Fortsätt till huvudinnehåll

Jag hatar och älskar Arga snickarn!

Jag har en slags "hatkärlek" till Arga snickaren. Alltså jag ser att Anders vill hjälpa dem han och hans team åker hem till, men på det sättet han ofta gör det, alltså...

I det här avsnittet är Anders igång igen. Hela Anders team är så innehelafriden pigga, snabba, alerta, käcka, ordningsamma, fixiga och trixiga och det är JÄTTEBRA för de hjälper familjer som ofta är i kris. Men när familjerna måste stå ut med att visa upp sig i all eländighet och måste stå ut med att få hundra skopor ovett över sig så blir jag störd.

Alltså mannen i det här avsnittet som jag kikat på ikväll säger ju själv att han väldigt svårt att göra klart saker, att hans "förra fru" inte heller stod ut med att han höll på att försöka få klart saker, att han behöver äta "lyckopiller" för att orka. Han har svårigheter som inte signalerar en funktionsnedsättning, som rullstolen för en rörelsehindrad, eller blindkäppen för en synskadad - men han har svårigheter, så sant som jag heter Malene Larssen. Jag är ingen läkare eller psykolog så jag lämnar diagnosticerandet - det är heller inte det viktigaste. Det som är viktigt är att man möter en person med någon slags svårighet med respekt och förståelse och det kan man bara göra när man äger kunskap om funktionsnedsättningen.

Familjen själva och Anders rör sig med beskrivningar som lat, slö, seg, långsam, måste skärpa sig. Säg samma som en en som inte kan gå så blir det ungefär "du är så himla lat, slö och långsam att du inte kan ta dig upp för trappan, släpa med dig rullstolen bara, du får skärpa dig".

Att det ska vara så svårt att förstå och förhålla sig till. Jag kommer mer än gärna och hjälper Anders och övriga i teamet i vad en funktionsnedsättning inom det neuropsykiatriska området ställer till det för människor eftersom det så ofta är sådana människor man hjälper i programmet.

Det är klart som korvspad att pappan vill att dottern ska ha ett eget rum, han får bara inte till det för det är för svårt för honom. Tyvärr är det som vanligt, man vet inte att man inte vet, man förstår inte att man inte förstår - därför förstår man inte att man måste ta reda på fakta för att förstå och sluta döma en människa som gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar och förmågor.

Du behöver inte be mig om hjälp, Anders, men du och programmet behöver skaffa hjälp så att ni istället för att sprida fördomar om människor med funktionsnedsättningar ökar föståelsen. Det är dit vi måste komma nämligen, att människor utan funktionsnedsättning i det neuropsykiatriska funktionsområdet börjar förstå och slutar döma.


2 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…