Alldeles för många barn med npf mår dåligt

Victoria  och Munderbar skriver om barnen som inte kommer iväg till skolan. Det är många barn och ungdomar det handlar om. Kanske inte så många på varje skola i Sverige, eller i varje klass, men om man skulle räkna ihop alla som stannar hemma i kortare eller längre perioder så skulle det bli en stor grupp. Min dotter är ett sådant barn. Hon ligger i sängen idag. Precis som igår och som i förrgår. Vi lägger gärna skulden för att barnet inte kommer iväg - på barnet och på dess föräldrar.

Skulden, eller bättre ordval kanske, orsaken ligger alltid utanför barnet. Trots det är det barnet som känner skuld och som alldeles för ofta får ta skulden för sitt "misslyckande".

Varför min dotter inte kommer iväg beror på många saker och några av dem är för känsliga för att tas upp här.

Men skulden är inte hennes att bära.

Inte heller är skulden, de andra barnens i andra hem i landet, som inte heller kommer iväg till skolan. Fast man tror gärna det. Det blir gärna så. När man är ensam, den i minoritet, den "onormala" i förhållande till majoriteten...

Att det inte är så att det är en ensam, eller två som har det så här kan man läsa om i min bok "Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa". Där finns bland annat en undersökning baserad på 300 föräldrar. 150 av föräldrarna som svarade på de 15 frågorna hade barn med en eller flera diagnoser. De andra var föräldrar till barn utan diagnoser. Det var märkvärdiga siffror som visade sig när jag jämförde grupperna.

Till exempel svarade 70% av föräldrarna till barn med npf att deras barns skolsituation någon gång påverkat hälsan negativt, medan bara 11% av de 150 föräldrarna som hade barn utan diagnoser upplevt det samma...


5% av föräldrarna till barn med npf upplevde att de, och därmed deras barn, fick det stöd de behövde från skola, kommun och samhälle. 51% av föräldrarna till barn utan npf svarade det samma...


30% av föräldrarna till barn med npf uppgav att deras barn var eller hade varit mobbat i skolan. 7% gällde för den andra gruppen...


28% av föräldrarna till barn med npf uppgav att deras barn hade vänner i klassen. I den andra gruppen var det 78% som menade att deras barn hade vänner i klassen...

I ljuset av ovanstående siffror är det kanske inte så märkligt att barnen blir hemmasittare för vem vill eller orkar gå till en arbetsplats där så mycket gör att man inte mår bra. Egentligen är det ju faktiskt en helt sund reaktion på en situation som är alldeles för hopplös för många barn. För vem vill gå till ett ställe där du känner dig utanför, där du blir mobbad och där du inte får det stöd du behöver?

Det här är tunga siffror och sorgliga fakta, men vi måste ta upp dem och vi måste prata om dem!

Imorgon tänker jag vända på tankarna och prata om vad vi bör göra, vad vi måste göra för att barn skall slippa ligga hemma i sin säng och känna sig värdelösa, som min dotter gör, som så många barn med npf-svårigheter i Sverige gör...

Har du några tankar kring detta? Dela med dig och dela gärna med dig av mitt inlägg:)