fredag 2 november 2012

Pysparagrafen och funktionshinder

Det finns en lösning att ta till när det gäller att sätta betyg på elever med funktionshinder (jag tycker, precis som Christopher Gillberg att "funktionsnedsättning" är ett mycket mer nedsättande ord av en människa som har svårigheter än "funktionshinder" = något som hindrar en i ens vardag på grund av att man blir hindrad snarare än att man är "nedsatt". Jag kommer därför att återgå till att skriva "funktionshinder" istället för "funktionsnedsättning" som jag ändrade till när det plötsligt blev politiskt inkorrekt att säga "funktionshindrad"...

Man kan inte och bör inte jämföra elever med funktionshinder med barn utan andra hinder i sin vardag än det att vara människa. Staten har sett till att man kan visa hänsyn när det gäller att bedöma. Man ska kunna räkna bort de bitar av en bedömning som eleven inte klarar av på grund av sitt funktionshinder. Det kallas för att man kan "pysa en elev". En elev som inte kan springa skall därför inte bedömas (och därmed misslyckas) i hur fort den kan springa och hur högt den kan högt den kan hoppa i ämnet idrott, för att ta ett exempel. 

Vi lärare använder pysparagrafen alldeles för sällan och för lite och för sent, om du frågar mig vad jag tycker. Vi behöver pysa mer, oftare och tidigare, tycker jag. 

Inte sällan pyser vi när väl betygen skall sättas. "Kan vi pysa den här eleven", säger vi i bästa fall när vi sitter och skriver in betygen - men bedömningen kring vad som eventuellt skall pysas på en elev skall göras när eleven börjar sitt läsår på skolan. Vilka bitar skall vi pysa och hur skall vi göra det, är frågor som vi behöver ställa oss INNAN eleven börjar sin termin och vi skall bedöma. Vi pyser för sällan och för lite. Vi är så oroliga för att göra fel att vi hellre "fäller än friar" en elev. 

Jag minns när min dotter gick på mellanstadiet. Ett av de ämnen som fungerade. Ett av få ämnen som hon älskade var slöjden. Hon var duktig i slöjd, tyckte läraren. Det var bara en liiiiiiiiten bit i träslöjden som gjorde att min dotter eventuellt inte kunde få något betyg alls. 

- Hon måste kunna berätta för klassen vad hon har gjort i slöjden och varför hon har gjort det, det står i betygskriterierna, sa den trevliga och duktiga, men något nitiska slöjdläraren. 

Jag tänker efteråt på det där att det borde ha pysts för länge sedan i det ämnet för min dotter som på grund av sina svårigheter har väldigt svårt för, för att inte säga omöjligt, att prata inför fler människor än två. Att hon dessutom var mobbad i gruppen gjorde inte saken bättre precis. Efter mycket diskuterande fram och tillbaka blev min dotter godkänt. Vi kom fram till att hon kunde prata inför ett par elever som hon kände sig trygg inför och inför sin lärare. Det gick bra, men det var inte tillräckligt bra, egentligen, enligt läraren. 

Där borde man ha pyst långt innan. Om man haft kunskap om min dotters svårigheter och motivet till att kunna pysa en elev så hade det varit självklart att göra just det, pysa i  det ämnet. 

Jag hoppas att vi, lärare, blir bättre på det, att visa hänsyn och ge elever som gör sitt bästa, men inte kan göra på samma sätt som sina klasskamrater chans att också få glänsa genom att pysa dem i sina svårigheter. 

Dessutom kommer jag att börja säga funktionshindrad igen för det att vara "hindrad" från något/av något låter betydligt trevligare än att vara "nedsatt". Hindrad är man ju bara så länge man blir just hindrad av omgivningen som inte förstår en - annars är man ju inte hindrad.

Kvällens vädjan blir till alla lärare; börja använda pysparagrafen i början av läsåret istället för i slutet och börja använda den mycket mer än vad du gör nu, för elevernas rättvisas skull.

Till alla andra: Börja säga funktionshindrad - igen. Vem var det egentligen som kom på att man skulle ändra benämningen och varför, Socialstyrelsen, eller...?

6 kommentarer:

gorilla sa...

Det är lite av ett generellt problem i skolan tycker jag att man inte tänker efter från början utan bara släcker bränder i slutet.

En fara med pysandet kan vara att man låter elever helt slippa sådant som är jobbigt vilket då leder till att de fortsätter att hamna efter och inte kan ta sig in på banan senare. Jag får t.ex. själv slåss för att mitt barn ska delta i musikundervisningen (och naturligtvis få rätt hjälp för att göra det) och möter ofta attityden "men musiken är ju inte så viktig, låt henne slippa". Men om hon inte deltar i några musiklektioner på låg- och mellanstadiet, hur ska hon då plötsligt kunna komma ikapp jämnåriga på högstadiet? Så himla kortsiktigt tänk och det retar mig till vansinne att man istället för att hitta lösningar bara låter det vara, lite i pysandets namn.

Sedan är det där med värdeord aldrig lätt. Tanken att använda nedsättning var väl att signalera att det inte är en total oförmåga, bara något man har lite svårare för. En annan tanke, som jag faktiskt gillar, är tanken att det är samhället som är funktionshindret, inte människan.

Samma sak med ordet autistisk. Är en person autistisk eller har en person autism? Olika personer föredrar olika benämningar. Jag har försökt vara noga med att säga att dottern har autism men lutar nu mer och mer åt att säga att hon är autistisk. Den genomsyrar ju hela hennes personlighet, mestadels positivt, så varför inte? Det är inget att skämmas för precis.

Anonym sa...

Jag brukar säga "funktionsvariationer" istället. Tycker att det ordet beskriver bättre beskriver utan att vara nedsättande eller nedlåtande. Vi har ju alla variationer i vårt sätt att fungera. Tack förresten för att underbar blogg. Läser så ofta jag kan.
Kram Anette

Anonym sa...

Vi får bara använda pysparagrafen vid bedömning inte i undervisningen. Alla barn ska sträva mot alla kunskapskrav genom det centrala innehållet oavsett funktionshinder annars bryter vi mot skollagen...

lovidora sa...

Hej Malene!
Läs görna mitt blogginlägg Om betyg.

Kram Lovisa

Anonym sa...

Det skulle nog inte behöva pysas om man i god tid insåg vilken hjälp en elev kan tänkas behöva, det som man så fint skriver om i styrdokumenten - att undervisningen inte behöver se likadan ut för alla. Ta t.ex. det som Malene berättar om sin dotter och träslöjden....Om man ser det enligt vad som sägs i styrdokument borde det inte ens vara ett problem och en kamp att hitta ett alternativt sätt att tala om hur man gjort sin träslöjds grej. Då skulle man inte heller behöva pysa!

anna sa...

vad arg jag blir när jag läser om din dotters betyg i slöjd! varför ska det ingå i ett slöjdbetyg att kunna prata inför grupp?! SJUKT.

påminner mig om när jag bara fick VG i svenska B på gymnasiet, trots att jag fått MVG på nationella provet som enligt vår lärare skulle avgöra betyget. motiveringen var att jag aldrig sa något på lektionerna (jag hade dock MVG i alla skriftliga uppgifter). då visste jag dessvärre inte om att jag hade asperger, bara att jag inte klarade att prata inför fler än två personer.

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...