Jag sitter och jobbar med mina powerpoints till en föreläsning. Vill bara förmedla resultat, för er som missat undersökningen som jag gjorde för drygt ett halvår sedan. Resultatet kommer kanske inte som en chock för så många, men frågan är då, varför händer ingenting?
Se här skillnader i svar mellan de 150 föräldrar som hade barn med något eller flera diagnoser inom npf-området och de 150 föräldrar som hade barn utan diagnoser.
(Efter varje påstående kommer siffran på hur många procent av föräldrarna i de två grupperna som "instämmer helt" i påståendet. Siffra ett är föräldrar till barn med adhd, add, autism och aspergers. Siffra nummer två är för kontrollgruppen föräldrar med barn utan diagnos).
Påstående: "Mitt barn trivs i skolan" 33% (föräldrar till barn med npf) 68% (föräldrar till barn utan npf)
"Mitt barn har vänner i klassen" 28% 78%
"Mitt barn är/har varit mobbad i skolan)24% 7%
"Mitt barns skolsituation har någon gång
påverkat min hälsa negativt" 68% 11%
"Min familj har många vänner" 16% 58%
"Mitt barn har vänner som hon/han
träffar på fritiden" 22% 72%
"Mitt barn sitter mest framför datorn
och/eller tvn på sin fritid" 35% 6%
"Vi får det stöd vi behöver från skola,
kommun, samhälle" 5% 51%
"Jag är nöjd med livet vi lever" 9% 61%
Grupperna har svarat otäckt olika på de olika påståendena. 150 föräldrar i varje grupp. I den första var man alltså förälder till ett eller flera barn med en eller flera diagnoser. I den andra gruppen var man föräldrar till barn utan diagnoser.
Vad tänker/tycker du när du ser siffrorna?
(Ovanstående siffror samt fler siffror och djupintervjuer med 12 föräldrar till barn med npf-diagnoser finns att läsa i boken "Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa").
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Kan man få ångra sig?
- Du är inte en bra lärare för att du är en snäll lärare. - Det är inte nyttigt för barn att curlas av sina föräldrar, det är inte heller ...
-
För barn och ungdomar med npf är det inte alltid lätt att få och behålla vänner. När min dotter började på sexårsverksamheten, ny i gruppen...
-
Efter tolv år i skolans värld var det dags för mig att säga upp mig och ta upp gamla och kanske lite nya trådar. När jag, för tolv år sedan...
9 kommentarer:
Det er (som før) til å gråte over. Viktig at du viser dette og får det fram!
Ja, gråta en skvätt och sedan bita ihop och fortsätta kämpa, för vad annat kan man göra...:) Hjälp mig att sprida vidare undersökningen, siffrorna och boken för det behöver komma fler till del och då kanske framförallt de som inte har kunskap eller erfarenhet av npf.
Skrämmande och beklämmande i dubbel bemärkelse. Blir ledsen av att se hur npf-föräldrar svarat men även upprörd att även den andra gruppen har så dåliga siffror. Någonting är ju fel med samhället!
En bekräftelse på hur ens liv är.... :((
Jag var själv med i undersökningen så jag är inte förvånad över resultatet. Men det är hemskt att det får vara så här, så stora skillnader. Men man måste ju kämpa på ändå, fast orken inte finns.
Köpte din bok och läste detta och precis som andra skriver blir man inte förvånad över resultaten. Och samtidigt är det väldigt skönt att få bekräftat att andra har det på samma sätt. Att man inte är ensam! Tror också detta är viktigt att detta kommer fram!
Oj! Men nej, förvånad blir man inte. Tyvärr! Jag länkar vidare från min blogg som är ett utdrag från vårt liv, där vi hamnade mellan stolar.
Jag har en kommentar som du kanske inte väntar dig:
Jag tror inte att det där med att tillbringa mycket tid med datorspel eller internet eller programmering eller något annat likartat fritidsintresse är något man ska oroa sig över.
Det är, tror jag, inte ett tecken på social isolering utan på att barnet lär sig hur han eller hon kan finna balans i livet.
Jag väntar mig inga särskilda kommentarer och alla kommentarer som inte kränker någon annan är välkomna här...
Jag tror, som du att datorspelande kan vara bra för många barn. Jag tror (och vet) att för många barn med npf-svårigheter så kan datorspel vara det ställe där de har kontakt med andra människor. Visst hade det varit önskvärt att vissa barn med npf har som enda chans att träffa andra människor och sociaisera med dem, hade ett annat alternativ också - näligen att ibland träffa människor i riktiga livet också.
Skicka en kommentar