Fortsätt till huvudinnehåll

Skolk i betyget?

Tre kommunalpolitiker skriver i en debattartikel i GT att de tycker att skolk bör finnas med i betyget. David Lega och hans två kollegor tror att man genom att föra in skolk i betygen kommer att öka närvaron bland de elever som sällan kommer till skolan.

Det är så så sorgligt att man fortfarande år 2012, tror att man kan hota och skrämma barn som inte mår bra - till skolan. Jag skall berätta varför det inte fungerar och varför idén på att införa skolk i betygen är så fullständigt ologiskt, kränkande och kontraproduktivt för många barn och deras familjer.

Den amerikanske psykologen, Ross Greene säger många kloka saker, bland annat säger han; "Barn gör bra om de kan" i sin bok "Explosiva barn". Så länge du bär med dig den tanken, så blir det förståeligt att skolk i betyget är orimligt. Om du däremot fortfarande går omkring och tror att barn som inte kommer till skolan i allmänhet bara "behöver skärpa sig lite" och kanske "få en spark i röven så de blir som folk" så känns förmodligen skolk i betygen som en vettig lösning.

När ett barn inte kommer iväg till skolan beror det på något, det finns en anledning, det säger oss något. För alla barn vill höra att de är bra, alla barn vill känna sig lyckade. Tyvärr är det så att efter att ha upplevt sig som hopplöst under lång tid så blir det till slut lättare för barnet att vara "bäst på att vara dålig". En del ger upp skolan och väljer att stanna hemma. Andra har inget alternativ, energin är slut.

Det är vi vuxna, föräldrar, skola, samhälle som har ett ansvar att se till att barn trivs så bra i skolan att de vill gå till skolan. När ett barn inte kommer iväg till skolan måste vi fundera på vad som är fel kring barnet. När ett barn inte kommer iväg till skolan signalerar hon/han att saker inte fungerar.

Jag håller med skribenterna i det att vi behöver verktyg som mäter när barn mår dåligt, gärna innan de börjar skolka. Vi behöver verktyg som mäter när barn är borta från skolan. Men jag håller inte med om att vi behöver lägga mer skuld på barnet och dess föräldrar än vad som redan är.

Vad vi behöver är nya sätt att samarbeta kring barnen som inte mår bra. Vi behöver plocka bort skulden, skammen och stressen hos de barn som misslyckas så ofta i skolan att de väljer att inte gå. Vi behöver öka kunskapen kring varför barn stannar hemma.

Mellan 3 - 6 procent av alla skolbarn har svårigheter som diagnostiseras som adhd. Ytterligare ungefär fem procent har liknande svårigheter, men de är inte tillräckligt grava för att barnet ska få en diagnos. Utöver de tio procenten barn har vi barn och ungdomar med andra diagnoser, andra svårigheter som gör det svårt att lyckas i skolan, på fritiden och bland kamrater. Jag skulle tro att det är i ovanstående grupper som vi hittar de flesta hemmasittarna/skolkarna. Där hjälper inte hot om skolk i betyget. Där stjälper man istället för hjälper när man lägger ytterligare sten på börda.

Man avslutar debattartikeln så här; "Alla barn omfattas av den allmänna skolplikten och har rätt till en kvalificerad och gedigen utbildning. Det är vårt uppdrag som huvudman för skolan att se till att vi gör allt man kan för att få tillbaka en frånvarande elev till klassrummet.
Det vinner alla på."

Jag håller med i det de skriver, det är fina ord, men inser också att de inte förstått någonting när det gäller barn med funktionsnedsättningar i det neurpsykiatriska området. Med hot och piska är risken stor att du ökar hemmasittandet, genom stress och oro. Du ökar utanförskap och i förlängningen ökar du andra sjukdomar så som depressioner, självskadebeteende och självmord. 

Nej, vuxna som anser sig vara förståndiga och kloka måste inse att vi är de som måste ta ansvar. Vi kan inte skjuta över skulden på barnen. När ett barn misslyckas genom att inte orka/vilja gå till skolan - är det vi vuxna som misslyckats i vårt förhållningssätt. Då är det istället vi som skall ta skulden och inte lägga den skulden på barnet, som redan är sönderstressat som det är. 

Slutligen rekommenderar jag artikelförfattarna att läsa boken "Explosiva barn" av Ross Greene och kanske ännu hellre hans andra bok som heter "Vilse i skolan". Kanske kan förståelsen hos de tre öka för människor som inte har en hjärna som gör att livet flyter på som det gör för de flesta av oss.

Om inte förståelsen ökar då, så föreslår jag en "praoperiod" hos oss eller någon annan familj där barn med npf-svårigheter finns, en vecka eller så - då är jag övertygad om att förståelsen kommer att öka...
Vi behöver öka förståelsen och respekten för människor som har svårigheter, vare sig det är npf-svårigheter eller andra saker - inte straffa dem för saker de inte kan hjälpa. 
10 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…