Föråldrad syn på adhd, add, autism

Igår var jag och dottern på BNK (Barnneurologiska kliniken) i Göteborg. Vi var där för att min dotter skulle bli "utskriven". Om ett par dagar fyller hon 18 år och tillhör inte längre BNK. Vi hade en trevlig pratstund med läkaren och jag och min dotter kunde berätta hur bra hennes liv blivit, hur bra hon mått det sista året sedan vi sågs senast. Den stora skillnaden från förr är att hon numera går i en grupp på en skola där så gott som alla elever har npf-svårigheter och där alla haft en besvärlig grundskoletid. Ingen mobbar henne, ingen ifrågasätter henne, ingen exkluderar henne, ingen kränker henne som det så ofta gjordes förr, fast min dotter, sedan hon fick sina diagnoser haft många duktiga och förstående lärare.

Sista gången vi stängde dörren om BNK när vi gick därifrån i morse...

Min dotters läkare sa;
- Det är tyvärr det vi upplever ofta med barn som går här på BNk att det lättar för dem när de slutat grundskolan, vilket ju är väldigt tråkigt eftersom skolan ska vara bra för alla barn.

Jag känner igen det av samtal och mejl jag får från föräldrar och vuxna som berättar samma sak. När man inte längre måste manglas och pressas mot andra barn utan npf-svårigheter (och nej, det är inte samma sak att ha lite svårt med något då och då som "vanliga" majoritetsbarn kan ha, det är en vääääldigt stor skillnad) ljusnar det ofta vid horisonten.

Det är frustrerande att det skall vara så svårt att förstå. Som att alla andra bor på jorden, medan jag och mitt barn med diagnos, "bor på Mars". Det är frustrerande att människor som påverkar samhället har en så föråldrad, förvrängd syn på npf-svårigheter och så lite kunskap om diagnoser att man inte alls förstår det.

En kvinna, bloggare, lärare och föreläsare skrev ett blogginlägg för något år sedan. Hon raljerade över hur hon satt och lyssnade på någon, men inte kunde sitta riktigt still och var tvungen att röra lite på sig "kanske har jag adhd som alla andra" skrev hon på sin blogg som om alla som har svårt att sitta still och är lite uttråkad någon gång då och då har adhd. Jag skrev till henne på bloggen och påpekade det för henne och att det kränker människor som kämpar med sin funktionsnedsättningar varje dag, året om, livet ut. Hon tog bort inlägget, men det gör ju inte så mycket egentligen för det som gör något är hennes inställning som hon sprider vidare till andra när hon föreläser.

Så länge som föreläsare, utbildare, politiker och andra som påverkar/styr samhället inte förstår något (eller väldigt lite) av det som har med npf-svårigheter att göra så kan vi som "bor på Mars" banka våra huvuden blodiga utan att skapa förändring, tyvärr.


Idag är jag lite trött, men jag kommer igen, igen, igen och igen.

Och så undrar jag förresten över när Jan Björklund ska återkomma och svara på mitt brev till honom., verkar inte som om han brydde sig om mitt brev som ni är så många som delat och kommenterat...