Fortsätt till huvudinnehåll

Om stjärnbarometrar och snabba belöningar

Idag har jag knappt styrfart, men om 45 minuter har jag tänkt att ha ordentlig fart då jag kastar mig upp på "Vita blixten" på min halvtimmes färd till skolan. Det är lite snöigt ute så jag får cykla försiktigt så jag inte välter. Att motivera mig att ge mig ut i snö, kyla och halka är inte så lätt, men eftersom jag vet att jag mår så himskans bra av det så kommer det att gå bra och jag kommer att cykla iväg då jag ska.

Det där med att göra saker som inte ger en direkt återkoppling i form av en slags belöning (typ, skön känsla/välbefinnande), utan kommer efter en dag, en vecka, en månad -  är inte lätt. För människor med neuropsykiatriska svårigheter är det ofta  ännu svårare.

"Om jag gör detta nu och imorgon och iövermorgon så kommer jag att må bättre sedan, nästa månad och nästa år".

Det är svårt att förhålla sig till det långa perspetivet. Det är därför det här med betyg är så meningslöst för väldigt många ungdomar som har npf-svårigheter. I stunden när man pratar om betygsvarningar eller om att "bara du gör detta och detta nu denna terminen så kommer du att få betyg", så känner ungdomen att "ja, men visst det skall jag göra". Sedan när det väl skall göras så är belöningen (i form av en siffra på ett papper) alldeles för luddigt och ogripbart och långt borta för att det skall fungera för majoriteten av ungdomar med npf (även ungdomar utan npf har svårt att förhålla sig till det).

Men, om jag gör detta nu och sedan får en belöning av något slag direkt efter att jag presterat något som jag tycker är lite svårt. Då funkar det ofta.

Mina elever har barometrar i form av ett rött papper med sträck och siffror. De samlar olika typer av stjärnor och gubbar för saker de tycker är svårt, men som de ändå klarar. Då ökar motivationen väldigt mycket och därmed får de chans att lyckas både i det korta perspektivet, men också i det långa.

Vinsten kan vara några kakor efter x antal stjärnor, eller lite glass, eller en tidning, eller en biobiljett. Vinsten skall ju så klart vara något som eleven/barnet/ungdomen/man själv vill ha så att motivationsknappen trycks igång.

(Jag vet att ni är många som läser här, som känner till detta och som använder er av detta, men jag skriver om det ändå:) )
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…