Fortsätt till huvudinnehåll

18 år sedan...

Idag fyller min yngsta dotter 18 år. Det skall vi fira med familj, släkt och vänner!


Till Mika
Du låg i min famn. Ny i världen var du. Jag tänkte, jag gör det igen, förlossningens smärtor, samma kväll, bara jag får uppleva just denna stund med dig.

Med skrynklig näsa tittade du på mig. Liv som funnits på jorden i miljoner år speglades i dina kloka, mörka ögon. Händerna så små och så fina. Handlovarna minns jag, de var rosa och vackra och din hals. Jorden slutade snurra en stund den natten. Allt var viktigt - och ofantligt oviktigt. 

Några år for livet illa med dig, Mika, men för ett tag sedan vände det. Utredningen var klar, skolan fungerade och mobbningen var äntligen stoppad.

Bara så du vet, Mika. Du är normalt klyftig, men onormalt rolig, busig och skojig. Normalt glad och numera bara normalt ledsen. Du är ofta lycklig. Jag med när jag ser din livsglädje igen. 

Det här ska gå bra nu Mika!
Du är unik.
Glöm aldrig det älskling!

Mamma, december 2007, Ur boken "Är jag normal, mamma?"

Skolvärldens första skälvande minuter, grundskolans start och vi var så glada och förväntansfulla...
Förra våren var det "vårbal" inna nian var slut och vi var så glada att det äntligen snart var över... (trots lärare som gjorde det allra bästa). 

Mika, min dotter som du är - den du är. 
Idag skall vi fira att du fyller 18 år och idag VET jag att det kommer att gå bra för dig. 
Grattis på 18-års dagen älskling!
Du är en riktigt kämpe som stått ut ochbesegrat så mycket. Som blivit mentalt nedslagen så många gånger, men ändå rest på dig och fortsatt gå.
Det här går bra och det kommer att gå bra. 
Det vet jag nu.
Du är unik!
Glöm aldrig det!

Mamma, 13 april 2013



4 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…