Snö och allvar

Jag sitter här i soffan, smuttar på en kopp te och njuter av Vasaloppet. Än så länge har jag faktiskt inte fällt en endaste liten tår (brukar alltid göra det när jag ser många människor som kämpar tillsammans, jag vet att det är lite knäppt så jag brukar inte prata om det...). Tänker tillbaka på det året jag kasade mig runt i Vasaloppsspåret. Det är låååååååååångt att åka nio mil och man är väldigt GLAD! när man är framme. Jag blir lite sugen att åka igen, kanske skulle jag anmäla mig till nästa år. Någon som vill åka med i så fall?

Sista vinterbilderna för iår, jag lovar. De här bilderna är inte ens tagna detta år, får jag nog erkänna. Här i Göteborg skiner solen på snöfria gräsmattor, fast i Mora är det mycket snö... 

Ibland händer det att saker blir fel i tankar och känslor och så kommer en reaktion på det, för oss alla. För barn/elever med svårigheter inom det neuropsykiatriska området händer det så många fler gånger än för andra. Vi står och kliar oss i huvudet efter att utbrottet kommit. Vad var det som hände och varför blev det så. Allt för ofta lägger vi skulden för utbrottet på den som får utbrottet. Fast alltid, alltid efter ett utbrott finns förklaringen i det som händer innan utbrottet.

Om vi tar reda på varför det blev så argt och ledset så finns svaret där och då finns svaret på hur vi skall se till att utbrotten, det arga och ledsna kommer mer sällan.

Frågan "varför" kan alltid besvaras med "därför", men vi måste ge oss tid att gå tillbaka, likt detektiver, för att ta reda på vad det var som startade det som kändes fel.

Förresten pratade Måns Möller om sin nya show som kommer att handla om hans liv med sonen som har autism i Nyhetsmorgon idag. Väldigt fint reportage kan du se här. Man känner igen sig i så mycket. Där han är idag, var jag för sju år sedan...

Ha en skön dag.