Samarbete och skilsmässor

Jag sitter här själv på jobbet och filosoferar lite över att vara mamma till en tjej med npf-diagnoser och att vara lärare till barn med npf-diagnoser. Det är två olika roller som inte går att sammanlikna riktigt. Det blir ofta fel och missförstånd mellan personal och föräldrar och det beror på att det är så svårt att lyckas. Ibland beror det på att man har för lite kunskap och ibland beror det på att man inte förstår och därför inte vill, men ofta beror det mesta på att det är så svårt, det är ju liksom det som är själva funktionsnedsättningen.

Det blir ofta "grus i maskinerit"därför, men det är så oerhört viktigt att det inte blir som i många skilsmässor. Att man säger att man vill det bästa för barnet, men så blir man så känslomässigt engagerad och börjar misstänka den andra föräldern så när man egentligen skall stötta vandra för att barnet skall få det så bra som möjligt, så sänker man den andra i kommentarer och tankar. Då vinner man i det korta loppet. Man får ur sig frustration, men man ger barnet mindre chans att lyckas med sin relation till den andra parten.

Så där ser det alldeles för ofta ut i skilsmässor. Föräldrar som egentligen vill sitt barn det bästa, gör fällben för barnet för att känslorna tar över. Det är vi vuxna som måste vara vuxna och som måste räkna ut vad som är bäst för barnet, även om vi själva inte alltid mår bäst av det.

Man kan sammanlikna relationen mellan förälder och lärare när det inte fungerar, som en skilsmässa. Det är det värsta som kan hända barn med diagnoser. De, om några barn, behöver att relationen fungerar. Det är allas ansvar att se till att det fungerar.

Det som kan göra det extra svårt när man tolkar barn med diagnoser, vad de ser och vad de upplever, är att det väldigt ofta blir vågdalar och vågtoppar ofta och mycket mer än hos barn som inte har npf-diagoser. De har tunna membran till omvärlden som gör att så mycket påverkar dem - hela tiden. Och det påverkar oss som föräldrar.

Jag brukar använda mig av SOAS-tekniken när det gäller saker som rör min dotter. Jag vet numera, att det hon tolkar som väldigt jobbigt och sådant som gör henne upprörd inte behöver röra upp himmel och hav för mig. Om det ändå gör det så brukar jag

S Stanna upp
O Observera vad som sägs och vad som har hänt
A Acceptera (i alla fall försöker jag acceptera saker så gott det går)
S Sedan, när det gått en tid, kanske ett dygn eller så väljer jag att Släppa eller Stoppa (och ofta när det gått ett tag, när inte känslan, men förnuftet tar överhand så väljer jag att släppa för det är så sällan som man löser något genom att säga a"Stopp").

Hur gör du?