Ingen såg min dotter...
I gårdagens SvD finns en lång och bra artikel ("Vem ser den tysta flickan?") om de tysta barnen. Svenny Kopp och Björn Kadesjö är intervjuade och förhoppningsvis sprider de kunskap som människor läser och tar till sig.
Vem ser den tysta flickan? Ingen så länge man inte vet vad man skall leta efter, men om du har en elev i din klass (kan vara pojke också) som inte riktigt hänger med, som har svårt att fokusera på sitt arbete, som känns lite utanför och udde, så kanske du behöver lägga mer tid på henne. Kanske behöver hon eller han en utredning för att ni och eleven ska få reda på exakt vilka svårigheter eleven har och vad man bör göra för eleven för att även hon skall få trivas i skolan - och lyckas.
Kanske är det precis som för många barn med adhd utan hyperaktivitet (add) att man inte vill visa att man inte förstår så det ser ut som om man jobbar, fast man inte förstår något av vad man skall göra. Så går det flera år med ständiga misslyckanden, som sänker självkänslan tills man mår så dåligt att man ger upp.
Själv upptäckte jag min Dotters svårigheter i skolan när hon gick i fjärde klass. Jag följde med henne, som vanligt till skolan, men just den dagen bestämde jag mig för att inte vara "hennes assistent" som jag brukade vara när jag satt med i klassrummet.
Två timmar i klassrummet utan att hjälpa, bara observera gjorde att jag såg ett barn som inte gjorde någonting, men som såg ut som hon jobbade. Hon gjorde andra saker än dem fröken hade sagt att barnen skulle göra, men hon såg ju ut som hon jobbade och fröken hade fullt upp med att hålla igång alla andra elever, dämpa några, svara på frågor - så hon såg inte att man min dotter bara satt av tiden, bara spelade teater att hon förstod var som skulle göras.
Man hade bytt lärare det året. Nya och fler lärare gjorde att min dotter tappade greppet om vad hon skulle göra. Ingen var i klassrummet tillräckligt länge för att se att hon inte gjorde något och att hon dessutom var väldigt mobbad. Ingen såg heller att hon inte förstod, att sättet man lärde ut på inte fungerade för henne.
Förmodligen är det så att vi söker kunskapen kring frågor som vi tycker krånglar till livet för oss. Barn med adhd utan hyperaktivitet krånglar sällan till livet för lärarna så som hyperaktiva barn gör. Vi ser dem inte för vi har fullt upp med att ta hand om och dämpa de barn som tar stor plats.
Ibland när jag är ute och föreläser hör jag kommentarer som; "men det var ju sju år sedan, mycket har förändrats på sju år". Men tyvärr har det inte det för förändring tar tid och sju år är en kort tid. Om inte annat så säger ju forskarna i SvD detsamma som jag säger...
Det är dags nu. Det är dags att lära sig om barn med npf-svårigheter som inte är hyperaktiva.
Gå in här och läs artikeln i SvD.
Biljetter till min föreläsning där jag pratar om de tysta barnen och ungdomarna.
Biljetter till min nya föreläsning "att lyckas med alla barn" som blivit väldigt uppskattat när jag provat den...
Vem ser den tysta flickan? Ingen så länge man inte vet vad man skall leta efter, men om du har en elev i din klass (kan vara pojke också) som inte riktigt hänger med, som har svårt att fokusera på sitt arbete, som känns lite utanför och udde, så kanske du behöver lägga mer tid på henne. Kanske behöver hon eller han en utredning för att ni och eleven ska få reda på exakt vilka svårigheter eleven har och vad man bör göra för eleven för att även hon skall få trivas i skolan - och lyckas.
Kanske är det precis som för många barn med adhd utan hyperaktivitet (add) att man inte vill visa att man inte förstår så det ser ut som om man jobbar, fast man inte förstår något av vad man skall göra. Så går det flera år med ständiga misslyckanden, som sänker självkänslan tills man mår så dåligt att man ger upp.
Själv upptäckte jag min Dotters svårigheter i skolan när hon gick i fjärde klass. Jag följde med henne, som vanligt till skolan, men just den dagen bestämde jag mig för att inte vara "hennes assistent" som jag brukade vara när jag satt med i klassrummet.
Två timmar i klassrummet utan att hjälpa, bara observera gjorde att jag såg ett barn som inte gjorde någonting, men som såg ut som hon jobbade. Hon gjorde andra saker än dem fröken hade sagt att barnen skulle göra, men hon såg ju ut som hon jobbade och fröken hade fullt upp med att hålla igång alla andra elever, dämpa några, svara på frågor - så hon såg inte att man min dotter bara satt av tiden, bara spelade teater att hon förstod var som skulle göras.
Man hade bytt lärare det året. Nya och fler lärare gjorde att min dotter tappade greppet om vad hon skulle göra. Ingen var i klassrummet tillräckligt länge för att se att hon inte gjorde något och att hon dessutom var väldigt mobbad. Ingen såg heller att hon inte förstod, att sättet man lärde ut på inte fungerade för henne.
Förmodligen är det så att vi söker kunskapen kring frågor som vi tycker krånglar till livet för oss. Barn med adhd utan hyperaktivitet krånglar sällan till livet för lärarna så som hyperaktiva barn gör. Vi ser dem inte för vi har fullt upp med att ta hand om och dämpa de barn som tar stor plats.
Ibland när jag är ute och föreläser hör jag kommentarer som; "men det var ju sju år sedan, mycket har förändrats på sju år". Men tyvärr har det inte det för förändring tar tid och sju år är en kort tid. Om inte annat så säger ju forskarna i SvD detsamma som jag säger...
Det är dags nu. Det är dags att lära sig om barn med npf-svårigheter som inte är hyperaktiva.
Gå in här och läs artikeln i SvD.
Biljetter till min föreläsning där jag pratar om de tysta barnen och ungdomarna.
Biljetter till min nya föreläsning "att lyckas med alla barn" som blivit väldigt uppskattat när jag provat den...
Kommentarer
Det är viktigt och bra att det börjar uppmärksammas och skrivas mer om ämnet och att man inte enbart fokuserar på ADHD och "jobbiga" pojkar...det är så mycket mer komplext än så.