Fortsätt till huvudinnehåll

Ångest som tar kommando över livet

Så gott som varje dag har jag samtal som rör barn/ungdomar och ångest. Ångesten kan se väldigt olika ut. Någon kan uppleva den som "inte så farlig" (än så länge i alla fall) så som lätt obehag att gå till skolan eller gå från hemmet till riktig dödsångest.

Det finns alltid ett svar på varför ångesten kommer, kanske inte alltid sjävklart och tydligt som ett trauma är, men det finns alltid ett svar på varför när man börjar fundera på varför ångesten uppkomit.

Att vara utsatt för långvarig stress, misslyckanden och nederlag är en riktigt "bra" grogrund för att bilda ångest.

Varför får så många ungdomar ångest idag, då? Jo, för att många, många ungdomar upplever långvarig stress under sin uppväxt, så enkelt är svaret.

Hur gör man för att bli av med ångesten, då? Lägga sig under täcket och vänta ut att det obehagliga ska gå över brukar vara det naturliga att ta till. Att sluta gå ut om det är det som upplevs skapa ångest. Att sluta äta om det är det som skapar ångest. Att sluta åka till kompisar om det är det som upplevs skapa ångest. Tyvärr, eller glädjande nog, kanske jag ska säga, så är det det sämsta man kan göra för att bli av med sin ångest även om det känns bäst och rätt för stunden. När man avstår det som man upplever skapa ångest så ger man "ångestmonstret" mer mat att "föda upp mer ångest".

Jag pratade med en tjej igår som höll på att avstå det hon älskar mest - åka på ridträningen - eftersom hon upplevde massor av ångestpåslag igår. Hon ville slippa ångesten - därför ville hon slippa åka på det som hon känner skapar ångest (att lämna hemmet och åka och rida på ett sätt som hon inte är van vid).

Det naturliga är att ta bort det som man upplever skapar ångest, men i förlängningen göder man bara gärna till att utveckla ångesten ännu mer.

För att bli av med sin ångest behöver man "ta tillbaka makten över sin hjärna" brukar jag säga. Man behöver gå rakt igenom ångesten, uppleva all den hemska ångest, kanske dödsångest och det flera gånger, för att komma ut på andra sidan flera gånger, där man märker att det bara var hjärnan som ställde till det, inget hände annat än att den förbannade ångesten var väldigt obehaglig. Det är det ända sättet, som jag känner till i alla fall, som man jobbar med att hjälpa patienter med ångest.

Något annat? Ja, för varje barn/ungdom som bär på ångest så måste vi ta reda på vad det var som triggade hjärnan att utveckla ångest och ta bort, förändra, förbättra, förenkla, förtydliga så att stressen, om inte försvinner, så i alla fall minskar.

Hur det gick för tjejen och ridningen? Efter ett långt samtal, där ingen skuld lades på henne, där hon själv fick komma fram till att hon skulle klara det, där några målbilder om vad som skulle göras efter träningen kom fram - så kom hon iväg. När hon kom hem var hon en glad och nöjd tjej.

Nästa gång blir det förmodligen lite samma sak, ångesten knackar på igen, men då gäller det att ta sig igenom, igen och igen och igen och igen.

Tillslut försvinner faktiskt ångesten. Efter att ha tagit sig igenom den, med hjälp av någon som kan stötta i det jobbiga, gång efter gång, samtidigt som stressen i livet försvinner så kan ångesten försvinna tillslut.
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…