger den snälla doktorn.

Hon ordinerar många olika tester. Tester vi inte gjort tidigare. Vi pratar om allergi och vi pratar om ADD. Hon lyssnar, förstår. Hon vill så väl.

Min dotter behöver gå på toaletten. Jag och läkaren blir ensamma i mottagningsrummet. Hon tittar på mig med sorgsen blick och frågar på bruten, vacker, svenska;

- Har hon inga vänner?

- Nej, nästan inga.

- Men släktingar då?

- Jo, hon har en kusin som hon är med ibland, de tycker mycket om varandra och så har hon en väldigt snäll vän som hon känt sedan hon var liten som är i samma ålder som hon och så har hon sin morfar, säger jag, nästan som för att trösta läkaren.

- Men, morfar är inte ung!

Och det har hon ju rätt i. Man måste få ha vänner i sin egen ålder som man kan spegla sig i, som man kan få bekräftelse av. Morfar är bra, han är inte ung, men han är faktiskt en bra kompis till min dotter, när hon nu inte har så många kompisar.

Min dotter kommer in i rummet igen. Vi pratar lite till. Sedan tas blodprover. Vi skall snart tillbaka och göra andra, större, jobbigare prover. Det känns väldigt bra när vi säger "hej då" till vår nya läkare. Hon verkar så snäll den där läkaren som till och med är kortare än Lillagubben. Empati sitter inte i en människas längd och morfar är, som sagt inte ung.

Jag berättar för min dotter om samtalet jag hade med läkaren när hon var ute. Vi skrattar så vi kiknar. Det känns bra. Det blir säkert bra. Man måste tro på det. Det blir bra det här.

Förövrigt föreläste jag på "Familjestödsenheten" här i Göteborg igår kväll. Nästan bara föräldrar i publiken. Det är en skön känsla när man berättar något och så tittar man ut över åhörarna och noterar att över hälften nickar igenkännande med ett litet leende på sina läppar.... Vi behöver sådant, alla människor, att få känna igen oss i varandra, att få spegla oss, att få känna att vi tillhör en grupp och inte känna oss "utanför".
En kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…