Ångest som tar kommando över livet

Så gott som varje dag har jag samtal som rör barn/ungdomar och ångest. Ångesten kan se väldigt olika ut. Någon kan uppleva den som "inte så farlig" (än så länge i alla fall) så som lätt obehag att gå till skolan eller gå från hemmet till riktig dödsångest.

Det finns alltid ett svar på varför ångesten kommer, kanske inte alltid sjävklart och tydligt som ett trauma är, men det finns alltid ett svar på varför när man börjar fundera på varför ångesten uppkomit.

Att vara utsatt för långvarig stress, misslyckanden och nederlag är en riktigt "bra" grogrund för att bilda ångest.

Varför får så många ungdomar ångest idag, då? Jo, för att många, många ungdomar upplever långvarig stress under sin uppväxt, så enkelt är svaret.

Hur gör man för att bli av med ångesten, då? Lägga sig under täcket och vänta ut att det obehagliga ska gå över brukar vara det naturliga att ta till. Att sluta gå ut om det är det som upplevs skapa ångest. Att sluta äta om det är det som skapar ångest. Att sluta åka till kompisar om det är det som upplevs skapa ångest. Tyvärr, eller glädjande nog, kanske jag ska säga, så är det det sämsta man kan göra för att bli av med sin ångest även om det känns bäst och rätt för stunden. När man avstår det som man upplever skapa ångest så ger man "ångestmonstret" mer mat att "föda upp mer ångest".

Jag pratade med en tjej igår som höll på att avstå det hon älskar mest - åka på ridträningen - eftersom hon upplevde massor av ångestpåslag igår. Hon ville slippa ångesten - därför ville hon slippa åka på det som hon känner skapar ångest (att lämna hemmet och åka och rida på ett sätt som hon inte är van vid).

Det naturliga är att ta bort det som man upplever skapar ångest, men i förlängningen göder man bara gärna till att utveckla ångesten ännu mer.

För att bli av med sin ångest behöver man "ta tillbaka makten över sin hjärna" brukar jag säga. Man behöver gå rakt igenom ångesten, uppleva all den hemska ångest, kanske dödsångest och det flera gånger, för att komma ut på andra sidan flera gånger, där man märker att det bara var hjärnan som ställde till det, inget hände annat än att den förbannade ångesten var väldigt obehaglig. Det är det ända sättet, som jag känner till i alla fall, som man jobbar med att hjälpa patienter med ångest.

Något annat? Ja, för varje barn/ungdom som bär på ångest så måste vi ta reda på vad det var som triggade hjärnan att utveckla ångest och ta bort, förändra, förbättra, förenkla, förtydliga så att stressen, om inte försvinner, så i alla fall minskar.

Hur det gick för tjejen och ridningen? Efter ett långt samtal, där ingen skuld lades på henne, där hon själv fick komma fram till att hon skulle klara det, där några målbilder om vad som skulle göras efter träningen kom fram - så kom hon iväg. När hon kom hem var hon en glad och nöjd tjej.

Nästa gång blir det förmodligen lite samma sak, ångesten knackar på igen, men då gäller det att ta sig igenom, igen och igen och igen och igen.

Tillslut försvinner faktiskt ångesten. Efter att ha tagit sig igenom den, med hjälp av någon som kan stötta i det jobbiga, gång efter gång, samtidigt som stressen i livet försvinner så kan ångesten försvinna tillslut.