Fortsätt till huvudinnehåll

Om lättheter och samarbete

I ett veckobrev från en mycket bra och trevlig lärare står det följande, självklara och vanliga informationen.

"Hur fungerar engelskaläxorna där hemma? När barnen kommer till skolan på torsdagar ska de kunna läsa kapitlet med felfritt uttal, de ska kunna svara på frågor och översätta. Detta är egentligen viktigare än glosorna, (även om glosorna är lättare att ”mäta värdet av”). Har Ni möjlighet så lägg gärna vikt här, och träna gärna barnen genom att ställa frågor! Tänk på att det är viktigt med hela meningar i svaret!"

Apropå informationen så känner jag en pojke som har ganska lätt för sig när det gäller mycket, som engelska till exempel. Han berättade för sin mamma häromdagen att han, som ju missat att träna på sin engelskaläxa just den veckan, inte hade fått ett enda "klagomål" på sitt uttal när han läste texten ur boken, medan en annan elev, som tränat på engelskan hemma hade blivit "rättad" fem gånger. Han, pojken som har ganska lätt för skolarbete har ganska sköna eftermiddagar utan bråk och gnäll kring läxor. Jag känner en flicka som är några år äldre en pojken. Hon har betydligt svårare och där blir det fortfarande svårt ibland när läxor kommer på tal. Jag undrar vad det där med skolarbete och läxor gör med självbilden av en människa som växer. Kan man hjälpa till att ändra den på något sätt?

För övrigt funderar jag mycket på det där lilvsviktiga samarbetet kring barn med svårigheter. Hur mycket som inte fungerar och varför. Funderar faktiskt på att gå djupare in på det och skriva något längre om det. För jag kan från både förälderns och lärarens perspektiv konstatera att det finns så mycket att diskutera och fundera kring när det gäller samarbetet och varför det så ofta fallerar kring barn med npf-svårigheter och andra svårigheter att det kanske behövs någon liten bok till i ämnet...
En kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…