Ständig kamp för familjer där npf-svårigheter finns
Jag sitter och jobbar med mina powerpoints till en föreläsning. Vill bara förmedla resultat, för er som missat undersökningen som jag gjorde för drygt ett halvår sedan. Resultatet kommer kanske inte som en chock för så många, men frågan är då, varför händer ingenting?
Se här skillnader i svar mellan de 150 föräldrar som hade barn med något eller flera diagnoser inom npf-området och de 150 föräldrar som hade barn utan diagnoser.
(Efter varje påstående kommer siffran på hur många procent av föräldrarna i de två grupperna som "instämmer helt" i påståendet. Siffra ett är föräldrar till barn med adhd, add, autism och aspergers. Siffra nummer två är för kontrollgruppen föräldrar med barn utan diagnos).
Påstående: "Mitt barn trivs i skolan" 33% (föräldrar till barn med npf) 68% (föräldrar till barn utan npf)
"Mitt barn har vänner i klassen" 28% 78%
"Mitt barn är/har varit mobbad i skolan)24% 7%
"Mitt barns skolsituation har någon gång
påverkat min hälsa negativt" 68% 11%
"Min familj har många vänner" 16% 58%
"Mitt barn har vänner som hon/han
träffar på fritiden" 22% 72%
"Mitt barn sitter mest framför datorn
och/eller tvn på sin fritid" 35% 6%
"Vi får det stöd vi behöver från skola,
kommun, samhälle" 5% 51%
"Jag är nöjd med livet vi lever" 9% 61%
Grupperna har svarat otäckt olika på de olika påståendena. 150 föräldrar i varje grupp. I den första var man alltså förälder till ett eller flera barn med en eller flera diagnoser. I den andra gruppen var man föräldrar till barn utan diagnoser.
Vad tänker/tycker du när du ser siffrorna?
(Ovanstående siffror samt fler siffror och djupintervjuer med 12 föräldrar till barn med npf-diagnoser finns att läsa i boken "Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa").
Se här skillnader i svar mellan de 150 föräldrar som hade barn med något eller flera diagnoser inom npf-området och de 150 föräldrar som hade barn utan diagnoser.
(Efter varje påstående kommer siffran på hur många procent av föräldrarna i de två grupperna som "instämmer helt" i påståendet. Siffra ett är föräldrar till barn med adhd, add, autism och aspergers. Siffra nummer två är för kontrollgruppen föräldrar med barn utan diagnos).
Påstående: "Mitt barn trivs i skolan" 33% (föräldrar till barn med npf) 68% (föräldrar till barn utan npf)
"Mitt barn har vänner i klassen" 28% 78%
"Mitt barn är/har varit mobbad i skolan)24% 7%
"Mitt barns skolsituation har någon gång
påverkat min hälsa negativt" 68% 11%
"Min familj har många vänner" 16% 58%
"Mitt barn har vänner som hon/han
träffar på fritiden" 22% 72%
"Mitt barn sitter mest framför datorn
och/eller tvn på sin fritid" 35% 6%
"Vi får det stöd vi behöver från skola,
kommun, samhälle" 5% 51%
"Jag är nöjd med livet vi lever" 9% 61%
Grupperna har svarat otäckt olika på de olika påståendena. 150 föräldrar i varje grupp. I den första var man alltså förälder till ett eller flera barn med en eller flera diagnoser. I den andra gruppen var man föräldrar till barn utan diagnoser.
Vad tänker/tycker du när du ser siffrorna?
(Ovanstående siffror samt fler siffror och djupintervjuer med 12 föräldrar till barn med npf-diagnoser finns att läsa i boken "Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa").
Kommentarer
Jag tror inte att det där med att tillbringa mycket tid med datorspel eller internet eller programmering eller något annat likartat fritidsintresse är något man ska oroa sig över.
Det är, tror jag, inte ett tecken på social isolering utan på att barnet lär sig hur han eller hon kan finna balans i livet.
Jag tror, som du att datorspelande kan vara bra för många barn. Jag tror (och vet) att för många barn med npf-svårigheter så kan datorspel vara det ställe där de har kontakt med andra människor. Visst hade det varit önskvärt att vissa barn med npf har som enda chans att träffa andra människor och sociaisera med dem, hade ett annat alternativ också - näligen att ibland träffa människor i riktiga livet också.