Våga fråga

Två mammor träffas. Föräldrarna har var sin dotter. Döttrarna är vänner, men ibland fungerar det inte. Det ena barnet har en funktionsnedsättning. Mammorna pratar om ditt och om datt. Och om datt och ditt.

Ingen pratar om det som är viktigt. Det att det inte alltid fungerar. Det att det ena barnet har svårigheter. Om hur barnen har det med varandra. 

Den ena mamman, mamman till barnet med npf kastar ut en trevare. 

- Min dotter är på läger denna helgen, hon är det en gång i månaden.

Den andra mamman parerar lika skickligt som boxaren som duckar för motståndarens hårda vänsterkrok.

Den ena mamman frågar hur det går för den andra mammans dotter i skolan.

Den andra mamman svarar, pratar ett tag om skolan för att sedan hoppa vidare på ett helt annat ämne.

Den andra mamman vill inte komma in på känsliga ämnen, hon vill inte riskera att hamna i en pinsam situation. Vill inte, vågar inte fråga hur det är för barnet med funktionsnedsättning. Vill inte fråga, vågar inte fråga hur det är.

Dansar undan, parerar för känsliga ämnen. Precis som den skicklige boxaren.

Mamman med barnet som har npf står kvar och undrar varför det blir så här. Varför vågar man inte fråga, varför vill man inte bry sig.

- Jag vill ju förklara och jag tror att den andra vill förstå.

Egentligen.