Om fågel, fisk eller mittemellan...

Det kom en fråga till mig som jag vill ta upp här. Mejlet lyder så här:

"Jag läser mycket på din blogg och det är tunga saker du tar upp, tänker mycket på det på dagarna. En sak som jag funderar över är hur man hanterar situationer som händer "bråk" och man får en version berättat av sitt barn, men sedan när man hör sig för med andra och man börjar undra om är det sanning eller en ren förbenad lögn som sitt barn har berättat. Det är en balansgång för man vill få det berättat och inte "att det spelar ingen roll vad jag säger för du tror mig inte ändå. Eller kan man bli så blockerad att man får ihop en händelse av ren skräck? Kan tillägga att det kommer lite mer info varje gång man frågar och man undrar varför sa du inget tidigare, Nej jag har ju sett hur det kan gå för ibland berättar ni vidare till skolan. Vi har även erfarenhet av att skolan säger att ett barn är i skolan fast han står bredvid, så även vi föräldrar tar lärarnas "sanning" med en nypa salt."

Mejlet tangerar i mycket det jag tog upp igår som handlade om att det är så svårt att hitta ett sätt där samarbetet och tron på den andra "parten" kring barnet med npf-svårigheter fungerar utan missförstånd och negativa tankar.

De stora, allvarliga händelserna, utsattheten upplever många barn i skolan. Som förälder är man sällan med i skolan när saker händer. Man finns hemma och kan bara försöka tolka och förstå det som barnet berättar och det som man, förhoppningsvis får hem på mejl eller via telefonsamtal från barnets lärare. Ibland eller ofta är barnets upplevelse helt annorlunda än den versionen föräldern får höra av läraren. Ibland är versionerna mer lika. 

Vad är då "sant" och vad är "falskt"? "Fågel" eller "fisk? Eller "mittemellan"? Finns det någon sanning och hur får man i så fall reda på den? Många barn undviker att berätta det som är jobbigt i skolan, för känslan är att det bara blir jobbigare av att berätta. Andra berättar allt. Åter andra berättar allt plus lite till. Hur man än berättar så är känslan sann. Det barnet upplever är sant, även om upplevelsen inte alltid är den samma som det som läraren upplever. 

Ju mer svårigheter man har med att ta in och processa intryck, desto svårare är det att förklara vad man upplevt. 

Det är svårt att veta om det är fågel eller fisk när barnet berättar om upplevelser. Det går aldrig att veta, eftersom sanningen alltid sitter i betraktarens öga. Viktigast är nog att veta att det är svårt  för att inte säga omöjligt att riktigt veta vad som är sant och vad som inte är det och gå på magkänslan när man träffas. Försöka hitta ett samarbete där man kan ringa och ta upp saker inte fungerar, men också oerhört viktigt att höra av sig när det går bra - och berätta om det. 

Det är inte alltid så att "sanningen är någonstans mittemellan". Sanningen kan vara fågel eller fisk också. Barnets upplevelse är alltid sann. När barnet upplever att saker inte är bra måste vi vuxna vara vuxna nog att hjälpa barnet till en bättre känsla av kommande upplevelser och inte känna oss kränkta och gå till försvar. 

Upplevelsen är viktig för barnet, för föräldern och för läraren. För att det skall fungera kring barnet måste vi alla göra vårt bästa och lägga bort prestige och negativa känslor. Ingen tjänar, nämligen på det!