Fortsätt till huvudinnehåll

Inifrån ett utanförskap

Gästbloggare nummer två heter Elin och har en blogg som du kan gå in och läsa här. Elin är 32 år och hon fick diagnosen add för ett par år sedan. Hon lider också av social fobi och panikångest. Det vill hon att jag nämner i texten om henne.

Hur det är att leva med svårigheter som inte syns på utsidan beskriver hon bra i det här inlägget. Det är ungefär tio år mellan den första delen av texten och resten. Före och efter att hon fick ett namn på vad som gör att hon har svårt att få ihop saker som andra har lätt för.

Fast lättheter har hon, som att skriva en intressant och givande blogg som du kan läsa mer av här, till exempel...



Från livet.

Det är med sorg i hjärtat jag läser dom där nästan tio år gamla dagboksinläggen.
Dom är röriga men fulla med känslor.
Man läser mellan raderna redan då hur det var inuti.
Hur svårt det var med relationer.
Hur svårt det var att våga.
läser dom där nästan tio år gamla dagboksinläggen.
Dom är röriga men fulla med känslor.
Man läser mellan raderna redan då hur det var inuti.
Hur svårt det var med relationer.
Hur svårt det var att våga.




Den här texten är från 2003.
Då var jag 23 år.

Kopierar in en av dagboksinläggen:

" 16/3 2003

Inatt trodde jag att mitt hjärta skulle explodera.
Aldrig varit med om något liknande.
Tänk er en gammal tvättmaskin som ska till att
centrifugera. (svårt ord d där)
Skulle precis somna, och hjärtat löper amok.
Fy fan.

Det är slut på käringen snart.
Drömmar så förvirrade. Liten flicka vilse.


Så.. ännu en dag.
Läste i dagens Aftonblad att det är visst bra att skriva dagbok.

Jahaja.
Mm.
Kanske..
Men jag skriver för mycket tror jag. 
I alla fall tänker jag för mycket...
Sådant kan ju inte vara bra. 
Fast å andra sidan ska man väl vara glad att man har nåt att tänka med. 
Vissa tänker inte alls.
Eller så gör dom det.
Väldigt dåligt.
Eller jävligt bra.
Jag tänker jävligt dåligt för tillfället. På fel saker.
Sånt som jag mår dåligt av.
Men någon gång per dag så känner jag mig glad.
Att kanske...

Jag vill bara att jag ska få kunna visa vad jag kan, vill och är.
Kanske man får visa det. Kanske inte.
 
Ska försöka somna utan att dö ikväll. 

Natti.
 

Lillstrump med dom dära fräknerna"

.....


Blev ifrågasatt utav mor häromdagen när vi kom in på att prata om helgen innan.
Att jag kände mig så trött efter.
"- Hur kan det blivit så just nu då? Så var du väl inte när du var liten?"

Jag vet inte. Det märks väl på olika sätt.
Man kanske hade lättare att "stänga" av då?
Eller om det är något med medicinen.. Vad vet jag..?
(Som gör mig tröttare nu alltså).

Men jag vet att jag har alltid gått undan om vi haft främmande.
Eller om vi varit någonstans.
Jag säger inte så mycket.
Lyssnar gärna på andras historier.

Jag kommer inte ihåg allt från hur jag kände och upplevde sådana tillfällen när jag var liten.
Ibland kommer jag inte ihåg vad jag gjorde dagen innan ens.
Därav mitt fotointresse tror jag också.
Jag har mitt egna minne i kameran. 


Ville och jag träffade Storebror igår förmiddag - vilket kärt återseende.
Vi har inte sett honom på flera veckor känns det som pga festivalen i stan.
Han frågade han hur det var med mig och så där.
Svarade "-Jag är lite seg"

Sedan skämdes jag lite.

Jag kan väl  inte vara  trött?

Min kära storebror hade som vanligt alltid sina solglasögon på - men man såg igenom solglasögonen hur trött HAN var efter P&L festivalen.



Jag kan inte ens förstå hur mycket han jobbar.
Och ibland är det svårt att förklara varför jag inte vågade ge mig in bland funktionärerna och jobba.
När jag ser på bilder från festivalen och ser alla dessa människor som "är som dom ska" känner jag mig helt främmande att kunna tänka mig vara där med dom bland myllret utav människor.
Jag kunde lika gärna sitta på månen och titta ner på jorden och se ut som engrön gubbe.
Jag vet inte hur man gör sådant?
Ärligt.
Jag skulle vilja.

Ibland blir jag sur som en femåring och tycker han jobbar för mycket.
Han och jag som umgicks jättemycket innan han kom tillbaka ut till arbetslivet.
Nu är det flera år sedan förstås.

Det kanske är lite egoistiskt utav mig?
Jag är jätteglad och stolt över det han gör.
Att få jobba med det som är HAN.
Han har rest till olika länder. Får jobba med musik.
Mycket jobb - men han tycker om det.

Men jag tänker att det är väl klart man saknar någon man tycker om och hade så kul med?

Vi var ganska lika då.

Nyinflyttade.
Man hade inte så mycket att göra.
Sedan blev det galor.
Vin, musik och vänner.
Det blev vänners vänner och nya ansikten.
Jag tycker om människor - det är inte det.

Men någonstans där kom jag av mig och blev aldrig en av dom på det viset som dom är.
Det är absolut ingens fel.

Minns bara att jag tyckte att alla var så GLADA och SOCIALA.
Jag förstår inte riktigt hur man gör.
Jag försökte hänga med, vi hade så roligt.
Man hade inte något annat att göra heller på helgerna.
Tyckte inte om att vara helt ensam heller med mina stora tankar.

När jag bodde på "Hoppet" på Hushagen så hade jag gärna galej hemma hos mig.
Jag kunde vara jätteglad, pirrig och se verkligen se fram emot att folk kom hem till mig.
Vi lyssnade på musik, drack vin, pratade och dansade i soffan.
Men mer och mer blev det alldeles som jag fick "kalla fötter" och blåste av.





Det är nog den där utanförskapskänslan som är svår att förklara.
Vet inte själv varför den finns.

Att man känner sig som den där konstiga pricken.
Och det där med relationer.

Nu har jag inte ens någon på gång.
Det är skönt.

Jag har aldrig varit någon som gått från ett förhållande till ett nytt.
Att bara ha någon för att.
Det är inte min grej.
Då klarar jag mig själv.

Nu är jag 32 år och trodde väl livet skulle vara lite mer än det här.

Men jag försöker få till något.

Vet inte vad det här inlägget vill egentligen.
Det blev en liten kärleksförklaring till min storebror och tankar på hur det varit.

Nu har jag ju en hel familj som finns där.
Men just den här historien utav mitt liv finns min bror med så mycket.


En kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …