Fortsätt till huvudinnehåll

Får jag lov att presentera...:

Jag har ju lite semester från bloggen och bad er som läser min blogg att höra av er om ni vill "gästblogga" hos mig. Några av er har hört av er och en av dem är Pa Sandberg, som du läser mer av nedan. Kul blogg, tycker jag själv. Första gästbloggaren tar upp funderingar kring mycket av det jag skriver om, men ur perspektivet att inte ha närmare erfarenhet av npf-svårigheter. Intressant, roligt och välskrivet, tycker jag i alla fall. Gästbloggare nummer 1, Pa kommer här (och vill du läsa mer av honom så kan du gå in här):

Olika lika – eller Pappas nya klänning

Alla är olika. En del är mer olika än andra. En del är så olika att dom får en bokstav som visar hur olika de är. Andra får en hel rad. Så att de kan vara lite mer lika de andra som är lika olika.
Jag stannade och kände den på den somriga klänningen i den färgglada butiken. Den var fin. Verkligen.
Den skulle jag kunna ha på min dotters skolavslutning, sa jag med ett snett leende till Kloka gubben i granen, som dagen till ära lämnat sin gran för att följa mig till stan. Det är inte ofta man får in honom i vimlet. Han trivs inte riktigt i stan, framförallt inte utan riktiga, viktiga ärenden. Det hade inte vi. De var bara jag som tyckt att han borde komma ut bland folk. Jag är inte helt säker på varför, men det låter som nåt som är bra för enstöringar. Kanske.
Så här var vi, ute bland folk.
Jaha. Och nu? Undrade Kloka gubben när vi lämnat den färgglada butiken. Jag kände mig en aning förvirrad och hade inget bra svar. Men att titta på den glada regnbågsparaden kunde kanske roa, tänkte jag. Kloka gubben tittade, intresserat men utan en min.
Nu åker vi hem, sa han när de sista paljetterna och sambatakterna passerat.
Vi åkte hem.
Varför köpte du inte den där klänningen, undrade Kloka gubben några dagar senare när vi satt under granen och ryckte fjällen av varsin kotte. Jag såg framför mig hur jag, i min nya röda, gula, oranga luftigt böljande trasa med band över axlarna och min nya coola blåa keps på huvudet, frotterade mig med alla föräldrar på skolavslutningen. Hur mina försök att vara diskret och otillmärkelagd gick riktigt dåligt.
Hur skulle det sett ut, mumlade jag medan jag försökte komma på ett svar som lät bättre.
Du vågar inte, va?
Nej, jag vågar nog inte.
Du kunde köpt den och gått med i regnbågsparaden, föreslog gubben och tog upp en ny fräsch kotte från marken.
Men jag är ju inte bög, hörde jag mig själv säga.
Måste man vara det?
Nej, det måste man kanske inte. Men man måste vara annorlunda.
Och det är inte du? Som vill gå på skolavslutning i keps och klänning?
Jag vet inte. Jo, kanske. Men jag har ingen bokstav. Jag tillhör ingen formellt avvikande kategori.
Men du gillar att gå i kvinnokläder?
Nej, jag tyckte bara att just den klänningen var fin. Och den såg skön ut.
Kloka gubben ryckte försiktigt ett fjäll till från kotten och la det bland de andra. Det började bli en ansenlig hög nu.
Du då, undrade jag. Är du straight?
Det vet jag inte. Men jag vet att jag inte vill manifestera vem jag är i parader.
Du gillade inte regnbågsparaden?
Gillade och gillade. Den är säkert rolig för somliga. Men man kan vara udda, annorlunda, olika på många sätt. Men hur får man respekt för sina egenheter utan glitter, glamour och bokstavsbeteckningar? Utan en olikhetsgemenskap?
Men det är väl upp till var och en att vara som man vill?
Jaså? Varför går du inte på skolavslutning i klänning då?- Jag antar att jag skulle känna mig lite utanför.- Det antar jag också. Du tillhör en minoritet. Jag också, som håller till i en granjävel.Men vi är inte definierade med etiketter eller beteckningar. Vi har inga att vara olika tillsammans med. Kanske vill vi inte heller, inte jag i alla fall. Men jag vill ha respekt, utan att för den skull bli placerad i ett fack.
Gör inte alla det egentligen? Tillhör sina egna minoriteter?Precis! Fast många kämpar för någon slags grupptillhörighet så är vi alla olika. Det finns inga vanliga människor. Så det intressanta är inte vad man är utan vem man är.Men då är ju hela jämlikhetstanken, att behandla alla lika, fel. Det rättvisa och respektfulla borde alltså vara att behandla alla olika!Du börjar fatta, kompis, log Kloka gubben och slängde ifrån sig kotten. Ska vi åka och köpa din klänning nu?





En kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…