Fortsätt till huvudinnehåll

Faktiskt borde du som protesterar, skämmas lite grann

Jag läser i tidningarna, bland annat här, att människor som bor i områden där kommuner planerar LSS-boenden och andra typer av boenden för människor som inte kan bo i egna lägenheter ofta protesterar och försöker få boendena stoppade.

Det är egentligen inte konstigt att ni gör det, för vi människor är programmerade, sedan tidernas begynnelse, att reagera för saker vi inte känner till. Det ligger liksom i våra gener för att öka chansen för oss att överleva. Vi har med oss det sättet att reagera på, för att överleva, sedan vi bodde i grottor och jagade djur med spjut.

Men.

Vi är inte grottmänniskor längre, eller vi vill i alla fall tro det, de flesta av oss.

Egentligen är det så enkelt för oss människor att vi kan gå tillbaka till oss själva och tänka "om det var min son eller min syster som behövde hjälp i sitt boende för att hen är så funktionsnedsatt/har sådana svårigheter att hen inte kan bo själv - hur hade jag velat att man bemötte mig och hen?".

Fundera på det ett tag och sedan är liksom resten klart. Inte hade du velat att människor protesterade mot att din son eller din syster skulle få möjlighet att bo i ett boende där hen fick stöd och hjälp att klara sig så att hen fick ett drägligt liv - trots sina svårigheter på, grund av att andra människor i området oroade sig för att villorna i områden skulle gå ner i pris...?

Behandla andra människor som du själv vill bli behandlad är en enkel regel att följa i livet. Den räcker inte alltid för ibland måste man tänka vidare och "behandla andra människor som DE vill bli behadlade...", men i det här fallet räcker det faktiskt att tänka på hur du hade velat bli behandlad om det var din son, eller din syster eller rent av du själv som behövde bo på det boendet som kommunen där du bor planerar.

Skäms en stund, ta tillbaka dina protester och låt människor som behöver hjälp bo där du bor - annars är du, som Astrid Lindgren brukade säga, "bara en liten lort", eller som jag säger - en grottmänniska.
En kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…