Svar på ett inlägg i Lärarnas Tidning

Som medlem i Lärarförbundet får jag två nummer av Lärarnas Nyheter hem i brevlådan varje månad. I senaste numret finns en insändare. Rubriken lyder:

"Inkludering - inte bra för alla"

Jag blir ju så klart extra intresserad eftersom rubriken beskriver en av de frågor som jag funderat mycket på, både utifrån mitt lärarperspektiv, men också utifrån föräldraperspektivet. Jag kan se att det finns elever med funktionsnedsättningar som tjänar på att gå inkluderade i den vanliga grundskolan, men jag kan också se att många elever inte mår bra av att gå inkluderade. Att det finns elever som istället blommar upp när de får gå på "specialskolor" där det finns kunskap och där det är okej att tänka annorlunda. Där det är okej att vara "unik". Där det finns möjlighet att hitta lösningar som gör att en elev som tidigare misslyckats i skolans ämnen och bland skolkamrater plötsligt kan lyckas och äntligen får börja blomma..

Jag blir intresserad av rubriken och därför läser jag nyfiket vidare i själva inlägget:

"Vi pedagoger har matats med flera olika mantran som skulle styra vårt arbete. Det har talats om "samlad skoldag", "uppnåendemål" och "strävansmål". Nu har det kommit ett nytt ledord: "inkludering". Oavsett hur utagerande och svårarbetad en elev är, ska man sträva efter att eleven finns kvar i klassen. Enligt expertis är det bevisat att inkludering leder till bättre resultat än exkludering. 
Jag undrar bara hur kamrater till en utagerande elev upplever inkludering under kanske tio skolår, med ständiga utbrott, hot och allmän oro. Vilken vuxen skulle på sin arbetsplats acceptera ideliga utbrott och både verbala och fysiska påhopp från en arbetskamrat under någon längre tid? Frågan är om inte talet om inkluderingens förträfflighet är mer politiskt/ekonomiskt motiverat än pedagogiskt."

Jag lägger ifrån mig tidningen, ledsen och arg, men inte förvånad. Tänker att jag måste svara på mellanstadielärarens inlägg. Mitt svar kommer här:


Till dig, läraren som skrev inlägget (och eventuellt andra som tänker som läraren).

Vi tänker lika du och jag, i två bitar av ditt inlägg. Jag, liksom du, tror inte att inkludering är bra för alla. Jag, liksom du tror att "talet om inkluderingens förträfflighet är mer politiskt/ekonomiskt motiverat än pedagogiskt."

Sedan är det slut på vår samsyn.

Du ser elever som "utagerande", jag ser dem som elever med svårigheter som du (och kanske jag ibland också) inte förstår och därför möter fel.

Du ser det som den inkluderade elevens fel - jag ser det som att jag som lärare kan göra massor av saker för att hjälpa eleven att må bra, att arbeta förebyggande så eleven slipper hamna i situationer där hen blir utagerande.

Du ser den inkluderade elevens klasskamrater som offren - jag ser den inkluderade eleven som offret.

Du undrar på vilken arbetsplats man skulle acceptera ideliga verbala och fysiska påhopp - jag undrar på vilken arbetsplats man skulle stå ut med att bli exkluderad från övriga gruppen, som den utagerande eleven faktiskt blir av sina klasskamrater för det mesta.

Du ser det som en "svårarbetad elev"- jag ser det som att du inte har kunskap (och förmodligen inte heller resurser och stöd) för att hjälpa en elev som löper oerhört mycket högre risk att fortsätta bli marginaliserad av dig och andra lärare upp i skolåren, som löper en oerhört högre risk att utveckla ångest, självskadebeteende, fobier, depressioner,  kanske drogberoende, kriminalitet o s v. Inte för att hen vill, men för att hen varje dag springer rätt in i en betongvägg - nämligen dig, som ser eleven som problemet, när det egentligen, till stor del, är du och ditt tankesätt som är det.

Tyvärr möter jag alldeles för ofta människor i alla samhällsområdet som tänker som dig. Det gjorde mig oerhört ledsen att läsa ditt inlägg och tänka att du förmodligen har några elever i din klass som du bara ser som "problem" och "svårarbetade" - vilken chans har de eleverna, mot dig och resten av klassen?

Jag inser att det jag skriver här inte här "politiskt korrekt" att jag med mina ord skrämmer bort många lärare som egentligen skulle behöva komma på en av mina föreläsningar och lyssna för att förstå lite mer om barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, men idag är jag för ledsen för att ta hänsyn till det.

Att tänka att du har elever i din klass som just har de svårigheter du beskriver, att tänka på dem, att de inte har en chans, men att de aldrig får reda på det på grund av din grundsyn på dem - det gör mig så oerhört ledsen och förbannad. Därför måste jag skriva detta, även om det är politiskt inkorrekt i landet där vi bara skall skriva "lagom" saker.

Det finns inte ett enda barn som vill misslyckas, men för vissa är det svårare att lyckas, nästan omöjligt - än för andra. Då måste vi vara beredda att förändra, förbättra vår pedagogik - för att även ge de elever som har svårt att lyckas - chansen att lyckas.

Mvh
Malene Larssen