Att möta oro och ångest inför nationella prov

Det kom en fråga från en 17-årig kille igår. Han tog upp ett problem som många med npf-problematik kämpar med. Oron och ibland ångesten inför nya och okända saker. Oro känner vi alla mer eller mindre inför att kasta oss ut i okänd terräng, men oron som ofta är en följeslagare till människor med npf är större och besvärligare på många sätt. Här kommer kommentaren först (sedan kommer svaret till killen och till alla er andra som är intresserade av att läsa vad jag tänker kring hans oro):

"Jag är kille på 17års ålder och ska göra nationella prov. Jag har alltid varit rädd för de proven. Men idag så hade vi en övning i gamla nationella i Engelska B reading. Jag gick in och så började jag läsa, det gick inte mer än fem minuter för mig så blev det totalt blackout. Jag kunde inte andas jag bara kollade på orden och ville bara skrika, för de mest lättaste orden i engelskan försvan för mig. Jag blev fast livrädd, visste inte om jag skulle gråta eller svimma. Så snälla vad kan jag göra? Jag har levt med denna rädsla i hela mitt liv jag orkar inte mer. Samtidigt som jag lever med dyslexi och ADD. Hoppas du lässer detta och kan ge mig några råd. Snälla jag är desperat!"

Till Anonym (och alla andra som vill läsa). Jag skrev ett svar på din kommentar. Jag skrev att du kunde kontakta mig via min mejl så kanske jag kan hjälpa dig där. Eftersom du inte återkommit till mig och eftersom jag vet att det kan vara extra svårt att följa tanke till handling, start till mål, när man har den diagnos du skriver om, så svarar jag dig här istället och hoppas att du får någon hjälp av mitt svar.

Att oroa sig för saker vi inte varit med om tidigare är en vanlig reaktion för alla människor. Om man går till botten med den känslan och varför vi får den så har det med vår överlevnad att göra. För länge, länge sedan när vi levde i naturen var det viktigt att vi reagerade med oro och rädsla inför nya saker. I vårt moderna samhälle är rädslan för nya, obakanta saker sällan knutet till överlevnad, men känslan finns kvar ändå.

Att känna extra mycket oro inför nya saker hänger ihop med diagnosen som du har. Du skrev att du har levt med rädslan i hela ditt liv. Kanske är det rädsla för andra saker också som du menar.

Det var bra att du skrev om din oro till mig och det är bra om du kan berätta om din oro för din lärare i engelska. Det är bra att ta upp oron och kika på den från olika håll. Fundera på vad som känns farligt med de nationella proven. Det kan göra att oron släpper lite.

Jag brukar fråga min dotter, som ofta känner samma oro som du beskriver, "vad är det farligaste som kan hända"? Som när hon har svårt att somna.

- Vad är det farligaste som kan hända om du inte kan somna ikväll, frågar jag henne.

-Att jag inte orkar gå till skolan imorgon, svarar hon då.

- Om du är så trött att du inte orkar gå till skolan så får du väl vara hemma, svarar jag henne och så är den mesta oron borta inför att inte kunna somna.

Fundera på vad du tänker är det farligaste om du inte klarar att göra de nationella proven i engelska. Är det att du inte skall få godkänt i det ämnet eller är det att det blir pinsamt om du inte kan skriva något, eller är det något annat? De nationella proven är bara en liten del i betygsunderlagen som läraren har, en riktvisning och om man får en blackout (som det säkert kan hända att några elever i Sverige får när provet är) så får läraren ta hänsyn till det och titta på det andra man gjort under året. Att inte få godkänt i engelska känns kanske inte så bra, men det är inte hela livet. Det finns till exempel folkhögskolor där man kan läsa in engelska i lagom takt. Det finns lösningar på den känslan du har i dig.

Börja med att berätta för din lärare hur du känner det och om du inte känner att du kan göra det så kanske du kan skriva ett brev på datorn där du berättar hur du känner det så kanske ni kan hitta lösningar på din oro. Att få sitta i ett eget rum, att få extra tid, att ha en lärare som hjälper dig om du hamnar i den blackout som du oroar dig för, att få datorhjälp, att få ta en paus om du behöver för att slappna av lite.

Lycka till och hör av dig igen om du behöver.

Malene

(Och för oss vuxna som befinner oss i närheten av barn med stor oro, föräldrar, lärare etc gäller det att ta oron på allvar. Upplever man att man är orolig och känner ångest så gör man det, precis som vid mobbning. Kanske tycker inte vi som står bredvid att det verkar så farligt, men upplevelsen för personen som är mitt i det är mycket sann och upplevelsen är på riktigt. Att förbereda, förklara, förenkla och fråga om den oroliga har några tankar om hur oron skulla lätta är en bra start. Att följa med och finnas där om det behövs när det som är obehagligt skall göras, är bra och sedan när det obehagliga är över. Ta upp det och samtala om det. Var det så farligt som du trodde? Kanske är det känslan som spökar? Kan vi göra på något sätt nästa gång du känner så här så det blir lättare för dig?).

Kommentarer

Anonym sa…
Vilket fantastiskt och bra svar. Kram Susanne

Populära inlägg