En filt över mitt huvud, tack!

Det finns dagar då jag egentligen bara vill lägga mig under en filt och vänta. Vänta på att någon kommer och klappar mig lätt på huvudet samtidigt som hon säger "jag tar hand om det här nu, vila du".

Det hade varit så skönt att lämna över till någon. Någon som tog över allt ansvar för allt som ligger och skramlar hela tiden. Som skötte kontakten med läkare, med skolpersonal, med soc, som tar ansvar för läxan som är så svår att göra, som förklarar för sjukgymnasten, som kontrollerar maten, som kontrollerar astman, som tröstar, som hittar nya lösningar på att hitta kompisar, som svingar sitt trollspö och tar bort allt det onda min dotter kämpar med.

Som låter mig vila.

Som låter min dotter lyckas.

En dag eller två.


Idag har vi nytt möte på BNK med läkare, psykolog, pedagog, skolan och vi föräldrar. Kanske kommer vi fram till något som gör livet lite lättare för min dotter.

Så länge det finns liv - finns det hopp.

Så länge det finns hopp - finns det liv.

Så länge man lever lär man nytt.

Så länge man lär nytt är det kul att leva.

Trots allt.

Maken gjorde förresten en repris på middagen som slutade så hemskt i lördags. Igår kväll blev det asiatisk gryta till middag, med ett glas vin, faktiskt och så hemlagad äpple- och bananpaj med glass - mjölkfri sådan den här gången...



Så länge det finns liv - finns det hopp!

Kommentarer

Anonym sa…
Känner med dig, Malene !!!
Ibland känns det övermäktigt... Ibland får man nog...
Ibland tar orken slut...
Ibland vill man bara vara i sin egen lila kokong..
Ibland vill man inte synas...
Ibland vill man också bli omhändertagen...
Ibland vill man bara vara..
Idag är det en sådann dag
Ska nu sköta om mig på mitt bästa sätt för stunden, för nu drar jag filten över mig.
Vill inte idag. Återkommer imorgon.ento
Anneli
Tina sa…
Bamsekramar Malene! :heart:
Anonym sa…
Ibland har jag tänkt att vi npf-mammor måste besitta någon form av urkraft. Vet inte hur många gånger jag velat ha den där "filten över huvudet". Jag har aldrig fått det och är nästan själv förvånad över att jag fortfarande står upp. När jag tänker efter tror jag att allt handlar om tro, hopp och kärlek. Man tror och hoppas på en bra framtid för sina barn men framförallt älskar dom innerligt. Det är nog det som slutändan bär en framåt när allt känns tyngst.
Kram
MizzLiz
märta sa…
Hej!
Dotterns läkare frågade henne idag hur hon tänker kring framtiden, vilka planer hon har. Hon fick till svar:
jag planerar inte så mycket framåt, jag lever mest i nuet.

Det var häftigt sagt tycker jag, vi andra tänker ju hela tiden på framtiden och hur det ska gå. Hennes svar var bara så självklart och inte har hon gått nån mindfulnesskurs heller.

Kram
Anonym sa…
Fina Malene, KRAM. Rädda Mamman.

Populära inlägg