Fortsätt till huvudinnehåll

Ingen såg min dotter...

I gårdagens SvD finns en lång och bra artikel ("Vem ser den tysta flickan?") om de tysta barnen. Svenny Kopp och Björn Kadesjö är intervjuade och förhoppningsvis sprider de kunskap som människor läser och tar till sig.

Vem ser den tysta flickan? Ingen så länge man inte vet vad man skall leta efter, men om du har en elev i din klass (kan vara pojke också) som inte riktigt hänger med, som har svårt att fokusera på sitt arbete, som känns lite utanför och udde, så kanske du behöver lägga mer tid på henne. Kanske behöver hon eller han en utredning för att ni och eleven ska få reda på exakt vilka svårigheter eleven har och vad man bör göra för eleven för att även hon skall få trivas i skolan - och lyckas.

Kanske är det precis som för många barn med adhd utan hyperaktivitet (add) att man inte vill visa att man inte förstår så det ser ut som om man jobbar, fast man inte förstår något av vad man skall göra. Så går det flera år med ständiga misslyckanden, som sänker självkänslan tills man mår så dåligt att man ger upp.

Själv upptäckte jag min Dotters svårigheter i skolan när hon gick i fjärde klass. Jag följde med henne, som vanligt till skolan, men just den dagen bestämde jag mig för att inte vara "hennes assistent" som jag brukade vara när jag satt med i klassrummet.

Två timmar i klassrummet utan att hjälpa, bara observera gjorde att jag såg ett barn som inte gjorde någonting, men som såg ut som hon jobbade. Hon gjorde andra saker än dem fröken hade sagt att barnen skulle göra, men hon såg ju ut som hon jobbade och fröken hade fullt upp med att hålla igång alla andra elever, dämpa några, svara på frågor - så hon såg inte att man min dotter bara satt av tiden, bara spelade teater att hon förstod var som skulle göras.

Man hade bytt lärare det året. Nya och fler lärare gjorde att min dotter tappade greppet om vad hon skulle göra. Ingen var i klassrummet tillräckligt länge för att se att hon inte gjorde något och att hon dessutom var väldigt mobbad. Ingen såg heller att hon inte förstod, att sättet man lärde ut på inte fungerade för henne.

Förmodligen är det så att vi söker kunskapen kring frågor som vi tycker krånglar till livet för oss. Barn med adhd utan hyperaktivitet krånglar sällan till livet för lärarna så som hyperaktiva barn gör. Vi ser dem inte för vi har fullt upp med att ta hand om och dämpa de barn som tar stor plats.

Ibland när jag är ute och föreläser hör jag kommentarer som; "men det var ju sju år sedan, mycket har förändrats på sju år". Men tyvärr har det inte det för förändring tar tid och sju år är en kort tid. Om inte annat så säger ju forskarna i SvD detsamma som jag säger...

Det är dags nu. Det är dags att lära sig om barn med npf-svårigheter som inte är hyperaktiva.

Gå in här och läs artikeln i SvD.

Biljetter till min föreläsning där jag pratar om de tysta barnen och ungdomarna.

Biljetter till min nya föreläsning "att lyckas med alla barn" som blivit väldigt uppskattat när jag provat den...
En kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…