Fortfarande inget svar från Björklund

Efter en helg fylld av födelesdagsfirande rullar vardagen in för fullt här. Idag är det först skoljobb från klockan 8 - 1630. Sedan skall jag föreläsa i Kungsbacka mellan 18 - 2030.

Men egentligen är det inte det jag skulle ta upp idag utan frågan varför inte Björklund hört av sig med ett litet "hej" ens. Jag tror att jag skall försöka skicka iväg mitt öppna mejl till honom idag igen, om jag hinner... Du som läser får gärna skicka detta vidare också - så kanske han svarar någon av oss!

Hej Jan.

Jag har några synpunkter på det område där du är minister som jag skulle vilja ta upp med dig. Det rör många barn och ungdomar i vårt land och därmed rör det också många mammor, pappor och syskon.

Knappt 10 % av barnen som börjar i den svenska grundskolans sexårsverksamhet har en eller flera svårigheter inom det neuropsykiatriska området (npf). Det innebär att de har eller kommer att få en diagnos som heter adhd, add, autism, aspergers syndrom, tourettes. Ofta har de eller så kommer de att få flera av de redan nämnde diagnoserna.

Som grädde på moset kommer flertalet av dem jag nyss beskrev att inom några år efter att ha trätt in i det svenska skolväsendet även dra på sig tilläggssvårigheter så som ångest, fobier, ätstörningar, depressioner och självmordstankar bland annat.

Många av barnen jag nyss beskrev löper en markant högre risk att hamna i utanförskap, missbruk och kriminalitet bland annat. Det vet vi. Det finns det numera forskning på.

Familjerna kring de nyss beskrivna barnen löper en markant högre risk att drabbas av utanförskap, skilsmässor, depressioner, psykiatriska sjukdomar. Familjerna lever ett liv som, vill jag nog påstå, är näst intill omöjligt att förstå om man inte finns i dess absoluta närhet.

Min första fråga till dig, Jan Björklund är; Varför får inte lärarstudenter en gedigen utbildning i hur man möter den grupp barn som är så stor att du inte kan vara lärare i en vecka utan att stöta på minst ett barn med svårigheterna?

När jag läste till lärare för 20 år sedan så hade jag och mina kurskamrater en veckas utbildning kring barn med funktionsnedsättningar. På den veckan skulle vi hinna med alla former av handikapp. Det säger väl sig självt att vi inte fick någon vidare djup kunskap i de barn som det faktiskt är viktigast att förstå för att kunna möta på rätt sätt...

Av de lärarstudenter jag mött de senaste åren beskriver alla (bland annat den nyblivna lärare jag arbetar ihop med idag) att det inte skett någon vidare förändring sedan jag tog examen. Inte heller märks det av då jag på måfå letar och jämför lärarutbildningars utbildning i neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf) i vårt land.

Fast vi idag vet att barn med npf-diagnoser behöver annan pedagogik, tydligare, bättre pedagogik än den man ger på de flesta skolor idag så görs ingen förändring.

Varför?

Min andra fråga till dig, Jan Björklund är; Varför är det så viktigt att alla elever ska gå inkluderade i den svenska grundskolan när vi ser barn efter barn falla igenom och bli "hemmasittare" istället för att inkluderas med övriga klasskamrater?

Varje barn som ger upp, som slutar gå till skolan, som drabbas av ångest, fobier, ätstörningar, självskadebeteende etc är ett fullständigt misslyckande för svenska staten, för vårt samhälle.

Alldeles för många av de knappt 10 procent barn i den svenska grundskolan är mer eller mindre drabbade. Det beror till största delen på okunskap och inkompetens i den svenska skolan - inte för att man som lärare inte VILL hjälpa eleverna, men för att man inte har rätt kunskap. En kunskap som det borde vara krav att alla lärosäten i Sverige som utbildar lärare har!

När kommer svenska lärarutbildningar börja utbilda lärarstudenter, på riktigt, i hur man möter barn med npf-diagnoser och deras familjer? När kommer svenska lärarubildningar få möjlighet att ge lärare rätt redskap i att möta barn med npf-svårigheter?

Och

Hur länge skall vi tillåta att barn som ger upp, som slutar gå i skolan inte får tillgång till en alternativ skola? En skola där de kan lyckas, där de får möta barn som är som dem, där de inte blir fysiskt inkluderade, men psykiskt exkluderade, där de får vara bra som de är, där de får tillhöra? 

Jag uppskattar verkligen om du svarar på mina frågor, jag vet att det är många barn, föräldrar och lärare som gärna vill se en förändring och det snabbt. Har du tid, så träffar jag dig gärna för att prata mer om detta så viktiga ämne.

Med vänliga hälsningar
Malene Larssen, utbildningsledare och lärare på en skola för barn i neuropsykiatriska funktionsnedsättnignar, författare till böckerna "Är jag normal, mamma?" och "Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa", föreläsare, journalist och sist men inte minst mamma till fyra barn, varav ett har diagnoser inom det neuropsykiatriska området.