söndag 20 maj 2012

Om journalister och de meningslösa frågorna

Jag tänker fortfarande på Debatt. Nu ett par dagar efter programmet funderar jag över den meningslösa diskussionen och om den fullkomliga okunskapen om vad människor med adhd och liknande diagnoser behöver  kämpa med.

Som när David Eberhard i Eftersnack (jag vill verkligen inte vara dum mot någon speciell, men måste nämna detta för att göra det mer begripligt för er som läser), skakar på huvudet och beklagar om någon blir utsatt för att man är annorlunda, har en npf-diagnos, när jag förklarar att det är så. Jag blir förvånad att han inte känner till detta, han som jobbar med människor i utanförskap. Jag ser så mycket kamp här på min blogg, på facebook, via mejl, telefonsamtal och efter föreläsningar som jag håller i. Kanske ser man det inte för att man inte är "i" det?

Jag tänker på hur, skådespelerskan som säger sig kunna så mycket om barn för att hon ofta vikarierar på skolor när hon inte får skådespelarjobb, har fått sprida ut sig i Debatt och berätta om att "alla har vi lite adhd" eftersom man, verkar hon tro, liksom kastar diagnosen runt omkring sig för att man tycker att det är roligt att ha en diagnos. Hon eller kvinnan bredvid henne menar, på fullaste allvar, att man borde sätta ett tak på "hur många som får ha diagnosen adhd".

Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta i det läget av debatten. Jag sitter och vifftar som en tok, med Madelein, en annan mamma, bredvid mig som också vill säga något. Jag tänker på att det är märkligt att man från svt´s sida kan låta en så okunnig människa, med bara en massa tyckande i bagaget få sitta på bästa sändningstid och blaja om saker hon inte har aning om?

Hur kan man göra debatten så in i bänken förutsägbar och möglig genom att bjuda in folk enligt journalistmallen "1A". Nämligen; Någon som är kunnig i ämnet, gärna en från varje sida (fast det verkar ju nu när David Eberhard plötsligt "bytt sida" svårt att få tag på någon som tycker att adhd är en "hittepådiagnos"), någon som själv har diagnos, någon som är förälder och så det bästa av allt ett par stycken som tycker att adhd bara är trams utan att egentligen veta något och låta dem få en god stund av sändningstiden.

Sedan ställer man frågor enligt "1A" (fast man intervjuat via telefon, helt andra frågor) som till exempel "är det för mycket medicinering i gruppen", "tjänar inte läkemedelsföretagen bara pengar på de stackars barnen" (vilket läkemedelsföretag tjänar INTE pengar på medicin och i så fall på vilken sjukdom, skulle jag gärna vilja veta), "Frank, om du hade fått diagnosen när du var liten, hade du verkligen kunnat bli en så bra brottare", etc, etc. Bla, bla, bla...

Var är de nya frågorna?

Så som; hur är det att ha de här svårigheterna, vad behöver man hjälp med, hur ser din vardag ut, kan du berätta något som varit svårt för ditt barn, vad skulle du vilja ha av samhället, hur kan man göra för att få saker att fungera bättre för människor med funktionsnedsättningar inom det neuropsykiatriska funktionsområdet?

Är vi inte förbi frågorna som ställdes i programmet? Är det inte dags nu att ta det liiiiite vidare. Att prata om människorna, inte ifrågasätta dem. Att prata om vad vi, samhället behöver göra, inte om de skrivs ut för mycket medicin (för vilken människa i detta universum ger sitt barn medicin som det mår dåligt av eller som inte har någon effekt, eller för den delen kastar ut pengar på mediciner som inte gör någon nytta?).

Nej, om Belinda Olsson frågat mig om något som påverkat min dotter, vad jag tänker när jag tänker på min dotters skolgång och hennes svårigheter så hade jag kunnat berätta mycket (precis som Victoria, Madeleine och alla andra i studion som har personlig erfarenhet av eländet man behöver kämpa mot bara för att man är lite annorlunda).

Jag hade till exempel kunnat berätta om den morgonen i sjätte klass då jag följde min dotter till skolan. Hon ville visa sina klasskamrater valpen vi hade hemma hos oss. Dagen innan hade en annan klasskamrat haft med sig sin hundvalp och hela klassen hade varit framme och klappat, hälsat och pratat med valp och matte. Idag ville min dotter visa sin familjs nya valp. Vi gick dit, med valpen i famnen - bara för att uppleva att ingen av klasskamraterna ägnade min dotter och hennes valp en endaste liten blick. Alla vände tyst ryggen åt henne. På den tiden var den värsta mobbningen över för min dotter... På den tiden hade min dotters skola en fantastisk rektor som gjorde allt som stod i hennes makt att försvara min dotter mot mobbning, att ge henne plats. Och ändå...

Hur man tar sig vidare från en sådan kränkning, en sådan skymf den dagen i skolan, vet jag inte, men min dotter gjorde det, medan jag tog valpen och gick hem igen.

En fråga kring det kanske hade fått både David Ebenhardt och tv-publiken att ana vilket helvete människor med adhd och andra npf-svårigheter behöver genomlida - dagligen...

Det är som sagt, dags att ta debatten vidare, inte OM adhd,add, autism, aspergers finns utan VAD vi skall göra för att förändra samhället och skolan så att barn och vuxna med adhd, add, autism, aspergers och liknande kan få en chans att lyckas.

Det är dags nu.

Det är dags att ta debatten några kliv ur mögelgarderoben...

10 kommentarer:

Nina sa...

Åh... Ett nytt debatt-program vore på sin plats! Har du skickat det här inlägget till svt? Gör det! Fasen att du inte fick mer tid i rutan!

Kram Nina!

Mamman sa...

Jag kan inte heller släppa tankarna kring programmet. Vad som fick sägas och vad som inte fick sägas.

Jag önskar att en helt program skulle få ägnas åt det som du skriver om i detta inlägg. Vi med diagnoser FINNS, vare sig det är ett tak över hur många som får diagnos eller ej. Finns ingen annan grupp med människor som blir så ifrågasatta som vi med Npf-diagnoser.

Jag fick min adhd-diagnos som 40-åring och för mig blev det den sista pusselbiten som ramlade på plats. Som förklarade hela mitt liv. Jag gömmer mig inte bakom min diagnos men det kändes jäkligt skönt att få ett svar på varför jag är som jag är.

Det tog som sagt 40 år innan jag fick diagnos och hade det inte varit för att min son själv fått 3 npf-diagnoser så hade jag fortfarande varit outredd. Under resan med honom inom bokstavslandet insåg jag att jag själv hörde hemma där.

Jag har aldrig varit kriminell, haft problem med droger eller alkohol. Inte heller upplevts som den bråkig unge när jag var liten. Jag var tvärtom. Den duktiga snälla flickan med fina betyg men med ett kaos i skallen som ingen såg. Jag har alltid skött mina arbeten bra men att hålla ordning hemma tycks omöjligt för mig. Jag startar 10 olika projekt på samma gång som aldrig blir slutförda.

Jag medicinerar med Concerta sedan en tid tillbaka och den medicinen hjälper mycket. Min son äter samma. Han har gått från att vara klassens bråkstake till att nu få toppomdömen. Utan diagnos hade han aldrig fått concertan och utan den hade han aldrig klarat skolan och här hemma hade vi gått in i väggen.

Kram!

Åsa sa...

Kan bara instämma med Nina här, skicka detta blogginlägg vidare till Belindas redaktion/Belinda själv!!!
Vore mkt bra om Svt stora redaktionen oxå fick detta o ett förslag om att göra ett program om just Npf!!! Kanske kan dom nappa på att göra ett om våra barn, skola,mediciner, psykiatriker/specialister som deltar som vet vad dom pratar om! Frank o flera Icke kända personer som oxå kan vara med o berätta hur det varit i livet med Adhd, bara en tanke :)
Hoppas ni som var med filar på artikel till Debattsidan Aftonbladeet, Expressen :)
Mycket mycket bra skrivet här!!! Mitt hjärta gråter för din dotter när hon kommer med valpen..usch o fy det gör ont...o då för dig som mamma....
kramar Åsa S

Marianne sa...

Bra skrivet. Jag var väldigt upprörd efter att ha sett Debatt. De tog upp två viktiga ämnen men fick egentligen ingenting sagt. Sorgligt med tanke på hur viktiga ämnen de berör. Debatt är en bra grundtanke men de behöver utveckla programidén för det här blir ju bara hafsigt och lämnar mer frågor än de börjar med.

Själv har jag en dotter med ADD så givetvis var den delen av programmet viktigare för mig personligen. Och jag kan inte annat än att hålla med dig och tacka för att du kan sätta ord på det som surrar runt i mitt huvud. Visst borde vi ha kommit längre!!!

En av de saker som störde mig varvden där skådespelerskan. Vad hade hon där att göra. Behövde hon TV-tid för att få fart på sin karriär. För inte bidrog hon med något konstruktivt inte. Och att det finns ett tak för hur många man får diagnostisera?? Den av de två som sa det sa att det även gäller andra sjukdomar. Skulle bra gärna vilja veta om det finns någon sanning i detta!

Jag håller med övriga som kommenterat att det borde göras ett program som visar den "korrekta" sidan av npf. Orkar du pusha för detta så Heja!

Läser din blogg dagligen. Den ger mig styrka och får mig att känna mig mindre ensam. Tack!

Anonym sa...

Vi får alltid höra att det är skolplikt o att barnen måste gå till skolan, men till vilket pris. Vilken vuxen hade fortsatt gå till ett arbete där man blir kränkt o ignorerad. Mitt hjärta blöder för din dotter o dig när jag läser om historien om valpen. Jag känner igen känslan då även vi varit o ibland ff är där. Förra årets skolavslutning så försökte dottern stå med sina klasskamrater utanför kyrkan bara för att inte jag skulle se hur utanför hon var. Kamraterna vände då henne ryggen o ignorerade henne totalt. Flickan ställde sig då vi läraren som även han gav henne kalla handen. Kan tillägga att efter nån månad egter sommarlovet så bytte dottern skola. Hittils verkar det iaf bättre även om mycket ff är svårt. Tack för en mkt bra blogg!

AngelScrap sa...

Jag kan inte heller släppa debatten i tanken. Jag blir så trött i mössan! All kamp som ligger bakom som du här nämner!

Anna sa...

Jag håller med. För det första kändes det som om programmet varken gjorde till eller från, eftersom det inte hanns med något utbyte av svar från några egentligen. Och ja, det borde inte ha lagts tid alls på den där skådespelerskan. Vad bidrog hon med? Ska man ha en åsikt, än åt vilket håll det är, ska man verkligen kunna visa att man är påläst. Och än mer är orden även då ganska tomma om man inte vet mer än diagnoskriterier, därför människorna bakom är verkligheten.

Det borde göras ett program om detta. Är det bara jag som sökt efter dessa klipp och program med ljus och lykta? Dom, där personer med diagnoserna berättar. Där föräldrar och anhöriga och dom som ser dessa personer kan berätta. För mig är diagnoskriterierna något som behövs för att sätta en diagnos. Men du sätter inte en diagnos genom att pricka av dessa punkter, man pratar ju kring varje kriterie för att visa en bild av dessa svårigheter.

Och jag alla "har lite adhd", förutom att det låter fel att säga så, men om man tänker rätt kring det kan man istället använda det för mer förståelse. Om alla "har lite adhd", så betyder det att alla har vissa områden med lite svårigheter. Men vi med ADHD har mycket och kring många av dessa områden. Jag tycker det borde kunna visa på hur jobbigt det är, om dom som fungerar har det lite jobbigt med det ibland/med vissa saker. Vi har det gånger 100 (miljoner kan det kännas ibland). Det gör så ont i mig då jag inte orkar med, då mina barn bara är som surrande bin omkring mig, då jag blir arg och vill sparka i väggen om nån tar i mig, för allt går rakt in. Men jag försöker åtminstone, blir mer tyst och försöker bara finnas med liksom. Men man får skit då. Men man vill kämpa och orka finnas där för sin familj, för andra. Men då man gör det, så ser ofta andra någon som inte bryr sig. När jag tvärtom bryr mig massor och försöker göra det jag kan just då. Och det gör så ont i en. Då vill man bara fly, man sparkar på sig själv och återigen hatar sig själv för man inte kan. För mig är det ett klart bevis på att med en förstående omgivning, kommer så mycket längre. Jag blir bara så trött och jag trodde allvarligt inte den artikeln borde betyda så mycket. Men det är ju så att det inte bara är artikeln/studien, utan den representerar och klumpas ihop med allt det andra som säger samma sak. Jag får höra "varför klarar du/ni med adhd inte av att någon tycker annorlunda kring det här".. "Ni är ju så stolta över att ha adhd".. klart som fan man försöker intala sig det, för man kan ju inte ta bort det. Och kanske är det för att med diagnosen får man äntligen ta del av en värld man inte behöver förklara sig och att äntligen passa in på riktigt? Att blogga stör också har jag märkt, för är det enda man kan prata om adhd hela tiden? ja, vi måste ju, för när ingen lyssnar får vi skrika högre!!!!
Klart som fan man tar till med allt man har, oavsett om det är stort eller litet motstånd som kastas i en väg, för man är så arg! Äh, jag svamlar, men jag blir bara så ledsen och arg. Man ska väl fortsätta rätta sig i ledet, må skit och spela det där skådespelet igen, så omgivningen slipper irritera sig på oss. Spela roll varför, vill inte alla bara att alla människor i världen ska få må bra.

Elin sa...

Ja ett till program som bara handlar om ADHD vill jag gärna se.Då önskar jag att det inte bara pratas om den hyperaktiva biten utan att det finns många som är hypoaktiva också. Att ha längre aktivitetsnivå är så fruktansvärt jobbigt och frustrerande jag kan inte göra det jag vill i livet.
Nej vi måste se till att det blir ett till program.

Elin (en annan nu vuxen Mika)

AG sa...

Varför inte ett program med npf svårigheter i allmänhet? Kan ge många exempel på hur vår familj haft det i ca 20 års tid med diagnosen Asperger, i familjen. Vilka drabbningar inom skola och familj som vi måst tampas med.

Anonym sa...

Snubblade för en tid sedan över denna hemsida.

Några föräldrar jobbar hårt för att dra igång en insamlingsgala för Hjärnfonden!! Superinitiativ!

Detta behövs verkligen. Dels för att öka kunskapen hos allmänheten, dels för att få mer pengar till forskning.

Kolla in här:

http://kungoverlivet.wordpress.com/

Maila dem Malena. Du har så mycket du skulle kunna bidra med till en sådan gala:)

Kram Susanne

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...