Fortsätt till huvudinnehåll

Pysparagrafen och funktionshinder

Det finns en lösning att ta till när det gäller att sätta betyg på elever med funktionshinder (jag tycker, precis som Christopher Gillberg att "funktionsnedsättning" är ett mycket mer nedsättande ord av en människa som har svårigheter än "funktionshinder" = något som hindrar en i ens vardag på grund av att man blir hindrad snarare än att man är "nedsatt". Jag kommer därför att återgå till att skriva "funktionshinder" istället för "funktionsnedsättning" som jag ändrade till när det plötsligt blev politiskt inkorrekt att säga "funktionshindrad"...

Man kan inte och bör inte jämföra elever med funktionshinder med barn utan andra hinder i sin vardag än det att vara människa. Staten har sett till att man kan visa hänsyn när det gäller att bedöma. Man ska kunna räkna bort de bitar av en bedömning som eleven inte klarar av på grund av sitt funktionshinder. Det kallas för att man kan "pysa en elev". En elev som inte kan springa skall därför inte bedömas (och därmed misslyckas) i hur fort den kan springa och hur högt den kan högt den kan hoppa i ämnet idrott, för att ta ett exempel. 

Vi lärare använder pysparagrafen alldeles för sällan och för lite och för sent, om du frågar mig vad jag tycker. Vi behöver pysa mer, oftare och tidigare, tycker jag. 

Inte sällan pyser vi när väl betygen skall sättas. "Kan vi pysa den här eleven", säger vi i bästa fall när vi sitter och skriver in betygen - men bedömningen kring vad som eventuellt skall pysas på en elev skall göras när eleven börjar sitt läsår på skolan. Vilka bitar skall vi pysa och hur skall vi göra det, är frågor som vi behöver ställa oss INNAN eleven börjar sin termin och vi skall bedöma. Vi pyser för sällan och för lite. Vi är så oroliga för att göra fel att vi hellre "fäller än friar" en elev. 

Jag minns när min dotter gick på mellanstadiet. Ett av de ämnen som fungerade. Ett av få ämnen som hon älskade var slöjden. Hon var duktig i slöjd, tyckte läraren. Det var bara en liiiiiiiiten bit i träslöjden som gjorde att min dotter eventuellt inte kunde få något betyg alls. 

- Hon måste kunna berätta för klassen vad hon har gjort i slöjden och varför hon har gjort det, det står i betygskriterierna, sa den trevliga och duktiga, men något nitiska slöjdläraren. 

Jag tänker efteråt på det där att det borde ha pysts för länge sedan i det ämnet för min dotter som på grund av sina svårigheter har väldigt svårt för, för att inte säga omöjligt, att prata inför fler människor än två. Att hon dessutom var mobbad i gruppen gjorde inte saken bättre precis. Efter mycket diskuterande fram och tillbaka blev min dotter godkänt. Vi kom fram till att hon kunde prata inför ett par elever som hon kände sig trygg inför och inför sin lärare. Det gick bra, men det var inte tillräckligt bra, egentligen, enligt läraren. 

Där borde man ha pyst långt innan. Om man haft kunskap om min dotters svårigheter och motivet till att kunna pysa en elev så hade det varit självklart att göra just det, pysa i  det ämnet. 

Jag hoppas att vi, lärare, blir bättre på det, att visa hänsyn och ge elever som gör sitt bästa, men inte kan göra på samma sätt som sina klasskamrater chans att också få glänsa genom att pysa dem i sina svårigheter. 

Dessutom kommer jag att börja säga funktionshindrad igen för det att vara "hindrad" från något/av något låter betydligt trevligare än att vara "nedsatt". Hindrad är man ju bara så länge man blir just hindrad av omgivningen som inte förstår en - annars är man ju inte hindrad.

Kvällens vädjan blir till alla lärare; börja använda pysparagrafen i början av läsåret istället för i slutet och börja använda den mycket mer än vad du gör nu, för elevernas rättvisas skull.

Till alla andra: Börja säga funktionshindrad - igen. Vem var det egentligen som kom på att man skulle ändra benämningen och varför, Socialstyrelsen, eller...?
6 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Vad kan vi göra hemma?

Frågan kom från ett par förtvivlade föräldrar som jag träffade för ett tag sedan. Skolan fungerade inte för deras barn. Hen hamnade ofta i konflikter. Pedagogerna visste inte hur de skulle göra och hela skoldagen blev därför jobbig för barnet. När sedan föräldrarna kom för att hämta sitt barn fick de ofta höra om saker som barnet gjort. Detta i sin tur gjorde att föräldrarna skällde på barnet när de kom hem.  Barnet mådde naturligtvis inget vidare, precis som barn som har det tufft i skolan, alltid gör.  Vad kan vi göra hemma? Frågan var så klok och den är så viktig att ställa sig, både som förälder, men också som pedagog.  Du kan försöka, som förälder och som pedagog, att fokusera på vad du kan göra för att stärka barnet. Fundera på vad som är bäst för ditt barn/din elev, ställ din egen frustration och ilska vid sidan av, om du kan. Barnet blir inte stärkt av att hen hör dig klaga på barnets föräldrar eller pedagoger. Du kan lyssna på ditt barn/din elev, utan att döma ditt barn eller…