tisdag 8 maj 2012

Acceptans och tolerans

Jag sitter här vid mitt köksbord och dricker sista resterna av morgonteet. Barnen cyklade precis iväg till skolan och jag har en ro i kroppen som kommer automatiskt när morgonen gått bra. Dottern har sedan någon månad fått prova en tablett som minskar ångest. Vi kallar den för "modighetstabletten" till vardags för det är det den gör för henne. Hon vågar mer och hon har därför lättare för att göra saker. Förr när jag levde i min "normalbubbla" tänkte jag att psykoformaka veeeerkligen inte var något som jag någon gång skulle använda mig av. Nu vet jag att medicin är bra, all medicin är bra, som hjälper människor att må bättre och som hjälper till att göra vardagen lättare.

I backspegeln kan jag se att jag gjort många fel. Det har jag försonats med. Jag visste inte bättre. Därmed kan jag också försonas med att andra människor gör fel, för att de inte förstår. Man mår bättre i sig själv när man kan försonas med svåra saker...

Jag har blivit klokare med åren. Förmodligen är det inte bara åldern som gjort det. Mest har det nog med min dotters svårigheter att göra, tror jag. Jag har blivit ödmjukare med åren. Samma orsaker där, antar jag. Kanske viktigast av allt är att jag kommit att acceptera och försonas med det som gör livet svårt för oss. Man vet aldrig vart livet tar en, men om man kan acceptera det som är svårt i livet - blir livet så mycket lättare att leva.

Jag lyckas inte alltid med att acceptera. Ibland kramar bitterheten sitt fasta grepp om min kropp. Då mår jag sämre, men ibland orkar man inte...

Jag försöker acceptera att andra människor inte förstår det som är svårt för min dotter. Livet blir lättare också då. Jag förstår att det inte är lätt att förstå. Jag, som inte förstod meningen med psykofarmaka tidigare, gör det nu. Jag som inte såg npf-svårigheter förut, gör det, i hög grad, nu.

Jag har gjort dumma saker mot min dotter när hon var liten. Jag har tvingat henne till saker, jag har tjatat, skällt, gnällt, dragit i henne - för att hon inte gjorde som jag tänkte att hon borde kunna göra. Jag har haft dåligt samvete för det. Nu har jag inte det längre. Jag vet och förstår att jag inte kunde hjälpa det, jag visste ju inte bättre.

Därför kan jag inte vara arg på människor som inte förstår. Jag var ju själv där förut. Trots det, kan jag inte acceptera att man behandlar människor vare sig de har synliga eller osynliga funktionsnedsättningar, på ett sämre sätt än andra.

Jag har accepterat att det är så, men jag kan inte acceptera handlingen.

Någon som förstår vad jag försöker säga...? Någon (gääärna) som har något att tillägga eller vidareutveckla? Hur tänker du kring acceptans och försoning? Har du försonats eller krigar du - eller gör du både och?

Ha en skön dag, så länge. Kanske kommer det ett mer konkret och tydligt inlägg när jag jobbat ett par timmar:)

5 kommentarer:

LillstrumpLeo sa...

Härligt att det är något som hjälper. Jag insåg för ett par veckor sedan att jag inte kommer att kunna vara utan min ena medicin. Och man vill ju kunna klara sig, men just nu kan jag inte det. Försöker acceptera att det är så. Man vet ju aldrig hur det är senare i livet. Men just nu måste jag ha. Kram på er. <3 Elin Leo

Katharina sa...

Tack för allt du delar med dig av<3. Det kunde ha varit mina ord. Du beskriver så klart dina tankar och upplevelser, jag känner igen dem alltför väl. Vi lever alla med det livslånga lärandet. Vissa lär sig mer i sina liv än andra. Varför vet vi inte. Försoning med sig själv och med andra är ett villkor för att vi ska orka. Orka blomstra i vår kraft, dela vår kunskap som livet gett oss. Däremot ska vi inte acceptera handlingar även om de sker i okunskap. Jag söker mig själv till försoning och kallar denna tid för försoningens tid. Nu försonas jag med mitt förflutna, både med mig själv och med andra. Däremot bedriver jag ett krig mot okunskap, men det blir liksom en annan sak.

Anna sa...

Vissa dagar är lärdomarna och erfarenheterna så påtaglig och jag kan vila i det. Andra dagar blir 9-åriga dotterns ADHD mig övermäktig och jag gör allt det där skamliga du beskriver: tjatar, drar, tvingar. Jag skäms enormt efteråt, är sträng mot mig själv och ryter inombords "att jag aldrig lär mig".

Försoningen kommer lite i taget, just nu i kryddmått.

Anette sa...

Jag älskar Kaj Pollacks ord;

"Varje människa gör i varje givet ögonblick så gott hon kan, efter sin bästa förmåga, just då."

Anette

Anonym sa...

Anna ....
Ditt inlägg beskriver så bra vad jag ofta känner.Jag har en pojke på 11 år med ADD, dyslexi och dyskalkeli.Denna ständiga kamp och ibland tryter tålamodet man blir arg och tappar förståelsen. Sen kommer det dåliga samvetet och det du säger "Att jag aldrig lär mig ".

Ulrika.

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...