Vi pratade om att skriva en bok

Jag kände en flicka som inte finns längre. Hon fick inte den hjälp hon behövde, när hon behövde. Hon behövde mycket hjälp, men man förstod inte det. Hon hade så mycket positivt inom sig, men det mörka tog ofta över. Vi pratade om att skriva en bok om hennes minnen, hennes uppväxt. Vi började samla texter. Hon skrev och så skickade hon till mig. Jag tänkte att det skulle kännas bra för henne, men det blev jobbigt att minnas så vi tog en paus. Nu finns hon inte längre, men hon fanns och jag vill att ni skall veta att hon hade kunnat vara en tillgång och hon hade kunnat göra massor av bra saker om hon fått hjälp och stöd. Den här texten skrev och skickade hon till mig en gång. Hon finns inte längre, men hon fanns. Det vill jag att ni skall veta. Det är hon värd.


"På eftermiddagen steg jag som vanligt in genom grinden till mitt och mammas hus efter att skolbussen släppt av mig. Jag lade genast märke till att något inte var som det brukade, Alex (mitt svartvita yrväder till hund) satt inte vid grinden och väntade som han brukade. Under tiden jag gick på den stenbelagda trädgårdsgången från grinden fram till verandatrappen och sedan vidare fram till dörren så undrade jag över varför min mamma inte släppte ut honom, hon måste ju vara hemma, hon var ju alltid hemma.

Till min stora förvåning var dörren låst, mamma var alltså inte hemma. Vart kunde hon vara? Under mitt tolvåriga liv hade det aldrig förr hänt att mamma inte var hemma utan att hon hade förvarnat mig om det först. Det var överhuvudtaget väldigt sällsynt att hon inte var hemma. Alltså fiskade jag snopet upp extranyckeln från dess gömställe och låste upp dörren. Inne i huset var det tomt och öde. Alex var inte heller hemma. Jag kände mig helt ställd. Vad skulle jag göra nu? Vart var mamma?

Jag kommer inte ihåg ifall det var jag som en liten stund senare ringde min farmor för att fråga om hon visste vart mamma var eller om det var min farmor som ringde till mig och jag bara svarade. I vilket fall så är det telefonsamtalet det första minne jag har efter att ha klivit in i ett tomt hus. Farmor lät konstig i telefonen och hon pratade väldigt kryptiskt, hon sa att mamma varit tvungen att läggas in på sjukhus men att det inte var någon fara. Hon sa att mamma inte skulle komma hem på ett tag, att hon inte skulle kunna komma hem till min födelsedag och att hon var väldigt ledsen över det. Jag frågade farmor vad mamma var för sjuk men hon svävade på målet och sa bara att det inte var någon fara men att det behövdes göras lite undersökningar.

Jag antar att hon sedan erbjöd mig att sova hos dem, farmor och farfar, eller något liknande men jag kommer faktiskt inte ihåg. Jag vet iaf att jag tillbringade den kvällen och natten ensam i huset ihop med Alex. Jag var ledsen och bekymrad och låg tillsammans med honom uppe på vindsvåningen, i min mammas säng. Jag vet inte riktigt varför jag låg där istället för i min egen säng på bottenvåningen, kanske för att jag på något sätt ville känna mig nära henne.

Morgonen därpå var det minns födelsedag. Jag minns att jag kände mig vid ganska gott mod när jag gick upp ur sängen och ner till den plats där farmor sagt att mamma lagt födelsedagspresenter till mig. Jag öppnade dem, men kan inte erindra mig vad jag fick för något, och gick sedan ut för att vänta på skolbussen. Jag hade precis en månad tidigare skolan efter sommarlovet och trivdes förträffligt. Jag hade fått nya vänner i klassen plus att flera av mina gamla vänner från min låg- och mellanstadieklass nu även gick i min högstadieklass. Jag talade inte om för någon att mamma inte var hemma och låtsades att hon hade firat mig på morgonen.

Jag minns inte mycket av skoldagen, av mina tankar eller av vägen hem från skolan. Däremot minns jag så väl att min farmor mötte mig i dörren hemma. Jag undrade vad hon gjorde där och tänkte att hon säkert skulle lämna Alex som hon nog passat över dagen. Jag tittade mig förvånat omkring efter honom men kunde inte se några tecken på att han var i närheten. Detta var mycket ovanligt då han mer kunde liknas vid en virvelvind, han syntes och hördes alltid.

Jag kommer aldrig glömma känslan när farmor talade om att Alex var död, att hon hade tagit honom till veterinären medan jag var i skolan och att han nu var avlivad. Hon sa att min mamma hade sagt åt henne att göra så. Känslan av svek var så stark att den slog omkull mig totalt, i alla fall rent psykiskt. Jag stod och såg på henne, försökte smälta vad hon hade sagt. Försökte smälta att min mamma hade övergivit mig på min födelsedag och att farmor nu dessutom tagit min hund ifrån mig. Det känns som att det tog en hel evighet innan jag kunde reagera överhuvudtaget, det var för hemskt, för mycket. Tillslut fokuserades all min kraft till en enda tanke, Alex var död. Jag började storgråta och skrika åt min farmor. Att jag inte ens hade fått säga hejdå, var ett faktum som gjorde så ont att jag trodde mitt inre skulle explodera. Jag låste in mig i mitt rum och skrek åt henne att försvinna, att lämna mig ifred och att aldrig någonsin visa sig i mitt hus igen.

Den natten låg jag ensam i min säng i det tomma huset och satte upp regler för mig själv. Nu var mamma borta, nu var det mitt hus och jag som bestämde över det. Min farmor skulle aldrig någonsin få komma över tröskeln igen tills mamma kom hem igen och jag skulle aldrig någonsin förlåta henne. Jag fokuserade all min besvikelse och sorg, omvandlade den till ilska och riktade den helt mot min farmor. Den natten fanns min mamma knappt i mina tankar alls." 

Hon hade ett tufft liv, tjejen som skrev detta. Men. Det hade inte behövt sluta så här - om hon fått hjälp, och mer hjälp och ännu mer hjälp för det är aldrig för sent att hjälpa!