Fortsätt till huvudinnehåll

Samarbete och skilsmässor

Jag sitter här själv på jobbet och filosoferar lite över att vara mamma till en tjej med npf-diagnoser och att vara lärare till barn med npf-diagnoser. Det är två olika roller som inte går att sammanlikna riktigt. Det blir ofta fel och missförstånd mellan personal och föräldrar och det beror på att det är så svårt att lyckas. Ibland beror det på att man har för lite kunskap och ibland beror det på att man inte förstår och därför inte vill, men ofta beror det mesta på att det är så svårt, det är ju liksom det som är själva funktionsnedsättningen.

Det blir ofta "grus i maskinerit"därför, men det är så oerhört viktigt att det inte blir som i många skilsmässor. Att man säger att man vill det bästa för barnet, men så blir man så känslomässigt engagerad och börjar misstänka den andra föräldern så när man egentligen skall stötta vandra för att barnet skall få det så bra som möjligt, så sänker man den andra i kommentarer och tankar. Då vinner man i det korta loppet. Man får ur sig frustration, men man ger barnet mindre chans att lyckas med sin relation till den andra parten.

Så där ser det alldeles för ofta ut i skilsmässor. Föräldrar som egentligen vill sitt barn det bästa, gör fällben för barnet för att känslorna tar över. Det är vi vuxna som måste vara vuxna och som måste räkna ut vad som är bäst för barnet, även om vi själva inte alltid mår bäst av det.

Man kan sammanlikna relationen mellan förälder och lärare när det inte fungerar, som en skilsmässa. Det är det värsta som kan hända barn med diagnoser. De, om några barn, behöver att relationen fungerar. Det är allas ansvar att se till att det fungerar.

Det som kan göra det extra svårt när man tolkar barn med diagnoser, vad de ser och vad de upplever, är att det väldigt ofta blir vågdalar och vågtoppar ofta och mycket mer än hos barn som inte har npf-diagoser. De har tunna membran till omvärlden som gör att så mycket påverkar dem - hela tiden. Och det påverkar oss som föräldrar.

Jag brukar använda mig av SOAS-tekniken när det gäller saker som rör min dotter. Jag vet numera, att det hon tolkar som väldigt jobbigt och sådant som gör henne upprörd inte behöver röra upp himmel och hav för mig. Om det ändå gör det så brukar jag

S Stanna upp
O Observera vad som sägs och vad som har hänt
A Acceptera (i alla fall försöker jag acceptera saker så gott det går)
S Sedan, när det gått en tid, kanske ett dygn eller så väljer jag att Släppa eller Stoppa (och ofta när det gått ett tag, när inte känslan, men förnuftet tar överhand så väljer jag att släppa för det är så sällan som man löser något genom att säga a"Stopp").

Hur gör du?
2 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Vad kan vi göra hemma?

Frågan kom från ett par förtvivlade föräldrar som jag träffade för ett tag sedan. Skolan fungerade inte för deras barn. Hen hamnade ofta i konflikter. Pedagogerna visste inte hur de skulle göra och hela skoldagen blev därför jobbig för barnet. När sedan föräldrarna kom för att hämta sitt barn fick de ofta höra om saker som barnet gjort. Detta i sin tur gjorde att föräldrarna skällde på barnet när de kom hem.  Barnet mådde naturligtvis inget vidare, precis som barn som har det tufft i skolan, alltid gör.  Vad kan vi göra hemma? Frågan var så klok och den är så viktig att ställa sig, både som förälder, men också som pedagog.  Du kan försöka, som förälder och som pedagog, att fokusera på vad du kan göra för att stärka barnet. Fundera på vad som är bäst för ditt barn/din elev, ställ din egen frustration och ilska vid sidan av, om du kan. Barnet blir inte stärkt av att hen hör dig klaga på barnets föräldrar eller pedagoger. Du kan lyssna på ditt barn/din elev, utan att döma ditt barn eller…