Fortsätt till huvudinnehåll

Lagom med krav

Om mindre än en vecka börjar skolan för många barn och ungdomar i Sverige. I och med skolstarten är det många måsten som dyker upp. Många måsten, svåra måsten kan göra vardagens liv svårt att leva. Att gå upp tidigt, att klä på sig, att äta frukost, att komma iväg i tid, att träffa klasskamrater, att sitta still och lyssna, att räcka upp handen, att orka vara med hela lektionen utan att "tappa det", att göra läxan, att gå på fritids, att börja jobba (om man slutat skolan) att gå och lägga sig i tid, att somna. 
När det inte blir som man tänkt, som andra förväntar sig, som vardagens liv är för det flesta - känns det jobbigt. Man blir arg och ledsen, frustrerade och får dåligt samvete. Vad gör jag för fel? Vad gör mitt barn för fel? Varför är det så här? Så fortsätter man att kämpa och kämpa och ändå fungerar det inte som för de flesta. 
Man måste acceptera att det är så och man måste se fördelarna med hur sonen/dottern är och vad sonen/dottern kan. Då blir vardagens liv lättare.
Man måste hitta strategier som fungerar för familjen, för sonen, för dottern. Då fungerar vardagens liv bättre.
Man måste sluta jämföra sin familj med andras, man måste sluta ha dåligt samvete.
Så måste man tänka bort måstena också. Det är viktigt! Om mitt barn kommer försent till skolan så går inte jorden under för det. Läraren måste vara insatt i att barnet ofta kommer för sent och inte skuldbelägga. Då blir det enklare att komma i tid eller över huvud taget till skolan. 
Att komma till skolan - kan vara det korta målet.
Att komma i tid till skolan - kan vara nästa mål.
Att växa upp och vara stolt över sig själv och sina kunskaper/tillgångar, att bli en någorlunda lycklig och hel människa måste vara det övergripande målet!
Alla är bra på något, alla har tillgångar, alla måste få tillgång till sina tillgångar. 
Ställ lagoma krav nu inför skolstarten, både på dig, ditt barn (och om du är lärare) på din elever!
Lycka till! .
2 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…