Vissa dagar alltså
Vissa dagar är segare än andra. Som idag till exempel...
Lillagubben och maken är i skolan och på jobbet. De slank iväg strax innan åtta med en av hundarna. Kvar är jag, dottern och den andra hunden. Dottern har huvudvärk. Hon är nervös för idag skall det bakas kakas på hemkunskapen och den skall alla i gruppen kunna äta. Det tränades på kakbaket igår och gick inte riktigt så bra som det hade behövt gå för att dottern skall känna sig helt lugn.
Själv sitter jag här och filosoferar medan jag väntar på att huvudvärken skall gå över på min förstfödda så hon kan komma iväg till skolan idag. Vi får se om det går eller om det blir hemmasittning idag.
Filosoferandet går ut på att jag hade min sista föreläsning för terminen i går kväll. Varför gör jag detta? För vem? Är det rätt? Jag vet inte, jag. Jag vet bara att det känns som om jag gör någon slags nytta när jag försöker sprida kunskap och förståelse kring människor som är annorlunda.
Förr, när jag jobbade med barn och ungdomar i synliga funktionsnedsättningar var jag också ute och hade föreläsningar och höll i utbildningsdagar. Då ifrågasatte jag inte mig och mitt jobb på samma sätt. Då hade jag legitimitet att göra det. Då ifrågasatte visserligen ingen annan heller vad jag jobbade med. Kanske är det just den biten som påverkar mig - att det finns människor som har åsikter om mitt jobb, att jag utnyttjar min dotter, att jag "gör pengar" på henne.
Konstigt att behöva tänka så egentligen, för jag vill ju, precis som jag ville tidigare, öka kunskapen och hjälpa människor som har andra, svårare förutsättningar än jag själv. Jag tjänade pengar på mitt jobb då och jag tjänar lite pengar på det nu också (även om det är så lite att det är min man som står för de flesta "fiolerna" i det här hushållet).
Experterna, forskarna ger sin syn och sin kunskap på hur det är att leva med npf-svårigheter - men om inte vi som lever i det/med det berättar så missar man ju en väsentlig del nämligen hur det EGENTLIGEN är och känns...
Det bästa av allt med mitt jobb som föreläsare, vet du vad det är? Det är att jag har möjlighet att stanna hemma så här på morgnarna så jag kan hjälpa min dotter att komma iväg till skolan, även de dagarna som är sega och tunga och även om det kanske bara blir en eller två lektionerna på en dag!
Lillagubben och maken är i skolan och på jobbet. De slank iväg strax innan åtta med en av hundarna. Kvar är jag, dottern och den andra hunden. Dottern har huvudvärk. Hon är nervös för idag skall det bakas kakas på hemkunskapen och den skall alla i gruppen kunna äta. Det tränades på kakbaket igår och gick inte riktigt så bra som det hade behövt gå för att dottern skall känna sig helt lugn.
Själv sitter jag här och filosoferar medan jag väntar på att huvudvärken skall gå över på min förstfödda så hon kan komma iväg till skolan idag. Vi får se om det går eller om det blir hemmasittning idag.
Filosoferandet går ut på att jag hade min sista föreläsning för terminen i går kväll. Varför gör jag detta? För vem? Är det rätt? Jag vet inte, jag. Jag vet bara att det känns som om jag gör någon slags nytta när jag försöker sprida kunskap och förståelse kring människor som är annorlunda.
Förr, när jag jobbade med barn och ungdomar i synliga funktionsnedsättningar var jag också ute och hade föreläsningar och höll i utbildningsdagar. Då ifrågasatte jag inte mig och mitt jobb på samma sätt. Då hade jag legitimitet att göra det. Då ifrågasatte visserligen ingen annan heller vad jag jobbade med. Kanske är det just den biten som påverkar mig - att det finns människor som har åsikter om mitt jobb, att jag utnyttjar min dotter, att jag "gör pengar" på henne.
Konstigt att behöva tänka så egentligen, för jag vill ju, precis som jag ville tidigare, öka kunskapen och hjälpa människor som har andra, svårare förutsättningar än jag själv. Jag tjänade pengar på mitt jobb då och jag tjänar lite pengar på det nu också (även om det är så lite att det är min man som står för de flesta "fiolerna" i det här hushållet).
Experterna, forskarna ger sin syn och sin kunskap på hur det är att leva med npf-svårigheter - men om inte vi som lever i det/med det berättar så missar man ju en väsentlig del nämligen hur det EGENTLIGEN är och känns...
Det bästa av allt med mitt jobb som föreläsare, vet du vad det är? Det är att jag har möjlighet att stanna hemma så här på morgnarna så jag kan hjälpa min dotter att komma iväg till skolan, även de dagarna som är sega och tunga och även om det kanske bara blir en eller två lektionerna på en dag!
Kommentarer
Tack för att du delar med dig!
Kram/Anki
Hälsningar Eva L.
Du gör ett kanonjobb! Är så glad för att du finns.
Kram
MizzLiz
Vi som lever med NPF i familjen lär oss på något sätt att skaka av oss omgivningens tyckande och ojande men visst sätter det spår...märkligt vore det annars.....men du ska verkligen inte lyssna på dem som har åsikter om DITT arbete....de VET inte HUR viktigt ditt jobb är...men vi vet...och vi är tacksamma in i själen....
Kram till er allihopa!
malene