Om journalister och de meningslösa frågorna

Jag tänker fortfarande på Debatt. Nu ett par dagar efter programmet funderar jag över den meningslösa diskussionen och om den fullkomliga okunskapen om vad människor med adhd och liknande diagnoser behöver  kämpa med.

Som när David Eberhard i Eftersnack (jag vill verkligen inte vara dum mot någon speciell, men måste nämna detta för att göra det mer begripligt för er som läser), skakar på huvudet och beklagar om någon blir utsatt för att man är annorlunda, har en npf-diagnos, när jag förklarar att det är så. Jag blir förvånad att han inte känner till detta, han som jobbar med människor i utanförskap. Jag ser så mycket kamp här på min blogg, på facebook, via mejl, telefonsamtal och efter föreläsningar som jag håller i. Kanske ser man det inte för att man inte är "i" det?

Jag tänker på hur, skådespelerskan som säger sig kunna så mycket om barn för att hon ofta vikarierar på skolor när hon inte får skådespelarjobb, har fått sprida ut sig i Debatt och berätta om att "alla har vi lite adhd" eftersom man, verkar hon tro, liksom kastar diagnosen runt omkring sig för att man tycker att det är roligt att ha en diagnos. Hon eller kvinnan bredvid henne menar, på fullaste allvar, att man borde sätta ett tak på "hur många som får ha diagnosen adhd".

Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta i det läget av debatten. Jag sitter och vifftar som en tok, med Madelein, en annan mamma, bredvid mig som också vill säga något. Jag tänker på att det är märkligt att man från svt´s sida kan låta en så okunnig människa, med bara en massa tyckande i bagaget få sitta på bästa sändningstid och blaja om saker hon inte har aning om?

Hur kan man göra debatten så in i bänken förutsägbar och möglig genom att bjuda in folk enligt journalistmallen "1A". Nämligen; Någon som är kunnig i ämnet, gärna en från varje sida (fast det verkar ju nu när David Eberhard plötsligt "bytt sida" svårt att få tag på någon som tycker att adhd är en "hittepådiagnos"), någon som själv har diagnos, någon som är förälder och så det bästa av allt ett par stycken som tycker att adhd bara är trams utan att egentligen veta något och låta dem få en god stund av sändningstiden.

Sedan ställer man frågor enligt "1A" (fast man intervjuat via telefon, helt andra frågor) som till exempel "är det för mycket medicinering i gruppen", "tjänar inte läkemedelsföretagen bara pengar på de stackars barnen" (vilket läkemedelsföretag tjänar INTE pengar på medicin och i så fall på vilken sjukdom, skulle jag gärna vilja veta), "Frank, om du hade fått diagnosen när du var liten, hade du verkligen kunnat bli en så bra brottare", etc, etc. Bla, bla, bla...

Var är de nya frågorna?

Så som; hur är det att ha de här svårigheterna, vad behöver man hjälp med, hur ser din vardag ut, kan du berätta något som varit svårt för ditt barn, vad skulle du vilja ha av samhället, hur kan man göra för att få saker att fungera bättre för människor med funktionsnedsättningar inom det neuropsykiatriska funktionsområdet?

Är vi inte förbi frågorna som ställdes i programmet? Är det inte dags nu att ta det liiiiite vidare. Att prata om människorna, inte ifrågasätta dem. Att prata om vad vi, samhället behöver göra, inte om de skrivs ut för mycket medicin (för vilken människa i detta universum ger sitt barn medicin som det mår dåligt av eller som inte har någon effekt, eller för den delen kastar ut pengar på mediciner som inte gör någon nytta?).

Nej, om Belinda Olsson frågat mig om något som påverkat min dotter, vad jag tänker när jag tänker på min dotters skolgång och hennes svårigheter så hade jag kunnat berätta mycket (precis som Victoria, Madeleine och alla andra i studion som har personlig erfarenhet av eländet man behöver kämpa mot bara för att man är lite annorlunda).

Jag hade till exempel kunnat berätta om den morgonen i sjätte klass då jag följde min dotter till skolan. Hon ville visa sina klasskamrater valpen vi hade hemma hos oss. Dagen innan hade en annan klasskamrat haft med sig sin hundvalp och hela klassen hade varit framme och klappat, hälsat och pratat med valp och matte. Idag ville min dotter visa sin familjs nya valp. Vi gick dit, med valpen i famnen - bara för att uppleva att ingen av klasskamraterna ägnade min dotter och hennes valp en endaste liten blick. Alla vände tyst ryggen åt henne. På den tiden var den värsta mobbningen över för min dotter... På den tiden hade min dotters skola en fantastisk rektor som gjorde allt som stod i hennes makt att försvara min dotter mot mobbning, att ge henne plats. Och ändå...

Hur man tar sig vidare från en sådan kränkning, en sådan skymf den dagen i skolan, vet jag inte, men min dotter gjorde det, medan jag tog valpen och gick hem igen.

En fråga kring det kanske hade fått både David Ebenhardt och tv-publiken att ana vilket helvete människor med adhd och andra npf-svårigheter behöver genomlida - dagligen...

Det är som sagt, dags att ta debatten vidare, inte OM adhd,add, autism, aspergers finns utan VAD vi skall göra för att förändra samhället och skolan så att barn och vuxna med adhd, add, autism, aspergers och liknande kan få en chans att lyckas.

Det är dags nu.

Det är dags att ta debatten några kliv ur mögelgarderoben...