Fortsätt till huvudinnehåll

Vissa dagar alltså

Vissa dagar är segare än andra. Som idag till exempel...

Lillagubben och maken är i skolan och på jobbet. De slank iväg strax innan åtta med en av hundarna. Kvar är jag, dottern och den andra hunden. Dottern har huvudvärk. Hon är nervös för idag skall det bakas kakas på hemkunskapen och den skall alla i gruppen kunna äta. Det tränades på kakbaket igår och gick inte riktigt så bra som det hade behövt gå för att dottern skall känna sig helt lugn.

Själv sitter jag här och filosoferar medan jag väntar på att huvudvärken skall gå över på min förstfödda så hon kan komma iväg till skolan idag. Vi får se om det går eller om det blir hemmasittning idag.

Filosoferandet går ut på att jag hade min sista föreläsning för terminen i går kväll. Varför gör jag detta? För vem? Är det rätt? Jag vet inte, jag. Jag vet bara att det känns som om jag gör någon slags nytta när jag försöker sprida kunskap och förståelse kring människor som är annorlunda.

Förr, när jag jobbade med barn och ungdomar i synliga funktionsnedsättningar var jag också ute och hade föreläsningar och höll i utbildningsdagar. Då ifrågasatte jag inte mig och mitt jobb på samma sätt. Då hade jag legitimitet att göra det. Då ifrågasatte visserligen ingen annan heller vad jag jobbade med. Kanske är det just den biten som påverkar mig - att det finns människor som har åsikter om mitt jobb, att jag utnyttjar min dotter, att jag "gör pengar" på henne.

Konstigt att behöva tänka så egentligen, för jag vill ju, precis som jag ville tidigare, öka kunskapen och hjälpa människor som har andra, svårare förutsättningar än jag själv. Jag tjänade pengar på mitt jobb då och jag tjänar lite pengar på det nu också (även om det är så lite att det är min man som står för de flesta "fiolerna" i det här hushållet).

Experterna, forskarna ger sin syn och sin kunskap på hur det är att leva med npf-svårigheter - men om inte vi som lever i det/med det berättar så missar man ju en väsentlig del nämligen hur det EGENTLIGEN är och känns...

Det bästa av allt med mitt jobb som föreläsare, vet du vad det är? Det är att jag har möjlighet att stanna hemma så här på morgnarna så jag kan hjälpa min dotter att komma iväg till skolan, även de dagarna som är sega och tunga och även om det kanske bara blir en eller två lektionerna på en dag!
7 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…