Fortsätt till huvudinnehåll

Acceptans och tolerans

Jag sitter här vid mitt köksbord och dricker sista resterna av morgonteet. Barnen cyklade precis iväg till skolan och jag har en ro i kroppen som kommer automatiskt när morgonen gått bra. Dottern har sedan någon månad fått prova en tablett som minskar ångest. Vi kallar den för "modighetstabletten" till vardags för det är det den gör för henne. Hon vågar mer och hon har därför lättare för att göra saker. Förr när jag levde i min "normalbubbla" tänkte jag att psykoformaka veeeerkligen inte var något som jag någon gång skulle använda mig av. Nu vet jag att medicin är bra, all medicin är bra, som hjälper människor att må bättre och som hjälper till att göra vardagen lättare.

I backspegeln kan jag se att jag gjort många fel. Det har jag försonats med. Jag visste inte bättre. Därmed kan jag också försonas med att andra människor gör fel, för att de inte förstår. Man mår bättre i sig själv när man kan försonas med svåra saker...

Jag har blivit klokare med åren. Förmodligen är det inte bara åldern som gjort det. Mest har det nog med min dotters svårigheter att göra, tror jag. Jag har blivit ödmjukare med åren. Samma orsaker där, antar jag. Kanske viktigast av allt är att jag kommit att acceptera och försonas med det som gör livet svårt för oss. Man vet aldrig vart livet tar en, men om man kan acceptera det som är svårt i livet - blir livet så mycket lättare att leva.

Jag lyckas inte alltid med att acceptera. Ibland kramar bitterheten sitt fasta grepp om min kropp. Då mår jag sämre, men ibland orkar man inte...

Jag försöker acceptera att andra människor inte förstår det som är svårt för min dotter. Livet blir lättare också då. Jag förstår att det inte är lätt att förstå. Jag, som inte förstod meningen med psykofarmaka tidigare, gör det nu. Jag som inte såg npf-svårigheter förut, gör det, i hög grad, nu.

Jag har gjort dumma saker mot min dotter när hon var liten. Jag har tvingat henne till saker, jag har tjatat, skällt, gnällt, dragit i henne - för att hon inte gjorde som jag tänkte att hon borde kunna göra. Jag har haft dåligt samvete för det. Nu har jag inte det längre. Jag vet och förstår att jag inte kunde hjälpa det, jag visste ju inte bättre.

Därför kan jag inte vara arg på människor som inte förstår. Jag var ju själv där förut. Trots det, kan jag inte acceptera att man behandlar människor vare sig de har synliga eller osynliga funktionsnedsättningar, på ett sämre sätt än andra.

Jag har accepterat att det är så, men jag kan inte acceptera handlingen.

Någon som förstår vad jag försöker säga...? Någon (gääärna) som har något att tillägga eller vidareutveckla? Hur tänker du kring acceptans och försoning? Har du försonats eller krigar du - eller gör du både och?

Ha en skön dag, så länge. Kanske kommer det ett mer konkret och tydligt inlägg när jag jobbat ett par timmar:)
5 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Vad kan vi göra hemma?

Frågan kom från ett par förtvivlade föräldrar som jag träffade för ett tag sedan. Skolan fungerade inte för deras barn. Hen hamnade ofta i konflikter. Pedagogerna visste inte hur de skulle göra och hela skoldagen blev därför jobbig för barnet. När sedan föräldrarna kom för att hämta sitt barn fick de ofta höra om saker som barnet gjort. Detta i sin tur gjorde att föräldrarna skällde på barnet när de kom hem.  Barnet mådde naturligtvis inget vidare, precis som barn som har det tufft i skolan, alltid gör.  Vad kan vi göra hemma? Frågan var så klok och den är så viktig att ställa sig, både som förälder, men också som pedagog.  Du kan försöka, som förälder och som pedagog, att fokusera på vad du kan göra för att stärka barnet. Fundera på vad som är bäst för ditt barn/din elev, ställ din egen frustration och ilska vid sidan av, om du kan. Barnet blir inte stärkt av att hen hör dig klaga på barnets föräldrar eller pedagoger. Du kan lyssna på ditt barn/din elev, utan att döma ditt barn eller…