Om att livet kan vara ganska jobbigt

För tillfället får jag nog erkänna att jag är mer på den "skuggade sidan" än den med sol på livets promenad. Men så får jag så fina mejl och kommentarer som gör att jag orkar jobba vidare, orkar hjälpa min dotter, orkar stötta andra föräldrar, orkar jobba för att människor med npf skall bli förstådda i vårt samhälle. Som det här mejlet, som kom igår, det gör att jag orkar lite till, fast jag egentligen inte orkar;

"Hej Malene.
Vill ursäkta mig med att jag skriver till dig, vet att du har mycket att göra och mycket i ditt liv. Men jag har varit nere i den där "källaren", som en mamma skrev på din blogg, i flera veckor. Allt har varit så tungt. Det har varit så många kontakter med skola, hab och annat. Sedan skall man hinna jobba, hinna med det andra barnet och hennes läxor också. 


Igår blev jag så irriterad på sonen, brukar inte bli det, han kommer hem från skolan och lägger sig på soffan och tittar på tv. Detta hör till hans vanliga rutiner, vet att han är trött. Men under några veckor, ligger hon där till sdet är dags att lägga sig och så pratar han knappt. Jag försöker fråga vad det är, om något inte är bra. Han rycker bara på axlarna. På måndag har han prov i teknik. Han har inte kommit ihåg att ta med boken på hela veckan... har tyvärr ingen dubbelupplaga av den hemma, trots att jag bett läraren om detta. Han vet heller inte vad han skall kunna inför provet. Läraren har säkert informerat honom, men han vet inte...


Har bönat och bett klassföreståndaren, rektorn om att få ett veckomail. Men det går inte, det hinner inte lärarna med, de vill inte. Jag känner att de skulle vinna mycket på det också. Han skulle kunna få godkänt i flera ämnen. Men de vill inte ge oss en chans. Jag känner mig så ledsen, vill gråta, men kan inte... 


Jag fattar inte i dagens samhälle 2012, att det är så här. Det känns som om man ständigt stångar huvudet mot väggen. 


Vill i alla fall också skriva att du skrev tillbaka till min son, han blev så lycklig och det höll i sig i många dagar. Tack Malene, jag uppskattar det så jättemycket. Vi försöker ordna bidrag nu så han kan åka på lägret du tipsade om, så vi hoppas!


Tack för allt du gör för oss föräldrar och våra barn! Kom ihåg att du gör skillnad för många!
kram XX"

Jag gråter ibland i dessa dagar, får jag nog erkänna. Jag är inne i en sådan fas... Nu gråter jag igen, fast bara för att jag blir rörd. Tack till dig som hörde av dig och berättade detta. Det gör mig glad och det gör mig ännu mer säker på att det jag jobbar med är viktigt, att jag måste fortsätta!

Idag fick jag ett förslag på en ny header av en tjej som tycker att min blogg är bra, men att min header kan vara bättre (vilket jag ju så klart helt håller med om eftersom jag är ganska värdelös på sådana saker). Andra mejl damp ner idag som också gjorde mig glad och säker på att jag måste fortsätta jobba med de här frågorna. Tack till er alla som hör av er till mig - det betyder oerhört mycket för mig.

Kram
Malene