Fortsätt till huvudinnehåll

Om journalister och de meningslösa frågorna

Jag tänker fortfarande på Debatt. Nu ett par dagar efter programmet funderar jag över den meningslösa diskussionen och om den fullkomliga okunskapen om vad människor med adhd och liknande diagnoser behöver  kämpa med.

Som när David Eberhard i Eftersnack (jag vill verkligen inte vara dum mot någon speciell, men måste nämna detta för att göra det mer begripligt för er som läser), skakar på huvudet och beklagar om någon blir utsatt för att man är annorlunda, har en npf-diagnos, när jag förklarar att det är så. Jag blir förvånad att han inte känner till detta, han som jobbar med människor i utanförskap. Jag ser så mycket kamp här på min blogg, på facebook, via mejl, telefonsamtal och efter föreläsningar som jag håller i. Kanske ser man det inte för att man inte är "i" det?

Jag tänker på hur, skådespelerskan som säger sig kunna så mycket om barn för att hon ofta vikarierar på skolor när hon inte får skådespelarjobb, har fått sprida ut sig i Debatt och berätta om att "alla har vi lite adhd" eftersom man, verkar hon tro, liksom kastar diagnosen runt omkring sig för att man tycker att det är roligt att ha en diagnos. Hon eller kvinnan bredvid henne menar, på fullaste allvar, att man borde sätta ett tak på "hur många som får ha diagnosen adhd".

Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta i det läget av debatten. Jag sitter och vifftar som en tok, med Madelein, en annan mamma, bredvid mig som också vill säga något. Jag tänker på att det är märkligt att man från svt´s sida kan låta en så okunnig människa, med bara en massa tyckande i bagaget få sitta på bästa sändningstid och blaja om saker hon inte har aning om?

Hur kan man göra debatten så in i bänken förutsägbar och möglig genom att bjuda in folk enligt journalistmallen "1A". Nämligen; Någon som är kunnig i ämnet, gärna en från varje sida (fast det verkar ju nu när David Eberhard plötsligt "bytt sida" svårt att få tag på någon som tycker att adhd är en "hittepådiagnos"), någon som själv har diagnos, någon som är förälder och så det bästa av allt ett par stycken som tycker att adhd bara är trams utan att egentligen veta något och låta dem få en god stund av sändningstiden.

Sedan ställer man frågor enligt "1A" (fast man intervjuat via telefon, helt andra frågor) som till exempel "är det för mycket medicinering i gruppen", "tjänar inte läkemedelsföretagen bara pengar på de stackars barnen" (vilket läkemedelsföretag tjänar INTE pengar på medicin och i så fall på vilken sjukdom, skulle jag gärna vilja veta), "Frank, om du hade fått diagnosen när du var liten, hade du verkligen kunnat bli en så bra brottare", etc, etc. Bla, bla, bla...

Var är de nya frågorna?

Så som; hur är det att ha de här svårigheterna, vad behöver man hjälp med, hur ser din vardag ut, kan du berätta något som varit svårt för ditt barn, vad skulle du vilja ha av samhället, hur kan man göra för att få saker att fungera bättre för människor med funktionsnedsättningar inom det neuropsykiatriska funktionsområdet?

Är vi inte förbi frågorna som ställdes i programmet? Är det inte dags nu att ta det liiiiite vidare. Att prata om människorna, inte ifrågasätta dem. Att prata om vad vi, samhället behöver göra, inte om de skrivs ut för mycket medicin (för vilken människa i detta universum ger sitt barn medicin som det mår dåligt av eller som inte har någon effekt, eller för den delen kastar ut pengar på mediciner som inte gör någon nytta?).

Nej, om Belinda Olsson frågat mig om något som påverkat min dotter, vad jag tänker när jag tänker på min dotters skolgång och hennes svårigheter så hade jag kunnat berätta mycket (precis som Victoria, Madeleine och alla andra i studion som har personlig erfarenhet av eländet man behöver kämpa mot bara för att man är lite annorlunda).

Jag hade till exempel kunnat berätta om den morgonen i sjätte klass då jag följde min dotter till skolan. Hon ville visa sina klasskamrater valpen vi hade hemma hos oss. Dagen innan hade en annan klasskamrat haft med sig sin hundvalp och hela klassen hade varit framme och klappat, hälsat och pratat med valp och matte. Idag ville min dotter visa sin familjs nya valp. Vi gick dit, med valpen i famnen - bara för att uppleva att ingen av klasskamraterna ägnade min dotter och hennes valp en endaste liten blick. Alla vände tyst ryggen åt henne. På den tiden var den värsta mobbningen över för min dotter... På den tiden hade min dotters skola en fantastisk rektor som gjorde allt som stod i hennes makt att försvara min dotter mot mobbning, att ge henne plats. Och ändå...

Hur man tar sig vidare från en sådan kränkning, en sådan skymf den dagen i skolan, vet jag inte, men min dotter gjorde det, medan jag tog valpen och gick hem igen.

En fråga kring det kanske hade fått både David Ebenhardt och tv-publiken att ana vilket helvete människor med adhd och andra npf-svårigheter behöver genomlida - dagligen...

Det är som sagt, dags att ta debatten vidare, inte OM adhd,add, autism, aspergers finns utan VAD vi skall göra för att förändra samhället och skolan så att barn och vuxna med adhd, add, autism, aspergers och liknande kan få en chans att lyckas.

Det är dags nu.

Det är dags att ta debatten några kliv ur mögelgarderoben...
10 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …