Fortsätt till huvudinnehåll

Om fågel, fisk eller mittemellan...

Det kom en fråga till mig som jag vill ta upp här. Mejlet lyder så här:

"Jag läser mycket på din blogg och det är tunga saker du tar upp, tänker mycket på det på dagarna. En sak som jag funderar över är hur man hanterar situationer som händer "bråk" och man får en version berättat av sitt barn, men sedan när man hör sig för med andra och man börjar undra om är det sanning eller en ren förbenad lögn som sitt barn har berättat. Det är en balansgång för man vill få det berättat och inte "att det spelar ingen roll vad jag säger för du tror mig inte ändå. Eller kan man bli så blockerad att man får ihop en händelse av ren skräck? Kan tillägga att det kommer lite mer info varje gång man frågar och man undrar varför sa du inget tidigare, Nej jag har ju sett hur det kan gå för ibland berättar ni vidare till skolan. Vi har även erfarenhet av att skolan säger att ett barn är i skolan fast han står bredvid, så även vi föräldrar tar lärarnas "sanning" med en nypa salt."

Mejlet tangerar i mycket det jag tog upp igår som handlade om att det är så svårt att hitta ett sätt där samarbetet och tron på den andra "parten" kring barnet med npf-svårigheter fungerar utan missförstånd och negativa tankar.

De stora, allvarliga händelserna, utsattheten upplever många barn i skolan. Som förälder är man sällan med i skolan när saker händer. Man finns hemma och kan bara försöka tolka och förstå det som barnet berättar och det som man, förhoppningsvis får hem på mejl eller via telefonsamtal från barnets lärare. Ibland eller ofta är barnets upplevelse helt annorlunda än den versionen föräldern får höra av läraren. Ibland är versionerna mer lika. 

Vad är då "sant" och vad är "falskt"? "Fågel" eller "fisk? Eller "mittemellan"? Finns det någon sanning och hur får man i så fall reda på den? Många barn undviker att berätta det som är jobbigt i skolan, för känslan är att det bara blir jobbigare av att berätta. Andra berättar allt. Åter andra berättar allt plus lite till. Hur man än berättar så är känslan sann. Det barnet upplever är sant, även om upplevelsen inte alltid är den samma som det som läraren upplever. 

Ju mer svårigheter man har med att ta in och processa intryck, desto svårare är det att förklara vad man upplevt. 

Det är svårt att veta om det är fågel eller fisk när barnet berättar om upplevelser. Det går aldrig att veta, eftersom sanningen alltid sitter i betraktarens öga. Viktigast är nog att veta att det är svårt  för att inte säga omöjligt att riktigt veta vad som är sant och vad som inte är det och gå på magkänslan när man träffas. Försöka hitta ett samarbete där man kan ringa och ta upp saker inte fungerar, men också oerhört viktigt att höra av sig när det går bra - och berätta om det. 

Det är inte alltid så att "sanningen är någonstans mittemellan". Sanningen kan vara fågel eller fisk också. Barnets upplevelse är alltid sann. När barnet upplever att saker inte är bra måste vi vuxna vara vuxna nog att hjälpa barnet till en bättre känsla av kommande upplevelser och inte känna oss kränkta och gå till försvar. 

Upplevelsen är viktig för barnet, för föräldern och för läraren. För att det skall fungera kring barnet måste vi alla göra vårt bästa och lägga bort prestige och negativa känslor. Ingen tjänar, nämligen på det!

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …

"Bakbind inte lärarna"

På GP´s ledarsida skriver man idag att lärare måste få möjlighet att ta ut stökiga elever ur klassrummet. Att man, som man gör i England måste ha mer konsekvenser att ta till i skolans värld. Läs ledaren här. Kritiken mot Bo Hejlskov Elvén skiner lite lätt igenom i artikeln. Man tror helt enkelt inte helt på vad psykologen Hejlskov predikar runt om i landet för lärare och andra människor som arbetar med människor i beroende.

Jag kan förstå att man som journalist tänker att jag som lärare vill ha redskap för att stoppa jobbiga situationer när de uppkommer i mitt klassrum. Att jag behöver konsekvenser! Men konsekvensbemötande fungerar bara på elever som klarar av att tänka, inte bara i nutid och dåtid, men framförallt i framtid. Därför är konsekvenspedagogik värdelös. De elever som vi uppfinner konsekvenserna för - klarar inte av/har inte förmåga att förstå konsekvenserna.

Konsekvensbemötande är det enklaste sättet att bedriva pedagogik på. I sin sämsta form kan man också kalla det för …

Vad kan vi göra hemma?

Frågan kom från ett par förtvivlade föräldrar som jag träffade för ett tag sedan. Skolan fungerade inte för deras barn. Hen hamnade ofta i konflikter. Pedagogerna visste inte hur de skulle göra och hela skoldagen blev därför jobbig för barnet. När sedan föräldrarna kom för att hämta sitt barn fick de ofta höra om saker som barnet gjort. Detta i sin tur gjorde att föräldrarna skällde på barnet när de kom hem.  Barnet mådde naturligtvis inget vidare, precis som barn som har det tufft i skolan, alltid gör.  Vad kan vi göra hemma? Frågan var så klok och den är så viktig att ställa sig, både som förälder, men också som pedagog.  Du kan försöka, som förälder och som pedagog, att fokusera på vad du kan göra för att stärka barnet. Fundera på vad som är bäst för ditt barn/din elev, ställ din egen frustration och ilska vid sidan av, om du kan. Barnet blir inte stärkt av att hen hör dig klaga på barnets föräldrar eller pedagoger. Du kan lyssna på ditt barn/din elev, utan att döma ditt barn eller…