Mamman, som var mamma till en tjej i min ena dotters ålder var också lärare på en skola som vänder sig till barn med särskilda behov.
Vi pratade om våra erfarenheter kring att vara mamma och att varar lärare. Jag kommer inte ihåg vad jag sa, men jag kommer ihåg att den andra mamman/läraren sa efter ett tag att hon önskat att min dotter gått på hennes skola.
- Vi skulle behöva fler föräldrar som du, som engagerar sig, många föräldrar som har barn på skolan, klagar, men gör inte så mycket åt det och det är tröttande.
Så pratade vi vidare om våra barns skola, som var och är en "vanlig" grundskola i närheten av där vi bor. Jag kommer ihåg att jag berättade hur bra man ofta jobbade för att det skulle fungera för min dotter på skolan och jag kommer ihåg att den andra mamman inte var särskilt nöjd.
- Det är som en fabrik som bara spottar ur sig eleverna när de går ur nian, utan att engagera sig särskilt i de elever som går där.
Jag kommer ihåg att jag blev förvånad. Å ena sidan var det "fel" på föräldrarna på den skolan där hon jobbade. Å andra sidan var det "fel" på lärarna på den skolan där hon inte jobbade, där hennes dotter gick...
Den ekvationen gick inte ihop i mitt huvud, men jag tror att vi alla till mans tänker så där titt som tätt. Lägger skulden på "de andra" när något inte fungerar. Kanske skulle vi försöka gå tillbaka till oss själva och fundera på hur vi själva kan göra för att få relationer att fungera bättre istället för att fokusera så mycket på vad de andra gör för fel. Kanske skulle relationen kunna bli bättre då, i alla fall i vissa lägen.
Vet inte hur du som läser här tänker, men jag tänker i alla fall försöka lägga lite extra tankemöda kring denna fråga idag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Kan man få ångra sig?
- Du är inte en bra lärare för att du är en snäll lärare. - Det är inte nyttigt för barn att curlas av sina föräldrar, det är inte heller ...
-
För barn och ungdomar med npf är det inte alltid lätt att få och behålla vänner. När min dotter började på sexårsverksamheten, ny i gruppen...
-
Efter tolv år i skolans värld var det dags för mig att säga upp mig och ta upp gamla och kanske lite nya trådar. När jag, för tolv år sedan...
2 kommentarer:
Bra och mycket tänkvärt.
Kommunikationen och bemötandet är så viktigt. Jag har en dotter som utreds för ADHD och AST som har fått all hjälp, extra resurs, rätt bemötande från allra första början. Detta redan innan utredningen startade på BUP.
Ja det är alltför lätt att som förälder skylla motgångar på skolan om barnen inte "uppför" sig eller inte når målen, eller att skolan inte "förhindrar" utanförskap på skolgården, men man får inte glömma att (förhoppningsvis) alla som arbetar på skolan är människor som vill barnens bästa. Även de lärare som är lite "socialt klumpiga" vill barnens bästa, de utgår från sina egna personliga erfarenheter och har kanske andra förmågor istället.
Självklart finns det undantag. Då är det viktigt med ännu mer dialoger (inte diskussioner - stor skillnad)
Men med inställningen till att pedagoger, rektor och fritidspersonal, samt vikarier och andra föräldrar bidrar med något positivt för ens barns bästa, så kommer man ju ganska långt.
Tack,
Sanna, som tänker tillbringa en ledig förmiddag i dotterns klass.
Det här är egentligen det svåraste av allt att vara människa - att få det att fungera i situationer när det inte fungerar...
Skicka en kommentar