Fortsätt till huvudinnehåll

Snö och allvar

Jag sitter här i soffan, smuttar på en kopp te och njuter av Vasaloppet. Än så länge har jag faktiskt inte fällt en endaste liten tår (brukar alltid göra det när jag ser många människor som kämpar tillsammans, jag vet att det är lite knäppt så jag brukar inte prata om det...). Tänker tillbaka på det året jag kasade mig runt i Vasaloppsspåret. Det är låååååååååångt att åka nio mil och man är väldigt GLAD! när man är framme. Jag blir lite sugen att åka igen, kanske skulle jag anmäla mig till nästa år. Någon som vill åka med i så fall?



Sista vinterbilderna för iår, jag lovar. De här bilderna är inte ens tagna detta år, får jag nog erkänna. Här i Göteborg skiner solen på snöfria gräsmattor, fast i Mora är det mycket snö... 

Ibland händer det att saker blir fel i tankar och känslor och så kommer en reaktion på det, för oss alla. För barn/elever med svårigheter inom det neuropsykiatriska området händer det så många fler gånger än för andra. Vi står och kliar oss i huvudet efter att utbrottet kommit. Vad var det som hände och varför blev det så. Allt för ofta lägger vi skulden för utbrottet på den som får utbrottet. Fast alltid, alltid efter ett utbrott finns förklaringen i det som händer innan utbrottet.

Om vi tar reda på varför det blev så argt och ledset så finns svaret där och då finns svaret på hur vi skall se till att utbrotten, det arga och ledsna kommer mer sällan.

Frågan "varför" kan alltid besvaras med "därför", men vi måste ge oss tid att gå tillbaka, likt detektiver, för att ta reda på vad det var som startade det som kändes fel.

Förresten pratade Måns Möller om sin nya show som kommer att handla om hans liv med sonen som har autism i Nyhetsmorgon idag. Väldigt fint reportage kan du se här. Man känner igen sig i så mycket. Där han är idag, var jag för sju år sedan...

Ha en skön dag.


2 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…