Tävling och lek
Vi tycker att vi är så förståndiga, kloka, smarta, tänkande, vuxna - vi vuxna. Fast egentligen gör merparten av oss bara en upprepan av vad våra föräldrar gjorde när de var i vår ålder.
Jag tänker på det när jag hör ett program på radion idag. Många kloka ord kom det ur bilens högtalare. Bland annat "vi lär våra barn att tävling är lek, men vi lär dem också att lek är tävling".
Så precis som våra föräldrar lär vi, våra barn, det de en gång kommer att lära sina barn. Tävla är viktigt. Att slå de andra, att vara bättre, att inte vara sämst, att vinna - det är det viktigaste.
För om vi, mot förmodan, skulle få för oss att uppfostra vårt barn med att "tävling är lek och lek är lek", då skulle vårt barn ha liten chans mot alla de som tävlar, tävlar, tävlar.
Så därför fortsätter kedjan. Tävla är lek, lek är tävla.
Tänk om vi kunde bryta kedjan.
Alla är bra, alla gör sitt bästa, ingen är dålig, alla är välkomna, alla är vi barn, alla är våra gemensamma barn, på den här planeten. Samarbeta, hjälpa, stötta.
OCH
Lek, lek, lek.
Kommentarer
Jag har själv som barn alltid vägrat delta i diverse tävlingar på kompisars kalas, i skolan, på läger osv.
Jag har alltid avskytt tänkte tävlingar.
Har väl alltid, och är fortfarande väldigt orolig för vad andra tycker om mig och är rädd för att bli bedömd.
Men nu som vuxen undrar jag, varför var det bara jag av alla barn som vägrade? Har det ngt att göra med att jag har ADD? Är sådana här saker/situationer inte lika jobbiga för "vanliga" barn?
/Lovisa
Malene